Erik Laakso | På Uppstuds

Flyktingar är tydligen ett elände för landets kommuner för nu måste staten införa tvångslagar så ovilliga kommuner fogar in sig i ledet. Pådrivande på flera sätt är de socialdemokratiska kommunalråden Illmar Reepalu i Malmö och Anders Lago i Södertälje. Det är förstås lite märkligt eftersom verklighetsbeskrivningen om flyktingmottagandet i vårt parti beskriver flyktingmottagandet som något bra för landet och landets kommuner. Aftonbladets ledare från vintern 2006 skriver: “Nationaldemokraterna skriver, efter Anders Lagos utspel, att Södertälje är ”en av de kommuner som är hårdast drabbade av mångkulturen”. Om mångkultur är något en stad kan ”drabbas” av, finns många städer i Sverige som skulle behöva en dos.” Irakkonferensen som hölls i Upplands Väsby häromdagen behandlade bland annat frågan om återvändande där Iraks premiärminister påtalade att frågan om återvändande är viktigt för regimen. Jag tycker frågan är både svår och viktig, för svår att svepa bort med ogiltigförklarande nonchalans och för viktig för att förvandla till dumpolitisk retorik. I mina ögon är det ingen tvekan om att invandring tillför det svenska samhället viktig näring. Ett dynamiskt levande samhälle drar nytta och glädje ur alla dess invånare oavsett härkomst

Men visst är det ett bekymmer med brist på arbeten, eventuell getthofiering av bostadsområden, växande socialbidragskostnader och konflikter mellan olika grupper. Att blunda för det är både dumt och … äh det är bara dumt. Att vårt land kan och vill ta emot flyktingar (och då snackar vi inte bara kvotflyktingar enligt genevekonventionen utan alla med flyktingskäl enligt vår egen asylrätt) finns det en bred majoritet för i vårt land. Att dessa människor (låt oss inte glömma just det) har rättigheter att ha sin familj omkring sig exakt lika gällande som för oss andra tycker jag är svårt att motsäga. Att människor dessutom vill ha en viss grundtrygghet, ofta givet utifrån igenkänningsfaktorn tycker jag inte heller är så krångligt att omfatta. Därför uppstår ofta befolkningskluster på givna platser och folk är villiga att ta vissa besvärligheter, såsom trångboddhet, för att söka den tryggheten. De politiska instrument som finns måste användas för att skapa trygghet och grundläggande trygghet kommer först och främst ur möjligheter till egen försörjning, närhet till sin familj och ett nätverk som kan skapa inkludering i samhället. Att bjuda in med armbågen med tvångslösningar för kommuner eller individer brukar inte sluta lyckligt. Skapa incitament för frivillighet genom jobb, nätverksprogram och självständighet så kommer frivilliga individer tillföra frivilliga kommuner mervärde. Låt de ofrivilliga stå med lång näsa.

Under strecket En sorts frivilliginsatser som jag tror hårt på har jag förespråkat förr och det är en åtgärd som kan gälla lika för alla oavsett ursprung. Statliga garantijobb inom skola, vård och omsorg finansierade av skattemedel kombinerat med bostadskontrakt om minst fem år gällande i glesbygd med stora behov av inflyttning, arbetskraft och barnafödande. Alltihop belönat med någon nivå av skattefrihet under kontraktstiden. Med fem års bosättning, barn som rotar sig på platsen och införskaffandet av arbetslivserfarenhet lägger grunden till fortsatt bosättning och framtida arbetsinsatser. Det är inget lätt recept som löser alla problem men jag tror det vore värt att testa för att på frivillig väg underlätta bosättning på andra platser än de där problem de facto har uppstått.

Den här och andra intressanta bloggar om: politik, invandring, flyktingar

Det finns, inom Socialdemokratin, två diametralt skilda ståndpunkter när det handlar om demokratiska fri- och rättigheter. Visserligen berömmer vi oss ofta och lite stöddigt för att ha högt i tak och nog är det oerhört trist med odemokratiska avfärdanden om vem som är “riktig” socialdemokrat men är det inte lite märkligt med skillnaden som finns mellan exempelvis Peter Karlbergs devis: “Demokrati förutsätter samtal - diskussion. Välkommen att delta!” och en av de förhållandevis vanliga avslutningarna på kommentarsfälten hos allt för många s-bloggare: “Nya kommentarer kan ej göras för detta blogginlägg!”. Det senare ofta föranlett av beskäftiga avfärdanden och hänvisning till något luddigt regelverk. Hur ska vi någonsin kunna utveckla demokratin om vi inte diskuterar, dryftar, debatterar, vrider och vänder, kritiserar, analyserar och lyssnar på den som tycker på annat sätt? Ta bara det där som de håller på med i Orsa. Där förbjuder en socialdemokratisk majoritet alla politiska tidsskrifter på biblioteket i syfte att utestänga sverigedemokraternas tidsskrifter. Exakt hur demokratiskt är det? Helgar alltid ändamålet de medel man använder? Är inte risken, och sannolikheten, att sådana odemokratiska åtgärder gynnar ett parti som verkar i det många av oss menar är demokratins utmarker? Vi ska inte underskatta martyrskapets förmåga att göda tillväxten i missnöjesrörelser och vi måste snart fatta att det enda som kan stå emot missnöjet är modet att våga ta debatten på ett hederligt sätt, är vi mogna för det?

Politiska motståndare benämns med nedvärderande beskrivningar samtidigt som man slår sig för bröstet om alla människors lika värde. Den politiska retoriken är en lek för politiskt inkrökta och används som ett sätt att briljera med sin fantastiska förmåga att trycka ned motståndaren. På samma sätt applåderas LO-kampanjen som går ut på att skicka brev till borgerliga riksdagsledamöters grannar för att “upplysa” om impopulära politiska beslut. Argumenten för den kampanjen landar oftas i att varje politiker måste kunna stå för de beslut som fattats och vara beredd på att väljarkåren kommer ställa politiken till ansvar för sina beslut. I teorin är det helt riktigt, var och en av oss som tar politiska beslut måste vara beredd på att väljarna ifrågasätter oss och avkräver svar. Men det är synnerligen tvivelaktigt att skicka ut brev på det sätt som LO nu gjort. En typisk skrivbordsprodukt av några flabbande, verklighetsfrämmande, kampanjmakare där konsekvenstänkandet och det kritiska perspektivet ställts helt åt sidan. Skulle ni påkommare av denna kampanj vilja att era grannar fick brev där ert namn och adress och en uppmaning att “göra något” med anledning av att det är ni som ligger bakom den här kampanjen eller att det är ni som använder medlemmarnas pengar till socialdemokratiskt kampanjarbete? Tänk noga över era svar. Även socialdemokratiska kommunpolitiker som garvar rått åt kampanjen kanske skulle fundera över om de skulle tycka det vore roligt att era grannar får brev när ni är ansvariga för omhändertaganden, budgetunderskott och indragningar i äldreomsorgen. Även när ni tycker beslutet var det enda rätta att ta. Nog är det hög tid att be om ursäkt!

	Under strecket Nu ska jag sälja mer glass.

Den här och andra intressanta bloggar om: politik, demokrati, politiker, LO, debatt, socialdemokraterna

Att göra Det första gången är något mycket speciellt och något man aldrig kan göra igen. Det är en krass sanning. Från Kulturbloggen kommer återigen en kulturfyra och eftersom ämnet är hårdrock är jag väl skyldig att delta, och jag gör det med nöje. Frågorna är fyra och låter som följer: 1. Är du en hårdrocksfan? 2. Vad betyder Kiss för dig? 3. Kiss spelar på Stadion. Kommer du att gå på någon slags konsert i sommar? 4. Vilken är den bästa konsert du varit på, eller som du minns mest eller som varit viktigast för dig? Så länge jag kan minnas har jag haft en väldigt bred och blandad musiksmak men hårdrocken har alltid betytt något mer än det mesta av annan musik. Troligen har det en hel del att göra med mina äldre syskon som tidigt indoktrinerade mig med 70-talets melodiösa hårdrock. Är jag Hårdrocksfan? Jo, det kan man nog lugnt påstå men jag är nog ganska mossig för dagens hårdrockare eftersom jag fortfarande håller 70-talets band som outstanding på många sätt. Därmed inte sagt att det som görs idag eller som gjorts sedan 70-tal är dåligt, verkligen inte. Men finns det lika många genuint skitbra band nu som det fanns då? Tveksamt. Mossig alltså. Jag vet inte om det blir några konserter i sommar, jag har inte riktigt hittat något som jag verkligen vill se än och jag vet inte hur tiden räcker till heller. Men jag har fortfarande min 40-årspresent att ta till om det dyker upp något så omöjligt är det inte. Duffy skulle jaq vilja se men jag pallar inte att gå på den festival hon uppträder på i sommar. Sweden Rock vore för all del rätt ballt men lite samma där. Festival? Nja, skulle inte tro det. För övrigt är jag lite dåligt uppdaterad på vilka som rör sig i landet i sommar. Det finns så oerhört mycket bra musik, inte minst svenska band, men jag har blivit bekväm och kräsen. Kanske prioriterar parkteatern i Stockholm istället, eller Hagateatern som jag läste om någonstans. KISS betyder nog inte så mycket för mig längre, annat än som minnet av den allra första konserten, minnet av de heltapetserade väggarna jag som barn och tonåring hade med deras affischer ur “Okey” och en viss beundran för Gene Simmons affärssnille. Dessutom finns det ett antal låtar som fortfarande snurrar i min musiksamling då och då och som ännu gör att jag skruvar upp radion om de spelas. Perioden som diskoorkester där runt 1980 är däremot inte speciellt imponerande och “I was made for lovin’ you” fungerar endast på Cinderellas dansgolv när det är riktigt tidigt på morgonen, aldrig annars, aldrig.

KISS överumplade mig någonstans runt 1976, 8 år gammal, en perfekt ålder att bli KISS-fan i. När jag i oktober 1980 gick på min allra första rockkonsert så var det med just KISS, i Scandinavium Göteborg, jag skulle fylla 13 i februari kommande år. Jag och min klasskompis Marcus hade plats på en läktarsektion och där satt vi och led medan ett oljud av värsta sort pumpades ut från scenen. Vi ville ju bara se KISS, det var därför vi var där. Det där skitdåliga bandet Iron Maiden som lirade förband kunde ju bara försvinna så fort som möjligt. Så här i efterhand kanske sanningen är att Iron Maiden faktiskt är ett bättre band än just KISS men det fattade ju inte jag då. På vägen in i arenan höll jag på bli nedtrampad för på något sätt lyckades jag tappa min biljett just när dörrarna öppandes. Jag stod nästan längst fram och höll på hamna längst under, men det gick bra. Efter ungefär halva konserten hade vi uppmärksammat att en del folk hoppade över sargen och tog sig in på innerplan. Så gjorde även jag och Marcus så tolv år gamla befann vi oss snart på bara några meter från hjältarna, längst fram vid kravallstaketet. En upplevelse för livet. 1998 kom KISS på en återföreningsturne med originalsättningen och gjorde ett par spelningar på Stockholm Stadion. Förband var Hellacopters, musikaliskt också ett bättre band än KISS för övrigt. Jag höll på missa alltihop för jag skulle ta en tupplur på mitt hotellrum och försov mig. Konserten var väl sådär, som sagt, KISS är inte världens bästa band musikaliskt och gubbarna börjar bli lite till åren. Men nedresan från Örnsköldsvik där jag då bodde var kul. I Timrå klev det på ett gäng 15-16 åringar som hamnade på samma plats i bussen som jag, längst bak i en tvåvånings linjebuss där nederplanet hade soffa och bord. Efter en stund började vi prata om KISS och när de förstod att jag bevistat konserten 1980 så fick de mig verkligen att känna hur en fossil kan känna det om fossiler hade känslor. Alltså var konserten med KISS på många sätt den viktigaste just för att det var första gången. Men Monsters of Rock 1984 & 1986 betydde också mycket. Första gångerna med Deep Purple, Black Sabbath och Rush sticker också ut. Sedan finns de mer udda men likafullt viktiga konserterna, The Pogues på en pub i Oslo, Norrköpingsbandet Tribute i Uddevalla Folkets Hus, Michel Jackson på Eriksdalsvarvet i Göteborg i mitten av 80-talet, Björn Afzelius i en park i Åmål tidigare 80-tal eller Mikael Wiehe på folkets hus i Dals Långed, Ulf Lundell en myggig natt i Åsele Folkets Park under fylleslaget Åsele marknad var en intressant upplevelse. Marillion förtjänar också ett omnämnande för de två konserter jag hann se dem med sångaren Fish, Frölundaborg under “Misplaced childhood”-turnen och efterföljande turne med spelning på Liseberg. Oförglömligt!

Under strecket Ja, det var en liten vandring nedför memory lane. Egentligen finns det så mycket bra band, så mycket bra musik, inte minst svenska band, som spelar på ett ställe nära dig varje dag (eller i alla fall inte oöverkomligt långt borta) så man skulle kunna lyssna på fantastiska konserter jämt och ständigt. Några band jag skulle vilja se är “Bullet for my Valentine” och “Black Label Society”. Kanske ska jag lova mig själv att ta mig iväg och se en konsert i sommar trots allt, vad rekommenderar du?

Den här och andra intressanta bloggar om: musik, kiss, kultur, kulturfyra

Den svenska skolan ska vara religiöst obunden. De svenska kyrkorna måste garanteras sin religions- och yttrandefrihet. Demokrati är inte endast ett sätt för majoriteten att köra över minoriteten, demokrati är värdegrunden och tar sin utgångspunkt i alla människors lika värde och respekt för varje individs personliga valsituation. Med det som utgångspunkt är det för mig självklart att den svenska skolans ceremoniella ritualer måste vara religiöst obundna och hållas utanför religionsutövarnas lokaler. UNT skriver om en skola i Östhammar som valt bort kyrkan som samlingslokal för årets skolavslutningar. Skolledaren kommenterar: “Jag kan också tänka mig att det spelat en roll att ingen annan av skolorna i Östhammars tätort har sin avslutning i kyrkan.” All heder åt skolorna i Östhammar som valt att respektera den demokratiska värdegrunden utan att falla för den enklaste tolkningen av demokratibegreppet. Den kristdemokratiske riksdagsmannen Mikael Oskarsson från Uppsala tycker beslutet är klåfingrighet.

Eftersom den svenska skolan är en plikt där alla barn är tvingade att delta måste samhället garantera, utan omröstningar och opinionsmätningar, att varje enskilt barn ska slippa ta religiös eller politisk ställning samtidigt som varje barn ska lära sig vårt lands och omvärldens politiska och religiösa förutsättningar, kultur och historia. Detta oavsett vilken bakgrund, värdegrund eller inställning barn och föräldrar har. I skolan kan det ske genom studiebesök och inbjudna gäster som berättar och förklarar, allt under ledning av en lärare som hjälper barnen utveckla sitt kritiska tänkande och ifrågasättande av religioner och politiska doktriner. En skolavslutning är inte och ska inte vara platsen där det kritiska tänkandet sätts åt sidan eller sätts i fokus. Det måste få vara glädjehögtiden över att skolåret äntligen är slut. Samtidigt måste religionsfriheten försvaras och religionsföreträdarnas rätt att i sina egna lokaler framföra precis vilka åsikter de önskar. Att förbjuda prästen att tala om Jesus är ett brott mot religionsfriheten. Två intressen krockar när skolavslutningar sker i kyrkor. Därför har skolorna i Östhammar rätt och Mikael Oskarsson fel.

Under strecket Med ett rent majoritetstänkande kanske man i vissa landsändar och i vissa skolor kan tänka sig att majoriteten föredrar mosken, templet eller partilokalen med tillhörande officienter och ritualer. Ett bra sätt att förebygga varje tendens till okritsk indoktrination är att göra rågången klar. På varje ort i det här landet är det väl ändå så att det finns natursköna parker, härliga torg eller ljuvliga samlingsplatser som på ett naturligt sätt kan fungera som lokalisering för den barnfest som skolavslutningen ska få vara. Och ska man vara krass, en hembygdsgård exempelvis, är väl ett bättre exempel på kulturarv än en, visserligen vacker men året runt i övrigt, folktom kyrkobyggnad.

Den här och andra intressanta bloggar om: skolan, skolavslutning, politik, religion, kultur

Snart är det dags för omröstning kring FRA-lagen i riksdagen. Ett år har gått sedan frågan var uppe i riksdagen förra gången. Då lyckades minoriteten skjuta på beslutet men den här gången kommer troligen övervakningslagen applåderas igenom i vårt demokratiska parlament. En av de som antingen kommer rösta för förslaget eller alternativt kvitta ut sig så hans partivänner får rösta i fred, är Fredrick Federley. Federley är den nya tidens symbolpolitiker in absurdum. Han hade i valet ett starkt stöd av personröster, han profilerade sig på motstånd mot övervakningssamhället och en del antifackliga åsikter. Nu säljer han ut sina väljare och sin egen integritet genom att vika sig för partipiskan. För ett år sedan skrev Federley, i samband med han avslöjade att han tänkte följa partilinjen: “Frågan jag får ställa mig är alltså inte vad jag tycker om förslaget utan om jag vill ha inflytande över politiken de kommande tre åren.” Eftersom Fredrick proriterade maktens korridorer men sviker sina väljare och det som förefallit vara en av hans hjärtefrågor så måste frågan ställas: Vad vill egentligen Fredrick Federley? Vara Partivald eller förtroendevald?

Sannolikt prioriterar Federley annat än principfastheten, exempelvis tillfredställelsen att gå i maktens korridorer, framtida karriärmöjligheter inom sitt parti och en statlig lönegaranti efter ett par mandatperioder. Jag hör faktiskt till dem som på flera sätt imponerats lite av Fredrick. En framtidsman som agerar lite snabbt innan tänkandet skett fullt ut, med själ och hjärta involverad praktiskt för idéer han tror på och med ett mod sprunget ur idealism. Men han har lärt sig kvickt, vill man ha makt måste man ligga med rätt personer och bida sin tid som det så vackert heter. Frågan är hur mycket av sig själv man måste sälja ut under väntetiden och hur mycket som är oåterkalleligt borta är väl tiden är inne? Kan någonsin förtroendet från de som var med och lade grunden återupprättas om del för del säljs ut till förmån för den vackra makten? Drabbar det här alla som är politiskt aktiva eller kan man med bevarad integritet slåss emot partilinjer för sin övertygelses skull? Sören Vibe är väl ett bra exempel på en sådan som trots allt bevarat sin integritet, som inte fått fina positioner på grund av det och som till slut ansett sig nå vägs ände. Fredrick Federley kommer kanske in i riksdagen igen på ett partimandat tack vare sitt politiska schackrande men frågan är om han tycker det kommer vara värt det?

Under strecket Märkligt, Svenska Spel har just nu en stor kampanj ute hos lottombuden om att spelarna kan prenumererar på Trisslotter. Ett paket om hundra kronor som levereras hem en gång i månaden. Vad är det som gör att de tror att vi som återförsäljare tycker det är en bra idé? Nä, det blir undanskymd plats för de broschyrerna. En helt annan sak, nu väntar jag på spännande svar från en intressant gästskribent. Kanske framtida inspel här på bloggen utav… Ja, ni får vänta och se.

Den här och andra intressanta bloggar om: politik, fredrick federley, FRA, övervakningssamhället, bodströmsamhället, svek

Och så en hälsning till de som spionerar på vanligt folk, FRA/Säpo och Must:
AK-47, allah, Allah-o-Akbar, al-qaida, Beatrice Ask, bin ladin, Bodström,
bomb, bombhot, dynamit, flint, flygplanskapning, flygplats, Fredrik
Reinfeldt, förstörelse, Ifpi, insha’Allah, jihad, Kalashnikov, kalifatet,
kaliumpermanganat, k-pist, kulspruta, kärnkraftverk, mjältbrand, Molotov,
mord, Mujaheddin, nervgas, Not-So-Jolly, revolution, Roger, Rosetta, semtex,
självmordsbombare, surströmming, terrordåd, uppror, uzi, väpnad,
ödeläggelse, övervakning!
إرهاب مخرب القاعدة اسامة بن لادن فلسطين يوم الأرض غزة جرائم حرب الله سلام عليكم وعليكم السلام كلاشنكوف مولوتوف قنبلة يدوية دبابة جاسوس عميل الخلافة جهاد مجاهدين ثورة حتى النصر فتح حماس متفجرات ديناميت إنشاء الله لاجئ فلسطيني حق العودة الله أكبر غصن الزيتون عوزي دبابة إضطهاد خراب

<Uppdaterat II: I mejlet jag fick var det en lite annan artikeln än den som återfanns i GP, här är den aktuella länken, så här avslutar Leif artikelalternativet: “I stället undrar jag om inte väljarna skulle uppskatta om socialdemokraterna bröt en generationslång svensk politisk tradition av stenhård uppdelning mellan blocken och gick till val på ett budskap om bredare samarbete med de partier som är beredda till det, oavsett på vilken sida om blockgränsen de befinner sig. Det kanske låter djärvt, men vad det gäller är att pröva i rikspolitiken det som redan varit framgångsrikt i Västra Götalandsregionen. Så gör man i Danmark, Norge, Finland, Island, Tyskland, Nederländerna, Belgien, Frankrike, Spanien, Italien, Estland, Schweiz, Österrike och alla andra europeiska länder jag känner till. Men de kanske har andra gener än vi har? “ Uppdaterat>

Leif Pagrotsky påminner mig en synnerligen läsvärd krönika i Göteborgsposten. Som ni förstår är rubriken kraftigt tillspetsad. Vi och vårt parti har lång erfarenhet och kvalificerad dokumentation när det gäller samarbete med andra partier. Leif Pagrotsky skriver: “Knappast någon annanstans är uppdelningen i ett höger- och ett vänsteralternativ så cementerat som här i Sverige. Knappast någon annanstans är samarbete i mitten så sällsynt som hos oss. Varför är just vi så annorlunda? Är det bra?<" Självklart är det inte bra. Den cementering av blockpolitiken som vi riskerar att hamna i är farlig för landet och dåligt för förtroendet för politiken i stort.

I många år har svensk socialdemokrati på många sätt kunnat diktera hur samarbete ska gå till och vilka som ska släppas in i eventuella samarbeten. På nåder har dörrar öppnats och i förtjusning har samarbetspartier gått in. Men med det förra valet och högeralliansens beslutsamhet att sy ihop något eget, och med ganska tuff polemisk retorik från en del partiledare på högerflanken, kastades en rejäl näve grus in i socialdemokratins särställningsmaskineri. Därför kanske ödmjukhet är lösningen på ett svårt problem, inte fördjupad blockpolitik? Leif avslutar:“Därför tycker jag att vi socialdemokrater bör vara försiktiga med att alltför snabbt bilda ett oupplösligt block med v och mp. Det är bättre att tänka efter före, annars kan det bli för sent.” Jag kan inte annat än hålla med.

Under strecket När jag surfar runt och läser på diverse bloggar och bloggkommentarer så kan jag inte annat än att bli skrämd. Skrämd över väljarföraktet, skrämd över den stenhårda polemiken som verkar prägla de som varit djupt nedgrävda i det politiska arbetet som tjänstemän eller partiföreträdare. Jag kan inte låta bli att undra om man blir så verklighetsfrämmande om man jobbar instängd på politiska expeditioner under lång tid? Tror man verkligen att de politiska motståndarna är huggtandsförsedda samhällsförstörare som med sitt gift är ute efter att ödelägga landet, eller är det bara ett sätt att pigga upp en av tristess dödstråkig tjänstemannavardag? Jag tror, för att travestera Sting, att moderater också älskar och värnar sina barn, vårt land och framtiden.

Den här och andra intressanta bloggar om: politik, leif pagrotsky, politiker, blockpolitik

Frågan om vad som är Public Service är en ständigt återkommande och aktuell fråga. Underhållningsprogram på lördagskvällarna? Dyra sportevenemang? Teater- och kultursändningar? Schlagerfestivalen? Den kringresande cirkusen under ledning av cirkusdirektör Christer Björkman åker land och rike kring under flera veckor för att kora svenskt deltagande. Betalar kommuner skattepengar för att få dessa evenmang till sin sporthall? När det dessutom visar sig att det är en jury som fällt sista avgörandet både i den svenska uttagningen och i den europeiska semifinalen så smakar det ytterligare lite illa, eller hur?

Min åsikt är att spektakel som melodifestivalen, åtminstone den svenska uttagningsprocessen, gott och väl kan skötas av reklamtelevisionen. Om det nu finns någon reklam-TV som är intresserade av det hela och om det finns företag som är beredda att sponsra sändningarna. Den europeiska finalen har ett högre syfte när det gäller kultur över gränser, samförståndskänsla mellan länderna och det lekfulla tävlingsmomentet. Eurovision är ett public service-uppdrag. Men en förbättring som borde kunna utformas är en viktning av ländernas inflytande och kanske även ett borttagande av synligheten vilka länder som lägger sina röster på vilka bidrag. Då sluppe vi i alla fall surnationalistiska uttalanden om öststaterna och deras kompisröstande. Tänk om man kunde komplettera det hela med ett nationsöverskridande (statligt?) lotteri också?

	Under strecket Det är förstås lite kul att så många, även jag, har åsikter om något som egentligen borde vara ganska marginellt, men visst är det uppseendeväckande att Sveriges reklamfria public service-TV göder kvälls- och skvallerpressen i månader för våra gemensamma licenspengar men att det inte finns utrymme att sända och producera TV-teater längre?

Den här och andra intressanta bloggar om: politik, eurovision, SVT, public service, Charlotte Perelli, melodifestivalen

Svenska journalister är hysteriska i sin enögdhet, svensk schlager har i vanlig ordning vunnit allt i god tid innan finalerna är avgjorda och efteråt är det kompisröstning, öststatsvälde och grannsämja som gått emot oss. Tänk att de dumma europeérna inte fattar att schlagern uppfanns här hos oss och framförs på det mest genuina sätt man tänka sig kan, här hos oss och med tonartshöjning och allt. Fy bubblan vad dumma alla utom malteserna är! Danskarna är väl lite rara också men alla andra kan fara och flyga när de inte fattat nåt!

Vilken tur att vi kunde skicka fram “världsstjärnan” Björn Gustavsson att pissa på hela spektaklet och fåna sig inför alla urbota dumma utlänningar som inte begriper hur begåvad Charlotte, och hur genial Christer Björkman, är. Med lite tur kanske Sverige kan bli diskvalificerade från deltagande nästa år och slippa åka till Moskva. Jag tycker Ryssland förtjänade att vinna även om det fanns andra låtar som var bättre och jag tycker Perelli och Björkman ska vara otroligt nöjda med placeringen, bättre än så var det inte.

Under strecket Min fru kom in och trodde jag gjort en bild som vore det en dödsruna över Perellis karriär men bilden ovan är faktiskt inte manipulerad (av mig), det är den officiella bilden från Perellis webbsida. Exakt så där manipiulerad, plastig och utomjordisk ser hon ut i managementbilden som vi ska få intryck av. Jag är övertygad om att jordnära greker, turkar, ryssar och serber sett rakt igenom den manipulerade svenska bilden av hela schlagerfenomenet. Jag tror dessutom att Bert med flera har fel som tror Sanna hade klarat sig så mycket bättre. Jo, nån placering kanske men inte så extremt mycket. BWO däremot, de hade kunna konkurrera högt upp i toppen. Christer Björkman måste stiga åt sidan nu och helst borde nog SVT ligga lite lägre i profilen när det gäller just eurovision. Grattis Ryssland, Dasvedanya och God natt.

Den här och Andra intressanta bloggar om: eurovision, schlagerfestival, sillstryparn, charlotte perelli, christer björkman

Det här citatet hittade jag med anledning av personvalsdiskussionerna. Jag väljer att inte länka till platsen för fyndet eftersom det rör upp onödig hets. “Sen är det väl rätt rimligt att medlemmar i en organisation som lanser en kandidat ska ha ett större inflytande över listorna än “kreti och pleti”" Ur Nationalencyklopedin: Kreti • i frasen ~ och pleti personer av blandad, huvudsakligen lägre, social ställning [nedsätt.] Pleti • i frasen kreti och ~ personer av blandad, huvudsakligen lägre, social ställning [nedsätt.; urspr. bibl.] Det säger rätt mycket om synen på de människor man fått förtroendet att företräda och det är inte utan att det är skamligt att se partivalda (vägar skriva “folkvalda”) politiker betrakta sina väljare på det sättet.

	Under strecket Andra roliga grodor kan man ta del av hos den gode Enn, men i de fall som tas upp i hans “Pressgrodor” är det sannolikt inte vare sig läsar- eller väljarförakt som ligger bakom de lustiga skrivningarna. Läs också hos Sjölander som sett usla sidor inom politiken.

Den här och Andra intressanta bloggar om: politiker, väljarförakt, översitteri, skamligheter

Hela nedanstående skrift på engelska är från ett tal av Leif Pagrotsky inför den 10:e årliga konferensen om europeisk intergration. Kommentera och diskutera gärna. Jag vet att Leif läser era kommentarer och blir diskussionen spänstig deltar han säkert också.

---

Prospects for European trade and prosperity
Opening address, 10th Annual Conference on European Integration in Swedish
Economic Research

“Ladies and gentlemen,

Thank you for inviting me here today to address this distinguished audience, and take part in what I hope will be fruitful and inspiring discussions.

As some of you may know, I’ve been actively engaged in European integration for the past 14 years. First as State Secretary for Financial Affairs, then as Cabinet Minister responsible for Trade, Industry and Energy policy, later as Minister for Culture, Higher Education and Research. The last two years, I’ve served as vice chairman of the Council of the Riksbank, following European financial integration and monetary policy, and as a member of the EU-committee in Parliament. I have represented Sweden in at least seven different Councils, from Ecofin to Competitiveness and Internal Market Councils.

I mention this to underline that I thoroughly share your interest in European integration. But my perspective is that of the practitioner, not that of the cool and systematic scientist. I draw conclusions based on what I have seen and experienced from European integration in practice, and I admit that makes me more subjective than neutral. But it also gives me the privilege of being more provocative.”

“Let me first of all declare, that – as I see it - the role of the EU in the world is weakening. I don’t say that because I’m a pessimist, but because I think we could do better – especially when it comes to economic policy.

When we decided to join the European Union in 1994, the EU was much admired around the world. The Union was an inspiration for people, businessmen and governments all over the world. The success of our economic integration had made people listen to what we said and take notice of what we did.

The way of life and the prosperity created by ever increasing cooperation and integration between our economies were envied the world over. As the world’s largest economic actor, and the largest trading partner in the world, the EU was an economic superpower worth listening to.”

“Since then, we have continued to make remarkable and unprecedented achievements in important areas.

Just consider the enlargement from fifteen to today twenty-seven member states. It is an incredibly demanding but also historic and important task, where democracy and the market economy have been consolidated and the daily lives of millions and millions of people have been dramatically improved.

Another area where we as Europeans can be really proud is the leading role of Europe in combating global warming. The establishment of a cap on emissions combined with a system for trade in emissions rights, was true pioneer work. Imagine the differnce, if the EU had instead been passive, waiting for somebody else to find workable methods to tackle the emissions problem.

I dare claim that we would have seen global standstill in this extremely important area of policy, if it were not for the European ability to pull together and show leadership in face of this global challenge. This will be of enormous importance in the years to come.

My third example comes from my former portfolio as minister for higher education. You may be familiar with the Bologna process, which has joined forty-five European nations in order to create a modern, high quality European-wide University system that will meet the needs of demanding students and of the future labour market.”

“Through voluntary cooperation, academic studies in these forty-five countries are rapidly becoming compatible, facilitating exchange and academic cooperation across Europe, both in and around the EU. Because of this, employers will have a larger pool of talent, students will have a dramatically larger choice and universities will be pressed by competition to improve their standards. I am convinced this will have fundamental impact on the future of Europe, its economy and its culture.

I want to point at another three important areas where enormous political energy has been invested during this time.

The Lisbon strategy was established in 2000 with the reasonable ambition to make Europe the world’s most innovative and competitive knowledge-based economy by the year 2010. In the Internal Market Council and the Competitiveness Council we spent every meeting for the next five years trying to live up to this goal – and we met almost every month – but I must admit that we failed.

On top of this, we have spent huge efforts and political energy to prepare and launch the European Monetary Union and the European Central Bank, which will celebrate its 10th anniversary next week. The currency union is now larger than anybody envisaged at the outset.

And the last few years, much time and effort has been put into reforming the Union’s internal bureaucratic and institutional framework, resulting in the proposed new treaty that is currently being ratified in European capitals.

“Nevertheless, in spite of this intense activity over the past 15 years, I dare claim that the EU is less listened to today in the world community. Let me illustrate this bold statement by giving you a few examples…

Exchange rates
When the dollar now depreciates and the Euro rises in value and the EU hits severe problems of eroded competitiveness, it is no longer any use to go to the European-led IMF to look for support, or to ask ECB to do something. Instead a unique high-level group was dispatched to Peking to ask for measures of support, cap in hand.

Banking crisis
When American or Swiss banks hit the wall and risk collapsing, nobody gets the idea to approach Europeans for support. Instead they go to the Middle East, Singapore or China to ask for lifelines.

Ownership
After centuries of European companies owning more and more companies in the developing world, the trend is now reversing. Indian, arab and other owners are now expanding rapidly as owners of major companies in Europe, so far in areas like, steel, cars and stock exchanges. Russia and China are also preparing to become more active with their vast resources.

Africa
European influence in Africa has been almost like a monopoly. Now that is challenged by China. More and more often European offers and demands are turned down as Chinese alternatives are more attractive and sometimes also perceived as less humiliating.

“So, the international clout of the EU has decreased over the past 15 years. I believe there are several reasons for this. They are based on my conviction that the strength of the economy is of fundamental importance for your standing in the world, for how you are listened to and regarded by others.

First of all, of course, we have seen a rise of emerging economies that have increased their share of the world economy. Their expanding economic weight also gives them a more important voice in international relations overall.

But it’s not all about them growing and catching up. Europe has contributed to its relative decline by its’ own actions – and inactions. It’s not because of others that growth in the Eurozone rarely crawls above three percent. It’s not only because of others that the EU 15 share of the world economy is decreasing. According to the IMF our share of global GDP has diminished from 19 ½ per cent of world GDP in 1994 to 16 per cent 2007 and only 14 per cent in a few years time.

Despite the Lisbon agenda, despite European enlargement, and despite the establishment of the Eurozone, overall economic performance has not picked up.

How can this be?
Well, the establishment of the Euro as the common currency took a lot of effort.
Preparing for the monetary union, fiscal and monetary policies where tightened in order to get budgets and inflation in good shape. The depressing effects on growth in the 90’s would be followed by rewards once the monetary union was in place, we were told.

Well, the first decade of monetary union has not yet made those rewards visible. Only rarely can we see growth numbers of three per cent, and Europe’s relative slide continues.

Today, I don’t regard the monetary union as a very dramatic change in the lives of European states. From a macro perspective, some unnecessary costs have appeared, some signs of free-rider behaviour have shown up, but these difficulties so far seem to have been possible to manage without public upheaval in member states or a breakdown in cooperation. Perhaps the scientists of the future will find that the EMU was more about state building than about economics.

However, together with the political energy that had to be put into the project of negotiating what has now become the proposed new treaty for the European Union, the EMU has contributed to a European Union that concentrates on grand and prestigious internal projects. That would perhaps be ok, if we had not at the same time neglected dealing with numerous basic and everyday issues that could make the European economy work better. This is why the Lisbon agenda is not delivering the results we wished for.

Let me give you three examples.”

EU still spends far more of its resources on subsidising old declining sectors than preparing fr the future. Although research is allowed to grow in financial terms, resources are still minimal compared to agriculture

We failed to introduce a truly independent European Research Council that would ensure that funding was allocated solely on scientific merit. The expanded research budget has also been used as a general source of funding for prestige projects with limited or no connection to science, like Galileo or EIT.

Competitiveness on the global market is still hampered by fragmentation of our resources. The Take-Over Directive has not been modernised to facilitate cross-border mergers to build world champions. European companies are still handicapped by this on the global market place. This is further aggravated by labour market practices that impedes flexibility by locking in labour in individual companies through old fashioned corporate based social benefits.

In times of rapid international economic development and competition, we cannot afford to be this careless about improving our economic base. The European Union has been an economic underachiever for fifteen years now. Our unimpressive economic development gives us a weaker voice in international relations overall.

European leadership is effective, when Europe leads by example. Look at European leadership on curbing carbon emissions. Or look at the establishment of the internal market. We are judged by our deeds, not our grand plans or words. Therefore, the unglamorous everyday work of getting our economy to work better and more efficiently deserves more attention and effort.

In the future, I see a few areas in particular, which we need to concentrate on.

Firstly, as the Union has enlarged, countries that used to be far away have become our new neighbours. To them, access to the EU market is a priority. We must not turn them down. Rather, we should have an ambitious and bold policy to widen the internal market inclusion zone, and avoid creating new divides between recent EU members and their old neighbours. I’m talking about working with unglamorous tools like tariffs, standards and regulation of markets. And I’m talking about areas like Russia, North Africa and maybe the Mercosur countries in South America and Africa south of Sahara. And I’m talking about cooperation in research and in education.

Secondly, within the EU, the motivation of members to put in place and implement new reforms on the internal market has weakened. The grand plans drawn up by prime ministers at European Council meetings are often ignored by Ministers in charge of concrete actions. Just look at the Lisbon strategy, and you know what I mean. Policy coherence must improve.

Thirdly, too often special interests are allowed to determine policies to the effect that agreed long-term EU objectives are overruled. Time and again, our common community interest is pushed aside by powerful lobbying groups that want to slow down the speed of reforms. We need to give priority to the future-oriented branches of the economy, not on defensive interests.

Forthly, it should be obvious that an EU that is internally divided, cannot be a strong and influential global actor. If the citizens of Europe feel that European cooperation is all about benefiting the already privileged, forget popular support for continued integration. So far, the tearing down of national barriers has created a situation in which employees – wage earners - are the sole group forced to pay taxes. I’m impressed by Angela Merkel trying to do something about this, but ashamed as a Social Democrat that it took a right wing politician to finally start challenging the financial establishment in this respect.

Fifthly, I am convinced that all these inconsistencies contribute to creating a general scepticism among the citizens of Europe, who cannot trust that funds are always used wisely, and who cannot be sure that the best people get into key positions. (Just look at the present scandal of how the new head of EBRD was selected and you understand what I mean). Therefore, we must be tougher on corruption and mismanagement, and better at keeping the interests of the citizens of the EU in mind when creating EU policy.

“Recently, I think the European Court has contributed to uncertainty and scepticism among the general public in a most unfortunate way. The court ruling on the so called Laval case, regarding the conditions for Latvian construction workers employed in Sweden, and the similar Ruffert case in Germany, has created a huge question mark about the rules on the internal market. I doubt very much, that the citizens of Europe will support measures to strengthen a Union which rests on the assumption that local working conditions can no longer be decided locally.

As we proceed with European economic integration, it is crucial that we watch out for and stop those kinds of unnecessary tendencies of centralization. A dynamic and successful Europe is not a one-size-fits-all kind of Europe. European integration must not become a goal in itself, but remain a powerful means to create sustainable growth and prosperity.

At this time of failures in Iraq and on Wall Street, when the US has lost its role as model and inspiration for many people in the world, I regret that Europe’s standing is also weakened. This opportunity to offer an alternative to look up to and find inspiration from, for policymakers and young people all over the world, appears to be lost.

It hurts to read how one of Asia’s most prominent diplomats and academics, Kishore Mahbubani of Singapore, describes the European Union:
- The Europeans are irrelevant to the world’s great issues, obsessed by internal process, culturally arrogant, craven in the face of the US and blind to the rise of Asia. (FT May 20, 2008).

This is a challenge for us to do better. The EU must focus more on the everyday nitty-gritty issues that make a concrete difference in peoples’ lives. At the same time, we must solve the most important problem of our time – that of global warming. And we should spend less time at creating prestigious and grand scale internal projects that consume all our energy and attention.

If we stick to that principle, the EU has a chance at continuing its’ historical success, and regain admiration and influence in the world. To put it in an economist’s words: we need to deal more with the micro challenges of Europe in the years ahead.”

Thank you.
Mölle 20 May, 2008
Leif Pagrotsky

Den här och Andra Intressanta bloggar om: politik, leif pagrotsky, socialdemokraterna, EU