Erik Laakso | På Uppstuds » En gråterskas bekännelser, del 2

En gråterskas bekännelser, del 2

Posted by erik.laakso in Politik (Tuesday November 21, 2006 at 2:32 pm)


Svarsreplik* 2 av 2: Bengt frågade: “Är det en s k flexiblare arbetsmarknad med urholkad arbetsrätt som avses? Eller är vägen till flera jobb en skattesubventionerad tjänstesektor med fler låglönejobb som en oundviklig konsekvens?“ En svensk flexicuritymodell hade kunnat avgjort valet till socialdemokratisk fördel, istället blev det ett fokus endast på nivån på ersättningen. Socialdemokratisk arbetslöshetsförsäkringspolitik bör vara tydligt med att a-kassans tak måste höjas så att så många som möjligt får del av försäkringen, dessutom måste det innebära att ersättningen ska vara 90% av lönen under de första 100 dagarna. Men för att inte framstå som ett “bidragshöjarparti” måste vi också balansera i andra änden och det bör då kunna ske genom att lyfta ut LAS från lagstiftning och överlåta åt parterna att avtala om arbetsrätten. Kan vi dessutom komma fram till att karensdagarna förändras drastistiskt från dagens “upp till 45 dagar” när man säger upp sig själv så blir flexibiliteten ömsesidig för både arbetstagare och arbetsgivare. Dessutom menar jag att en tjänstesektor som omsätter oerhörda miljarder svarta kronor har ett skriande behov av att göras vita. En stor del, troligen den övervägande, av svartjobben inom tjänstesektorn beror på att kostnaderna för att köpa tjänsterna vitt bedöms som för höga av de som ska konsumera tjänsterna. Till Silfverstrands möjliga förvåning kan jag meddela att jag aldrig förespråkat skatteavdrag för hushållsnära tjänster, däremot har jag hela tiden förespråkat att jag vill se en totalöversyn på hela tjänstesektorn oavsett vem som är kund. Sänkta momssatser, neddragningar på arbetsgivaravgiften och riktade anställningsstöd till utsatta delar är några vägar att gå. Villkorat naturligtvis, det måste resultera i fler anställningar, lägre priser och ökade skatteinbetalningar från sektorn, annars faller hela idén. Frågan om vad som blir radikalt annorlunda om svarta jobb omvandlas till vita ställdes också. Hela frågan visar på den absurditet Silfverstrand stagnerat i när han kämpar med näbbar och klor mot det han föraktfullt benämner “jakt på dammtussar”. Vad blir radikalt annorlunda om svarta jobb omvandlas till vita? Jo allt!	Den arbetare som är hänvisad till någons godtycke i fråga om lön, villkor och överenskommelser får möjligheten att få både lagstadgat och fackligt skydd. Den som står utanför både pensionssystem, möjlighet att kvalificera sig för a-kassa och sjukpenning kommer in i systemet om omfattas av välfärden samt att ett avsevärt tillskott av skattemedel kommer samhället till del. Att inte Bengt Silfverstrand förstår värdet av att omvandla svarta jobb till vita är minst sagt häpnadsväckande. Dessutom gör Silfverstrand det makalösa tankefelet, eller en medveten “Straw man“(Tack Mattias för det begreppet precis när jag behövde ett), när han ställer sin slutklämsfråga; “Och om ni nu är beredda att ändra lagstiftningen så att svart ska bli vitt på städfronten. Är ni då också beredda att minska lagbrotten på andra områden genom att t ex göra det tillåtet att snatta?“ Jag har inte på något ställe sett någon socialdemokrat som vill göra svartarbete lagligt, alltså faller hela Silfverstrands misstänkliggörande och fula frågeställning på sin egen orimlighet. Ett stort, kanske det största, problemet för att nå en konstruktiv lösning i skapandet av ett socialdemokratiskt förslag på ett område där behovet är stort, är den typen av grumliga anklagelser och manipulativa resonemang som Silfverstrand (och han är långtifrån ensam) far fram med. Då reduceras svartjobben och den osäkerhet på arbetsmarknaden som råder bland utsatta grupper till en slagordspopulism på den yttersta vänsterkanten. Kanske glädjer det somliga men det löser inte problemet. Sammanfattning: Svensk flexicuritymodell med hög a-kassa och höjda tak, förkortad karenstid och anställningsskyddet i avtalen istället för i lagen. Riktade stöd såsom sänkta arbetsgivaravgifter, extra anställningsstöd och sänkt moms till hela tjänstesektorn enligt samma tankesätt som vi tidigare stöttat industrisektorn och byggsektorn. Konkreta förslag på riktade överskottsmedel för att anställa fler människor i offentlig sektor i riktiga jobb. Läs också Jan Anderssons text som är en del utav underlaget för Silfverstrands artikel.

Svarsreplik* 2 av 2:
Bengt frågade: “Är det en s k flexiblare arbetsmarknad med urholkad arbetsrätt som avses? Eller är vägen till flera jobb en skattesubventionerad tjänstesektor med fler låglönejobb som en oundviklig konsekvens?“

En svensk flexicuritymodell hade kunnat avgjort valet till socialdemokratisk fördel, istället blev det ett fokus endast på nivån på ersättningen. Socialdemokratisk arbetslöshetsförsäkringspolitik bör vara tydligt med att a-kassans tak måste höjas så att så många som möjligt får del av försäkringen, dessutom måste det innebära att ersättningen ska vara 90% av lönen under de första 100 dagarna. Men för att inte framstå som ett “bidragshöjarparti” måste vi också balansera i andra änden och det bör då kunna ske genom att lyfta ut LAS från lagstiftning och överlåta åt parterna att avtala om arbetsrätten. Kan vi dessutom komma fram till att karensdagarna förändras drastistiskt från dagens “upp till 45 dagar” när man säger upp sig själv så blir flexibiliteten ömsesidig för både arbetstagare och arbetsgivare.

Dessutom menar jag att en tjänstesektor som omsätter oerhörda miljarder svarta kronor har ett skriande behov av att göras vita. En stor del, troligen den övervägande, av svartjobben inom tjänstesektorn beror på att kostnaderna för att köpa tjänsterna vitt bedöms som för höga av de som ska konsumera tjänsterna.

Till Silfverstrands möjliga förvåning kan jag meddela att jag aldrig förespråkat skatteavdrag för hushållsnära tjänster, däremot har jag hela tiden förespråkat att jag vill se en totalöversyn på hela tjänstesektorn oavsett vem som är kund. Sänkta momssatser, neddragningar på arbetsgivaravgiften och riktade anställningsstöd till utsatta delar är några vägar att gå. Villkorat naturligtvis, det måste resultera i fler anställningar, lägre priser och ökade skatteinbetalningar från sektorn, annars faller hela idén.

Frågan om vad som blir radikalt annorlunda om svarta jobb omvandlas till vita ställdes också.
Hela frågan visar på den absurditet Silfverstrand stagnerat i när han kämpar med näbbar och klor mot det han föraktfullt benämner “jakt på dammtussar”. Vad blir radikalt annorlunda om svarta jobb omvandlas till vita? Jo allt!

Den arbetare som är hänvisad till någons godtycke i fråga om lön, villkor och överenskommelser får möjligheten att få både lagstadgat och fackligt skydd. Den som står utanför både pensionssystem, möjlighet att kvalificera sig för a-kassa och sjukpenning kommer in i systemet om omfattas av välfärden samt att ett avsevärt tillskott av skattemedel kommer samhället till del. Att inte Bengt Silfverstrand förstår värdet av att omvandla svarta jobb till vita är minst sagt häpnadsväckande.

Dessutom gör Silfverstrand det makalösa tankefelet, eller en medveten “Straw man“(Tack Mattias för det begreppet precis när jag behövde ett), när han ställer sin slutklämsfråga; “Och om ni nu är beredda att ändra lagstiftningen så att svart ska bli vitt på städfronten. Är ni då också beredda att minska lagbrotten på andra områden genom att t ex göra det tillåtet att snatta?“

Jag har inte på något ställe sett någon socialdemokrat som vill göra svartarbete lagligt, alltså faller hela Silfverstrands misstänkliggörande och fula frågeställning på sin egen orimlighet. Ett stort, kanske det största, problemet för att nå en konstruktiv lösning i skapandet av ett socialdemokratiskt förslag på ett område där behovet är stort, är den typen av grumliga anklagelser och manipulativa resonemang som Silfverstrand (och han är långtifrån ensam) far fram med. Då reduceras svartjobben och den osäkerhet på arbetsmarknaden som råder bland utsatta grupper till en slagordspopulism på den yttersta vänsterkanten. Kanske glädjer det somliga men det löser inte problemet.

Sammanfattning:

Svensk flexicuritymodell med hög a-kassa och höjda tak, förkortad karenstid och anställningsskyddet i avtalen istället för i lagen.

Riktade stöd såsom sänkta arbetsgivaravgifter, extra anställningsstöd och sänkt moms till hela tjänstesektorn enligt samma tankesätt som vi tidigare stöttat industrisektorn och byggsektorn.

Konkreta förslag på riktade överskottsmedel för att anställa fler människor i offentlig sektor i riktiga jobb.

Läs också Jan Anderssons text som är en del utav underlaget för Silfverstrands artikel.

	Under strecket I går framfördes några konkreta frågeställningar från Bengt Silfverstrand i Viken* riktade till mig och det här är andra och sista delen av svaren på dessa frågeställningar. Uppdaterat: Silfverstrand har besvarat dessa två inlägg på sin egen blogg.

Den här och andra intressanta bloggar om: val2006, valanalys, hushållsnära tjänster, full sysselsättning, flexicurity, LAS, a-kassan, jobben

9 comments for En gråterskas bekännelser, del 2

Svar: Se. www.s-info.se/silfverstrand

Comment by Bengt Silfverstrand — November 22, 2006 @ 8:17 am
Har läst Silverstrands inlägg.

Den “flexicurity”-modell för arbetsmarkanden som bl.a. Erik skrivit om är inte mer “borgerlig” eller “höger” än att den modellen är socialdemokratisk politik i Danmark, och danska LO verkar nöjda.

Silverstrand anför som motargument bl.a. att även näringslivet skulle vara positiva till en sådan förändring, vilket avslöjar en företagarfientlig reflex som tyvärr sedan 1960-talet är vanlig inom socialdemokratisk vänster.

Tror inte alls att en majoritet av socialdemokratiska väljare tänker så längre. Det är ju också ett tankesätt från radikalvänstern som går stick i stäv mot den socialdemokratiska samförståndspolitik som växte fram innan t.o.m. Silverstrand föddes.

Länkar till en resonerande ledarartikel från Aftonbladet om detta, denna gång *inte* skriven av Silverstrands hatobjekt Lena Mellin utan av den mer vänsterorienterade Ingvar Persson:
http://tinyurl.com/yydz8v

Silverstrands analys av valresultatet är på det hela intressant, t.ex. att det (nu mina ord) snarare var en förlust för socialdemokratin som maktparti än en vinst för borgerlig politik. Den politiska tyngdpunkten inom väljarkåren har nog inte flyttats många millimeter sedan förra valet.

Men varför göra Reinfeldts trista taktiska tanksätt till sitt? Man ska väl argumentera för den politik man tror på, och argumenten ska bottna i ideologi.

Både Silverstrand och Erik liksom alla sossar har ju det problemet gemensamt att de i valrörelsen grävt ner sig i tankar och argument om det egna partiets oerhörda förträfflighet, så nu blir ju alla förändringar svåra att få trovärdighet och samförstånd för, både inom Rörelsen och i väljarkåren.

Comment by Johan P — November 22, 2006 @ 5:44 pm
Den gode Silfverstrand har knåpat ihop ett långt inlägg om syftar till att besvara mina två inlägg betitlade: “En gråterskas bekännelser I & II”.

Tyvärr lyckas inte Silfverstrand med annat än att fastslå att han verkigen inte förstår vad som blir bättre om svartjobb blir vita jobb, jag hade förväntat mig mer av en… ekonom.

I övrigt visar han med all önskvärd tydlighet att han anser att allt står väl till med partiets politik och att den enda lärpengen vi bör ta med oss är att bedriva mer av samma politik som vi förespråkade i den valrörelse som ledde till vårt sämsta val på decennier.

Uppdaterat: Läs hela anförandet här.

Comment by erik.laakso — November 22, 2006 @ 5:58 pm
Johan, jag ska inte argumentera emot dig, men jag har lite svårt att förlika mig med att jag skulle ha grävt ned mig i tankar och argument om det egna partiets förträfflighet.
Det jag tycker är förträffligt, vilket är ganska mycket, ja en hel del, det tycker jag fortfarande är förträffligt och det argumenterar jag för naturligtvis. Det jag är kritisk emot har jag efter bästa förmåga försökt lyfta fram för att göra ett bra parti ännu bättre. Alltså anser jag att jag har stor trovärdighet när det gäller att argumentera för konstruktiva förändringar, jag har inte dagtingat med min övertygelse.

Comment by erik.laakso — November 22, 2006 @ 9:07 pm
Om ni orkade läsa vad där står i mitt inlägg och dessutom tog del av Peter Gustavssons tankar, så kanske ni ändå kunde uppbringa så mycket intellektuell hederlighet att ni erkände att vi faktiskt förespråkar andra vägar till förnyelse. Återgång till gammalt nyliberalt tankegods är sannerligen ingen väg till framgång för socialdemokratin.

Sen har jag aldrig förnekat att det går att göra svartjobb vita. Visst är det fullt möjligt. Men priset är högt och det kräver att man accepterar en ökad andel låglönejobb. Danmark backade och i Finland är tillskottet inom avd. hushållsnära tjänster synnerligen begränsat.

Se anknytande nytt blogginlägg: “Gör inte Margot Wallström en björntjänst.” www.s-info.se/silfverstrand.

Comment by Bengt Silfverstrand — November 23, 2006 @ 9:45 am
Vad är lösningen då, Bengt?
Om vi inte skall ha låglönejobb, för att de inte går att leva på med 63% i skatter, så är alltså lösningen att folk inte skall jobba?

Comment by London — November 23, 2006 @ 10:14 am
Det är kvalificerat trams. Lösningen ligger självfallet i att satsa på att utveckla de delar av näringslivet där vi är konkurrenskraftiga, vilket i sin kräver ökade satsningar på utbildning och kompetensutveckling.

Comment by Bengt Silfverstrand — November 24, 2006 @ 10:45 am
Bengt skrev: “Danmark backade…”

Missvisande. Danmark backade inte för “Flexicurity” och den rörligare arbetsmarknad som det innebär. Tvärtom, det är ju därifrån modellen kommer. Det är dina socialdemokratsika kollegor på andra sidan sundet, inklusive danska LO, som uppfunnit begreppet och tagit reformen till sitt hjärta.

Bengt skrev: “Lösningen ligger självfallet i att…”

Jaha, “lösningen” med stort L. Men så ser inte världen ut. Den är mångfacetterad. Många bäckar små, Bengt. Om en grupp arbetslösa kan få jobb med lön i nivå med sin arbetslöshetsersättning (eller socialbidrag), eller helst däröver förstås, så måste det ju vara övervägande positivt ur alla rimliga synvinklar. Inte minst socialt och rent medicinskt. Jämfört med att gå hemma och stämpla.

Och det ena leder ju ofta till det andra. På friare arbetsmarknader är rörligheten större, dvs. tittar man efter några år senare så är det inte längre samma människor som återfinns i låglönegruppen.

Vi är många som har god erfarenhet av något enklare (och iofs. mindre välbetalda) arbetsuppgifter under perioder i livet. Att t.ex. som student, invandrare med dåligt anpassad utbildning eller på äldre dar stryka lakanen och dammsuga huset åt en stressad familj i karriären är inget att skämmas för, och inget som du bör brännmärka som “pigjobb”. Alla passar inte in i de socialdemokratiska mallarna för hur ni tycker att man bör leva sitt liv.

Den som vill veta mer om den Danska modellen för arbetsmarknaden kan t.ex. Googla på Jan Kæraa Rasmussen, chefekonom danska LO.

Comment by Johan P — November 24, 2006 @ 2:59 pm
Bengt #7,

Dina föreslagna lösningar bygger på att Sverige, unikt i världen, skall enbart ha människor som kan och vill vara högutbildade, och bara ha jobb för högutbildade. Tyvärr är inte alla människor likadana -inte ens i Sverige.

Comment by London — November 24, 2006 @ 7:26 pm

Sorry, the comment form is closed at this time.

Erik Laakso | På Uppstuds

Politik, samhällskritik och analys

En gråterskas bekännelser, del 2

9 comments for En gråterskas bekännelser, del 2

Blogroll

Media

Nyttigheter

Samlingsbloggar

A-bloggar

February 2010
M	T	W	T	F	S	S
« Oct
1	2	3	4	5	6	7
8	9	10	11	12	13	14
15	16	17	18	19	20	21
22	23	24	25	26	27	28