Erik Laakso | På Uppstuds » Få sparken på grund av bloggen?

Få sparken på grund av bloggen?

Posted by erik.laakso in Politik, Personligt (Wednesday March 5, 2008 at 10:50 am)


Vad törs man och vad får man skriva på sin blogg? Hur långt måste man självcensurera för att riskera att någon i ledningen på det företag man arbetar för ska få för sig att man inte längre är lämplig för sin anställning? Frågan har aktualiserats efter att bloggaren Axel Bringéus fått sparken från Procter & Gamble på grund av texter på sin blogg. Texterna på bloggen uppmärksammades av Resumé och kommentarerna från P&G tyder på att de privata och, enligt Axels egen utsago, humoristiska texterna inte är förenliga med P&Gs policy. Jag tror möjligen att huvudorsaken kan vara ett (1) blogginlägg där bloggaren skriver att han uttryckligen och medvetet bryter mot en företagspolicy när han skriver ett blogginlägg på arbetstid (Bloggen numera raderad men under rubriken: “Jag begår ett brott” i den googlecachade sidan går det fortfarande att läsa) men P&Gs presschef Cecilia Udekwu säger till Resumé: “Vi ser väldigt allvarligt på sådana uttalanden. Det här har inneburit att vi kommer att utreda det här mer detaljerat med vår hr-avdelning. Det går emot väldigt många av våra principer och värderingar och det vi vill stå för.” I nästa andetag säger hon också: “Jag har full förståelse för att det finns folk som blir väldigt illa berörda av det. Särskilt eftersom en av våra principer är respekt för alla individer.” Full respekt för alla individer, förutom anställda som uttrycker sig spetsigt och ironiskt förstås. Hur ser framtiden ut och hur långt kommer företagen att gå för att sätta munkavle på sina anställda och vilka konsekvenser kan vi se om företag börjar agera censurerande mot anställda som uttrycker sig kritiskt på exempelvis bloggar? Niclas Strandh på Deep\|Edition uppmanar till stöd för Axel oavsett vad man tycker om hans humor (eller brist på detsamma) eftersom det måste “finnas plats för privatliv även för en biträdande varumärkeschef.” På sin andra blogg skriver Niclas en mer analyserande text kring förutsättningarna för bloggande och att förknippas med varumärken. Han skriver där att han: “fått försvara min blogg och mitt bloggande många gånger; först utifrån att det var något konstigt, sen utifrån att jag gjorde det och nu utifrån det jag skriver.” Därefter övergår han till att analysera vad företagen har att förhålla sig till när det gäller kreativitet och bloggande och risken företagen tar när och om de säger upp personer på grund av deras privata eller företagsrelaterade bloggande och att företag som väljer att tysta sina anställda knappast kommer förädla sin bas av anställda utan bli lämnade kvar med de lydiga, tysta och, kanske, inproduktiva.	Individualisternas tidsålder är här sedan länge och fler och fler kommer in på arbetsmarknaden med värderingar som visserligen innehåller ett stort mått lojalitet men som också bär med sig en okuvlighet som kan uppfattas som provocerande men som sannolikt bör tas tillvara som ett tecken på något som tillför mervärde för företaget. Frågan är naturligtvis när och om man passerar en gräns och skriver nedsolkande om det företag man jobbar på och om man inte längre ställer sig bakom företagets visioner och inriktning. Då är det förstås dags att gå vidare och göra något annat, men individualisten som bloggar om sina åsikter har nog sannolikt gjort det långt innan företaget uppmärksammar den offentliga kritiken. JMW Kommunikation skriver också om detta. Så likt bloggen Opassande måste man kanske fråga sig allt oftare, “Törs jag skriva det här?” Jag har vid olika tillfällen skrivit en del om produkter som min arbetsgivare marknadsför, jag har skrivit kritiskt om den samverkan min arbetsgivare har med en stor affärsbank och jag har ifrågasatt hur det stämmer med värderingar och vision, de värderingar och den vision som vägledde mig när jag sökte mig till företaget. Jag har fört resonemang som tangerar de uppgifter jag har i mitt arbete och jag vet att jag ofta spetsar till mitt resonemang, hur långt vågar man gå innan det blir samtal med chefen? Jag vet att jag redan nu tänker ett varv extra innan jag publicerar postningar som berör det jag jobbar med men att jag ändå alltid sätter min personliga integritet före annat, hur påverkar det min trovärdighet som bloggare? Det här handlar självklart inte om att skriva om saker som är konfidentiella, som berör kundernas val eller som är saker som ska hanteras internt enligt anställningsavtal utan endast kommentarer och synpunkter på sådant som är publikt på ett eller annat sätt. Även för politiker som står i ansvarspositioner är det känsligt att skriva en privat blogg där åsikterna inte alltid överensstämmer med partilinjen och det finns väl några exempel på bloggare som tvingasts till avbön efter att deras åsikter eller sätt att uttrycka dem krockat med partilinjen. Hur trovärdig är den politiker som backar från sin ståndpunkt på grund av påtryckningar? Bloggtidningen skriver om vikten av att noga läsa sitt anställningsavtal innan man skriver på och att tala med sin arbetsgivare innan man drar igång med ett bloggande och det ligger mycket i det. Kanske kan man redan där läsa ut om det finns värderingskrockar. Men hur blir det vid nyanställning och det sedan länge finns en befintlig blogg? Kan man inte kräva av en modern arbetsgivare att de redan innan intervjun har tagit reda på fakta så de känner till bloggens inriktning och stil, och vad kan man tro om en arbetsgivare som inte skaffat sig den kunskapen? Jag ställer mig i alla fall tveksam till att arbeta på ett företag som agerar som P&G gjort i det här fallet och jag är glad för att min arbetsgivare hittills inte visat sådana tendenser även om viss nervositet funnits.

Vad törs man och vad får man skriva på sin blogg? Hur långt måste man självcensurera för att riskera att någon i ledningen på det företag man arbetar för ska få för sig att man inte längre är lämplig för sin anställning? Frågan har aktualiserats efter att bloggaren Axel Bringéus fått sparken från Procter & Gamble på grund av texter på sin blogg. Texterna på bloggen uppmärksammades av Resumé och kommentarerna från P&G tyder på att de privata och, enligt Axels egen utsago, humoristiska texterna inte är förenliga med P&Gs policy. Jag tror möjligen att huvudorsaken kan vara ett (1) blogginlägg där bloggaren skriver att han uttryckligen och medvetet bryter mot en företagspolicy när han skriver ett blogginlägg på arbetstid (Bloggen numera raderad men under rubriken: “Jag begår ett brott” i den googlecachade sidan går det fortfarande att läsa) men P&Gs presschef Cecilia Udekwu säger till Resumé:

“Vi ser väldigt allvarligt på sådana uttalanden. Det här har inneburit att vi kommer att utreda det här mer detaljerat med vår hr-avdelning. Det går emot väldigt många av våra principer och värderingar och det vi vill stå för.”

I nästa andetag säger hon också:

“Jag har full förståelse för att det finns folk som blir väldigt illa berörda av det. Särskilt eftersom en av våra principer är respekt för alla individer.”

Full respekt för alla individer, förutom anställda som uttrycker sig spetsigt och ironiskt förstås. Hur ser framtiden ut och hur långt kommer företagen att gå för att sätta munkavle på sina anställda och vilka konsekvenser kan vi se om företag börjar agera censurerande mot anställda som uttrycker sig kritiskt på exempelvis bloggar? Niclas Strandh på Deep|Edition uppmanar till stöd för Axel oavsett vad man tycker om hans humor (eller brist på detsamma) eftersom det måste “finnas plats för privatliv även för en biträdande varumärkeschef.” På sin andra blogg skriver Niclas en mer analyserande text kring förutsättningarna för bloggande och att förknippas med varumärken. Han skriver där att han:

“fått försvara min blogg och mitt bloggande många gånger; först utifrån att det var något konstigt, sen utifrån att jag gjorde det och nu utifrån det jag skriver.”

Därefter övergår han till att analysera vad företagen har att förhålla sig till när det gäller kreativitet och bloggande och risken företagen tar när och om de säger upp personer på grund av deras privata eller företagsrelaterade bloggande och att företag som väljer att tysta sina anställda knappast kommer förädla sin bas av anställda utan bli lämnade kvar med de lydiga, tysta och, kanske, inproduktiva.

Individualisternas tidsålder är här sedan länge och fler och fler kommer in på arbetsmarknaden med värderingar som visserligen innehåller ett stort mått lojalitet men som också bär med sig en okuvlighet som kan uppfattas som provocerande men som sannolikt bör tas tillvara som ett tecken på något som tillför mervärde för företaget. Frågan är naturligtvis när och om man passerar en gräns och skriver nedsolkande om det företag man jobbar på och om man inte längre ställer sig bakom företagets visioner och inriktning. Då är det förstås dags att gå vidare och göra något annat, men individualisten som bloggar om sina åsikter har nog sannolikt gjort det långt innan företaget uppmärksammar den offentliga kritiken. JMW Kommunikation skriver också om detta.

Så likt bloggen Opassande måste man kanske fråga sig allt oftare, “Törs jag skriva det här?”

Jag har vid olika tillfällen skrivit en del om produkter som min arbetsgivare marknadsför, jag har skrivit kritiskt om den samverkan min arbetsgivare har med en stor affärsbank och jag har ifrågasatt hur det stämmer med värderingar och vision, de värderingar och den vision som vägledde mig när jag sökte mig till företaget. Jag har fört resonemang som tangerar de uppgifter jag har i mitt arbete och jag vet att jag ofta spetsar till mitt resonemang, hur långt vågar man gå innan det blir samtal med chefen? Jag vet att jag redan nu tänker ett varv extra innan jag publicerar postningar som berör det jag jobbar med men att jag ändå alltid sätter min personliga integritet före annat, hur påverkar det min trovärdighet som bloggare? Det här handlar självklart inte om att skriva om saker som är konfidentiella, som berör kundernas val eller som är saker som ska hanteras internt enligt anställningsavtal utan endast kommentarer och synpunkter på sådant som är publikt på ett eller annat sätt.

Även för politiker som står i ansvarspositioner är det känsligt att skriva en privat blogg där åsikterna inte alltid överensstämmer med partilinjen och det finns väl några exempel på bloggare som tvingasts till avbön efter att deras åsikter eller sätt att uttrycka dem krockat med partilinjen. Hur trovärdig är den politiker som backar från sin ståndpunkt på grund av påtryckningar?

Bloggtidningen skriver om vikten av att noga läsa sitt anställningsavtal innan man skriver på och att tala med sin arbetsgivare innan man drar igång med ett bloggande och det ligger mycket i det. Kanske kan man redan där läsa ut om det finns värderingskrockar. Men hur blir det vid nyanställning och det sedan länge finns en befintlig blogg? Kan man inte kräva av en modern arbetsgivare att de redan innan intervjun har tagit reda på fakta så de känner till bloggens inriktning och stil, och vad kan man tro om en arbetsgivare som inte skaffat sig den kunskapen? Jag ställer mig i alla fall tveksam till att arbeta på ett företag som agerar som P&G gjort i det här fallet och jag är glad för att min arbetsgivare hittills inte visat sådana tendenser även om viss nervositet funnits.

	Under strecket Via Nasrin Mosavi hittar jag en kampanj för bibliotekens framtid. Jag är en genuin “Library lover” som växt upp med ett bra bibliotek och en fantastisk bibliotekarie som utan tvivel varit en stor del av skapandet av mig som läsande människa. Självklart fanns det även i hemmet ett gediget intresse för böcker och bokläsande, det finns till och med en litteraturpristagare i släkten, men utan bibblans utbud och rekommendationer hade inte min ungdomstid varit komplett. Vilken otäck framtid som kan förutses utan de fina fillialerna ute på bruksorterna runt om i landet, bevara och utveckla biblioteken, dem är värda varje skattekrona för oss alla och våra barns framtid. Fylligare bloggning om detta utlovas senare under veckan.

Under strecket
Via Nasrin Mosavi hittar jag en kampanj för bibliotekens framtid. Jag är en genuin “Library lover” som växt upp med ett bra bibliotek och en fantastisk bibliotekarie som utan tvivel varit en stor del av skapandet av mig som läsande människa. Självklart fanns det även i hemmet ett gediget intresse för böcker och bokläsande, det finns till och med en litteraturpristagare i släkten, men utan bibblans utbud och rekommendationer hade inte min ungdomstid varit komplett. Vilken otäck framtid som kan förutses utan de fina fillialerna ute på bruksorterna runt om i landet, bevara och utveckla biblioteken, dem är värda varje skattekrona för oss alla och våra barns framtid. Fylligare bloggning om detta utlovas senare under veckan.

Den här och andra intressanta bloggar om: bloggkollegiet, bloggar, frihet, censur, arbetsliv, politik

7 comments for Få sparken på grund av bloggen?

Jag har funderat på det vanligt förekommande hyckleriet om yttrandefrihet sedan jag för ett par veckor sedan fick tag i ett osprättat exemplar av Sven Lindqvists bok Hamiltons slutsats. Boken innehåller politiska artiklar från 70-talet och eftersom Lindqvist är en berest man och bland anant tillbringat längre tid i både Indien och Kina så gör han jämförelser mellan länderna.

Indien är ett kapitalistisk land. Indien har enligt Lindqvist mycket stor yttrandefrihet men ingen social trygghet. Kina var/är kommunistiskt. I Kina finns inte yttrandefrihet men däremot har invånarna mat på bordet, gratis sjukvård med mera.

Lindqvist skriver:
“Lidande och förtryck var ännu mer påfallande i Indien än i Kina. Det är inte sant att demokratin erbjuder en humanare framstegsväg. /../ Och demokratin var bara en slöja kastad över maktens realiteter i ett klassamhälle.”

“Närheten till Sovjet och decenniers propaganda har gjort oss förtrogna med det politiska förtrycket. Vi har svårare att leva oss in i ett förtryck som består i att man ser sina barn svälta medan de härskande lever i överflöd.”

Nu börjar ni väl tröttna och undra vad detta har med svensk yttrandefrihet att göra. Men ställ er själva frågan:

Är yttrandefrihet bättre än mat på bordet?

Hur agerar du själv:
Väljer du att ge offentlighet för dina tankar med risk för att förlora arbetet? Eller föredrar du att tiga för att försäkra dig en fortsatt anställning vilket är förutsättningen för din nuvarande levnadsstandard? Kort sagt intar du en kommunistisk eller kapitalistisk hållning?

Comment by Magnus Berg — March 5, 2008 @ 2:21 pm
Procter & Gamble vill man ändå inte jobba på. Jag har träffat flera som en tid efter att ha bytt jobb sagt att just att sluta på Procter var det bästa dom gjort. Det är kanske en liten karriärboost att lägga ett år där direkt efter examen, men se till att ha en plan för att snabbt gå vidare till något annat. Lönen ser ok ut, men är rätt medioker med tanke på arbetstiden och jobbet tär mer än det är värt.

Comment by någon — March 5, 2008 @ 5:26 pm
#1
Den var intressant!
“Väljer du att ge offentlighet för dina tankar med risk för att förlora arbetet?”
Finns det ett annat jobb att gå till så väljer jag offenlighet för mina tankar.

Men det är att göra det enkelt för sig som du skriver Magnus..
Jag vill hellre köra med “Som man bäddar får man ligga”
Det ordspråket passar in i alla samhällskonstruktioner.. kommunistiska eller kapitalistiska..

Även inom din familj… gäller ordspråket.

Comment by Foa — March 5, 2008 @ 7:31 pm
Håhåhåhå, när arbetsgivarna kallar till anställningsintervju idag är Internet en utmärkt informationskälla. Många arbetsgivare vet redan när man kommer på anställningsintervju vad man har skrivit och vad som skrivs om personen de intervjuar.

Library Lovers är en kampanj som Svensk Biblioteksförening, DIK, Föreningen Sveriges Länsbibliotekarier och Sveriges Författarförbund står bakom utifrån att Sverige behöver säger de en nationell biblioteksförening.

Gå in på följande länkar om Ni vill läsa mera:

http://www.librarylovers.se

http://www.biblioteksföreningen.org

http://www.dik.se

http://www.lansbiblioteken.se

http://www.forfattarforbundet.se

Comment by Eva Hedesand Lundqvist — March 5, 2008 @ 7:35 pm
http://lennartregebro.wordpress.com/2008/03/04/bajsa-pa-jesus/trackback/

OT och utan kopplande kommentar. Det är spamvarning på den. First Strike./ erik.

Comment by Edelbert — March 6, 2008 @ 12:12 am
Magnus, Ja du, det är en samvetsfråga förstås men jag har hittills alltid prioriterat demokratiska fri- och rättigheter före trygghet och försörjning men det är naturligtvis lättare att göra det i ett land där ingen i egentlig mening kan svälta ihjäl.
Samtidigt måste man ju hela tiden, i alla fall måste jag det, välja vilka strider som är värda att ta och då väger jag säkerligen in även frågor om försörjning för att göra rationella val.

Comment by erik.laakso — March 6, 2008 @ 9:03 am
Bloggtidningens resonemang om att man noga måste läsa anställningsavtalet är ren snömos. Ett anställningsavtal kan förvisso ha skriftliga regler men på det hela taget regleras frågan om lojalitet till arbetsgivaren genom rättspraxis. Det går alltså inte att lösa sig till på ett papper utan handlar om hur Arbetsdomstolen dömer när frågan om uppsägning på personlig grund blir aktuell.

Comment by Per Westberg — March 7, 2008 @ 1:03 pm

Sorry, the comment form is closed at this time.

M	T	W	T	F	S	S
« Oct
						1
2	3	4	5	6	7	8
9	10	11	12	13	14	15
16	17	18	19	20	21	22
23	24	25	26	27	28	29
30	31

Erik Laakso | På Uppstuds

Politik, samhällskritik och analys

Få sparken på grund av bloggen?

7 comments for Få sparken på grund av bloggen?

Blogroll

Media

Nyttigheter

Samlingsbloggar

A-bloggar