| Jag har nu på förmiddagen följt partiledardebatten och skrev en löpande kommentarstext som du kan ta del av här. Inledningsvis efterfrågade jag visioner och hur visionerna ska nås. Fick jag svar på några frågor? Det Socialdemokratiska budskapet handlar om att bygga ett rättvist samhälle där vi gemensamt tar ansvar för varandra. Mona Sahlin var på den punkten också tydlig över att det gemensamman ansvaret är ett internationellt ansvar där de samarbetsorgan som vi är medlemmar i också är fälten där de politiska reformerna ska genomföras. EU, FN och IMF lyftes fram som sådana plattformar. Svensk Socialdemokrati agera på en internationell arena, genom att vara öppen för samarbete, kritisk mot missförhållanden och ha skarpa förslag på lösningar visade Mona Sahlin att vi som parti förmår vara både kritiska och positiva samtidigt. Svensk Socialdemokrati vill bygga ett land där människor har och känner trygghet när livet drabbar med alla sina egenskaper. För det behövs en stark A-kassa. En trygg sjukförsäkring. En offensiv jobbpolitik med utbildningsinsatser och omställningsförsäkringar. Detta bemöts av regeringsföreträdarna som “bidragspolitik”. En visionslös skattesänkarregering kallar gemensam omsorg för “bidragspolitik”, det är hänsynslöst när varslen återigen slår hårt mot landet. Det framgår också tydligt efter de tre första debatterna under “superveckan” att regeringen tänker försöka göra om PR-kampanjen från valet 2006. Då underminerade de den socialdemokratiska paradgrenen “Arbetslinjen” och nu ska de underminera nästa paradgren, ansvarsfull ekonomisk politik. Även detta visar på att visionslösheten är total hos de fyra borgerliga regeringspartierna. Man vill inget annat än att sänka skatterna för det är den enda vägens politik som löser alla uppkomna problem. Det var lösningen på problemen innan finanskrisen och det är lösningen på problemen mitt i finanskrisen. Dessvärre riskerar det föra med sig ett nytt katastrofalt borgerligt finansunderskott, precis som vanligt. Man kan förledas att tro att borgerlighetens vision är ett segregerat land med skarpa motsättningar mellan människor. Så illa kan det väl ändå inte vara? |
Miljöpartiet är ett parti som drivs av sina visioner. Visioner om ett långsiktigt hållbart samhälle där individen står i centrum. Det är en bra och tydlig vision som har lett till att få det stora, lätt cementerade, socialdemokratiska partiet att ta tag i sin miljöpolitik. Med visioner om satsningar på järnvägar och spårbunden trafik i städerna står Miljöpartiet för något annat i svensk politik. Man har en idé om ett samhälle som är bättre för varje individ och som gör att våra resurser räcker längre. Det är en stor glädje att detta parti går tillsammans med Socialdemokraterna inför valet 2010 och många år framöver. Kombinationen mellan Socialdemokratins realistiska samhällsfundament och kunskap om hur vanligt folk har det och lever, kommer göra att vårt land kan utvecklas så både bilismen och kollektivtrafiken utvecklas. Mot det står återigen en visionslös regering som tror att den fria marknaden automatiskt kommer lösa alla problem, finansproblem såväl som miljöproblem. Som om någon på allvar tror att omformningen till ett miljöbilssegment kommit av sig själv utan politiska påtryckningar och folkligt engagemang. Först då miljöbilen blev mode började bilindustrin yrvaket se sig om. Med den nuvarande regeringens politik hade det nog aldrig ens blivit mode.
Mitt i mandatperioden framgår med all önskvärd tydlighet att valet 2010, om vi inte får ett extraval innan dess, är att väljarna har ett val att göra mellan en visionslös regering som drivs som en PR-byrå där vissa ord ska pumpas in och förfalskade argument ska skjuta hål på motståndet. Det är skattechocker och bidragspolitik om vartannat och väljarna ska förledas tro att Socialdemokratin inte tar ekonomiskt ansvar. Mot dem står en valsamverkande vänster som vill försvara trygghetssystemen, rättvisepolitiken och ett långsiktigt hållbart samhälle för alla individer, inte bara för några. Den här veckans debatter har gett många bra klargöranden. |
 |
Under strecket Jag tycker årets partiledardebatt var bättre än förra årets då pajkastningen trots allt var något återhållen. Ja, förutom Maud Olofssons pajaskonster bakom ryggen på Mona Sahlin under replikskiftena då men det var väl bara väntat. För ett år sedan gick förresten Peter Eriksson ut med en försöksballong om en röd-grön mittenregering, helt i linje med det som presenterades av Mona Sahlin och de gröna språkrören förra veckan. Förra året tog det inte hus i helsike, i år gjorde det det. Jag är helt säker på att sprängkraften i en sådan regering kommer göra mycket nytta i valrörelsen. De som är ute på en “mosa-Mona-kampanj” borde kanske skämmas lite att de sätter den frågan högre än en valseger 2010. Noterade också, när jag tittade lite på vad jag skrev för exakt ett år sedan, att även då pågick en höger-vänster-pajkastning ute i den socialdemokratiska bloggsfären. Då kastades glåpord som “pissliberal” och “flåsliberal” mot partikamrater. Intet nytt under solen. |
|---|
Andra bloggar om: superveckan, politik, socialdemokraterna, partiledardebatt, regeringen, mona sahlin, fredrik reinfeldt
Hej Erik
Du tar fasta på att “Svensk Socialdemokrati vill bygga ett land där människor har och känner trygghet när livet drabbar med alla sina egenskaper”. Det är bra, men tillsammans med det tror jag att man måste betona möjligheter, dvs möjligheter för de som fått känna på de egenskaper hos livet vi kallar avigsidor.
En av de saker som under ett antal år varit i fokus har varit att människor har gått i väggen, varit utbrända eller vad vi nu kallar det. Jag tror (på ganska goda grunder menar jag) att en väsentlig del i detta är en känsla av hopplöshet, att det inte hjälper vad man än gör.
Allians-regeringen har definitivt inte förstått det här såvitt jag kan se. Man vill använda piska mot människor som många gånger känner just hopplöshet. Det är att sparka på liggande.
Förutom att det leder till personliga katastrofer så är det väldigt dyrt. För efter det att man sparkat får man en ganska trasig människa att ta hand om. Och det kostar. Mycket.
Socialdemokratin har emellertid inte heller alltid insett det här. I en rädsla som liknar jantelagen har man sett till att systemet inte utnyttjas i onödan. Och det har man ibland gjort på ett sätt som gör att människor blir låsta i sin dåliga situation. Man ser så att säga till att den som hamnar i trångmål inte får fler fördelar än den som inte gjort det.
Det är helt åt h-e. En fördjupad debatt om detta behövs. En debatt där de som råkat illa ut måste få komma till tals. Kanske främst överlevarna, de som lyckats ta sig tillbaka.
Jag råkade häromdagen läsa en av överlevarna. En som råkat illa ut, inte ekonomiskt, men väl i psykiatrin. Perspektiven med hopplöshet, bundenhet och att man ses som oförmögen att göra något är dock tämligen lika. Jag rekommenderar läsning av Ronald Bassman! Om ni letar bland hans “papers” kommer ni att hitta en del rekommendationer som han har kring detta.
Comment by LeoB — October 15, 2008 @ 7:11 pm