 |
|
|---|---|
| Tierp, söndag den 20 maj. Ommålning pågår, den blåa kiosken ska bli orange trots att röster har höjts för att den ska bli röd men varenda kåk är ju röd i det här landet så det väcker ingen uppmärksamhet, inte ens för att en sosse står i kassan. Orange med ljusblåa inslag, se det som en passning till förra årets valrörelse.  Men det mest intressanta just nu handlar förstås om bloggkollegiet, när det skrivs en rad om detta så går vi alla i vanlig ordning i spinn. Helt naturligt, för en liten stund kan även en skribent med färre än 1500 läsare per vecka (ja, det är jag det, de andra 17 som kommentarat i nuläget har avsevärt fler läsare antar jag) få tro att det skrivna betyder något. Dagens jädra Nyheter skjuter den sedvanliga nålen i en känslig bloggosfär och meddelar att fler och fler kändisar tröttnat på att blogga eftersom det inte längre känns nytt och fräscht. Bra tycker jag, och flera med mig. Kändisarnas bloggande har dragit ned bloggmediet till en unken nivå av ordbajsande där professionella skribenter visat att de inte har speciellt mycket att säga när de får möjligheten att säga det varje dag. En kolumn i veckan är max vad de kan prestera och här ute i bloggkollegiet finns det åtskilliga som kan skriva mycket mer, bättre och meningsfullare än så. Journalister som slutar blogga gör det inte för att de tröttnar på formen utan för att de inte klarar av att arbeta under de förhållandena och då är det insiktsfullt att sluta. |
Magnus Ljungkvist tänker i sin kolumn i dag att det är skönt om journalistikens intresse för bloggandet avtar en smula, vi är ju så många andra som vet dess betydelse. På Deep Edition problematiseras frågan lite till för att handla om anonymiteten och hotbilden på nätet. I likhet med den bloggaren ställer jag mig starkt skeptisk till de röster som höjts mot anonymiteten på nätet. Jag har alltid argumenterat för den anonymes rätt att säga sin mening och har alltid följt den ståndpunkten här på min egen blogg. Det var också den inställningen som gjorde att jag lämnade inskränkthetens högborg där obekväma åsikter till sist alltid misstänkliggjordes med den kommentarades eventuella anonymitet. “Heter du verkligen “Johan Eriksson” eller har du hittat på det?” Kanske måste man i vissas ögon ha e-legitimation för att få lämna en kommentar, vad vet jag?
Men så har jag aldrig blivit utsatt för hot, lite hån kanske, men inga hot. Den som sticker ut och är beredd att ge på en smäll eller två bör vara beredd att ta emot minst lika mycket i retur och det oavsett om man är man eller kvinna, att vara kvinna är inget alibi eller handikapp, ger man på så får man tillbaka. Det som proffstyckarnas låtsade gråt (Linna & Linda) leder till är att den verkliga nätmobbningen negligeras och de utsatta tonårstjejer som inte är provocerande och hårdslående plockas av även sin rätt att protestera mot det könsrelaterade översitteri som män ägnar sig åt i deras riktning. |
 |
Under strecket Det där med det nyliberala spöket är intressant. Det kortet har väl även jag spelat nån gång, vem faller inte för ett bra och fungerande retoriskt knep? Stefan Olsson skriver tänkvärt om det i en kolumn, med anledning av Fredrick Federleys debattartikel i Dagens Nyheter igår. Även inom socialdemokratin är det vanligt att personer som törs tänka lite för yvigt och fritt klubbas med det nyliberala spökets retorik och det är knepigt att försvara sig emot eftersom argumentationen är så infantil. Man blir liksom både stum och irriterad. |
|---|
Den här och andra intressanta bloggar om: bloggkollegiet, bloggar, journalister, skribenter
Jag har faktiskt aldrig förstått varför de som har möjlighet att skriva krönikor i kvälls- och annan press ska blogga. Vad är vitsen? De har ju ändå (en bättre) möjlighet att nå sin publik genom krönikorna. (Gissar att de ville vara trendiga så länge de tyckte det var kul.) Bloggandet ser jag som en möjlighet för vanligt folk att komma till tals. (Är de dessutom så ömhudade att de inte tål samma rallarsvingar som de ger andra kan de definitivt hålla tyst.)
Du ska ha heder av att du försvarar rätten att vara anonym. Jag kan inte med vissa insändarsidors krav på att alla ska underteckna med namn. Det är faktiskt så - tro det eller ej, svenska folk - att åsikter som man i dag kan få lida för ganska rejält kan vara värda att sprida. Kravet på att man ska uppge identitet är säkert för många ett effektivt hinder för yttrandefriheten. Jag har själv gått miste om jobb när en typ med “kommunistglasögon” fick veta att jag (då) var medlem i (m).
“Inskränkthetens högborg”.
och
vem är Virtanen?
Comment by Kristina Larsson — May 20, 2007 @ 5:49 pm