Erik Laakso | PÃ¥ Uppstuds

Jag vet inte exakt när barnbidraget upphörde att vara viktigt för min familjs ekonomi. Som ensamstående med barn var barnbidraget livsnödvändigt för att klara av ekonomin, på samma sätt var bostadsbidraget och underhållsstödet extremt viktiga tillskott. I perioder av långtidssjukdom och arbetsmarknadsåtgärder behövdes till och med socialbidrag för att klara hyran och de dagliga kostnaderna. Troligen var det så att behoven i stort försvann när inkomsten förstärktes och än mindre tappade de i betydelse när familjeinkomsten fördubblades. När det skedde försvann möjligheten till bostadsbidrag av naturliga skäl eftersom det är ett behovsprövat bidrag. Barnbidraget fortsätter dock komma punktligt den 20:e varje månad och jag ska villigt erkänna att vi använder pengarna i familjens budget.

Att barnbidraget är livsviktigt för massor av familjer som ha en knaper ekonomi är ställt utom allt rimligt tvivel, även för familjer där inkomst finns. Det är heller inget tvivel om att införandet av det allmänna barnbidraget gynnat framväxten av ett generellt välfärdssamhälle som accepteras av nästan alla invånare och att det gynnat barnafödandet eftersom det ökat tryggheten i valet att skaffa barn.

Barnbidraget är det enda av vårt samhälles alla bidrag som är generellt och för varje barn. Det är därför en mycket stark symbol för vårt generella välfärdssamhälle. Det finns många andra generellt gällande välfärdsinstitutioner, exempelvis en skola tillgänglig för alla barn, sjukvård för alla invånare och ett flertal andra välfärdstjänster som inte gör skillnad på människor.

Men frågan som ändå är värd att ställas, om man bara törs vara lite kritiskt reflekterande, är om vårt land befinner sig på samma plats som det gjorde för 60 år sedan när en enig riksdag införde barnbidraget?
Jag är ganska tveksam till samhällsbehovet av barnbidrag överhuvudtaget i vÃ¥r tid. Jag tror inte riktigt pÃ¥ berättelserna om att barnbidraget skulle vara nyckeln till att den välbärgade medelklassen genom det skulle ge sin acceptans till välfärdens skattesamhälle. Kanske var det sÃ¥ 1948 men idag tror jag det är oerhört mycket viktigare med bra skola, god sjukvÃ¥rd och en äldreomsorg värd namnet. Välfärdssamhällets fördelar har redan vunnit kampen om vilket samhällsystem vi ska ha och det kan rimligen inte frÃ¥gan om barnbidraget välta över ända. Peter Karlberg, socialdemokrat i Södertälje skriver: “vi är nog mÃ¥nga höginkomsttagare som tycker att det är helt ok att betala skatt men som blir störda pÃ¥ verkligt eller inbillat missbruk. Att betala ut bidrag till oss är just ett sÃ¥dant tveksamt bruk av skattemedel.” Jag hÃ¥ller med honom i de funderingarna och undrar om ingenjören bakom socialförsäkringarna, Gustav Möller, verkligen skulle tycka det är rätt använda skattemedel i vÃ¥r tid?

Men i den här frågan är skyttevärnen redan djupt grävda och ståndpunkterna intagna, svepande avfärdas varje tveksamt ifrågasättande och skyttevärnen öppnar hårdför eld utan medgivande till någon nåd. Att detta skulle bero på att centerförslaget som diskuterats i dagarna är otympligt, troligen ogenomförbart och rent allmänt sett riktigt dåligt är inte orsaken till skyttegravskriget utan det beror helt på frågans laddade värde. Om detta talar vi icke.

Så, för att sammanfatta:
1. Barnbidraget är ett livsviktigt tillskott för många familjer med dålig ekonomi att få livet att gå ihop.
2. Att barnbidraget är livsviktigt även för familjer med arbete är bekymmersamt då målet borde vara att alla ska kunna överleva på sin lön.
3. Den medelklass som behövs för att ge legitimitet till välfärdssamhället har sannolikt större krav på sjukvård, skola och omsorg än på att få ett bidrag som en slags skatteåterbäring.
4. Barnbidraget är livsviktigt för partier i valkampanjer då utlovade extra hundralappar kan göra att valresultatet förbättras avsevärt.
5. Behovsprövning av barnbidraget är inte en vettig väg eftersom det skapar marginaleffekter som inte är önskvärda samt för att behovsprövningen återkopplar till en utsatthet som ytterligare fördjupar fattiga familjers maktlöshet.
6. En förutsättningslös översyn om samhällsbehovet av barnbidragets vara eller icke-vara vore eftersträvansvärd.

Den generella välfärden är vÃ¥rt lands stolthet, vi gör inte skillnad pÃ¥ fattig eller rik när det gäller skola, vÃ¥rd och omsorg. Alla har rätt till och tillgÃ¥ng till de tunga, breda välfärdstjänsterna. Staten har genom demokratiska beslut tagit pÃ¥ sig försäkringsrollen sÃ¥ att även de som inte är försäkringsbara fÃ¥r skydd. Detta är fundamentet för vÃ¥r generella välfärd. Barnbidraget är historiens stora symbol för generalitetsprincipen och hade stor betydelse för legitimiteten samt för familjers möjlighet att skaffa barn. Övriga stöd vi har i samhället är behovsprövade enligt principen “efter bärkraft-vid behov” eller sÃ¥ är de försäkringslösningar med kvalificering genom arbete. Om svaret pÃ¥ en förutsättningslös granskning är att barnbidraget fortfarande tjänar ett samhällsyfte som är viktigt, sÃ¥ anser jag att det bästa är att behÃ¥lla generalitetsprincipen lika för alla men jag är inte övertygad om att svaret skulle bli det förväntade. Däremot tror jag inte nÃ¥gon politiker verkligen skulle vÃ¥ga försöka avskaffa bidraget i sin helhet, alltsÃ¥ kommer allt förbli vid det gamla och höjningslöftena om en hundring vart fjärde Ã¥r även fortsatt vara valkampanjmaterial.
Mina åsikter är förstås inte opportuna men så är jag inte heller skyttegravsopportunist trots att jag gillar min trenchcoat.

Men betyder det då att det inte finns något problem, att allt är väl och att vi nått fulländningen? Kanske är det så, kanske är varje form av kärleksfull kritik bortkastad och varje hopp om förändring fåfäng. Men borde det då inte vara möjligt att sakligt bemöta problematiseringen?

Den nya regeringen har under tiden sedan valet förstÃ¥tt att institutionaliseringen, enligt deras synsätt, mÃ¥ste brytas upp och de gör det pÃ¥ det mest effektiva sättet, nämligen genom “plÃ¥stermetoden”. Riv av, riv bort, gör om och gör det snabbt som ögat för annars kommer det inte lyckas ens med de bästa intentioner. Oavsett rätt eller fel, bra eller dÃ¥ligt, sÃ¥ är det intressant att se hur de valt att göra och kanske tänka sig att det finns nÃ¥got för alla att lära lite utav.

Den som tillträder en ny position har att ta ställning till en rad avvägningar. Som ny chef och ledare har man ansvar gentemot gamla strukturer och framtida framgång och det är frestande att försöka göra om allt från grunden men så bestämmer man att göra det långsamt och varligt för att inte uppröra. Resultatet blir oftast att de gamla strukturerna vinner och de goda intentionerna faller platt. För sanningen är ju att ingen egentligen gillar förändring, i alla fall inte för egen del.

Fastbunden i tanke och handling.

Ett budskap om återställare kan bara ha framgång om det kompetteras med framgångsrik opinionsbildning att det var bättre förr medan ett budskap om radikala förändringar där regeringen misslyckats har möjligheten att framstå som ett attraktivare budskap.

Men med tanke på förändringsbenägenheten och sannolikheten att minsta motståndets lag kommer fortsätta gälla så börjar jag oroa mig för möjligheterna till valframgång 2010.

“Du blir arbetslös, du gÃ¥r i konkurs. Förhoppningsvis har du tecknat en a-kasse- inkomstförsäkring och dÃ¥ finns det en a-kassa. SÃ¥ är det. Ibland bär en affärsidé, ibland inte. Det är ju en av drivkrafterna i att starta ett företag, att man är beredd att ta den risken”, säger Luciano Astudillo

Luciano har helt rätt i att en av drivkrafterna med att starta är beredvilligheten att ta en ökad risk men det är inte risken som är huvudsaken, det är möjligheten till avkastning på risken som är drivkraften. Anledningen till varför många inte vågar är kanske snarare alltså att möjligheten till avkastning är i lägsta laget och därför är det bättre att satsa på en ökad möjlighet till avkastning lite tidigare än vad som idag är rimligt att förvänta sig.
Att vilja sänka skatter är otroligt kontroversiellt inom socialdemokratin men om man utgår från den rapport som Swedbank (PDF) gav ut i slutet av 2007 så ligger de svenska bolagsskatterna på en nivå som riskerar att vara hämmande för företagandet. Kanske vore det intressant att se över bolags- och kapitalskatterna istället för att ge nya bidrag? Kanske vågar även socialdemokratiska politiker lyssna på Swedbank som fortfarande åtnjuter förtroende som folkets och småföretagarnas bank? Rapportens sammanfattning avslutas så här:
“Slutsatsen blir att det höga svenska skatte- och avgiftsuttaget, särskilt pÃ¥ arbetsinkomster, innebär en klar konkurrensnackdel för Sverige. Situationen bör leda till en omprövning av skattenivÃ¥n sÃ¥väl för den personliga inkomstbeskattningen som för bolagsbeskattningen.”Även den trettioprocentiga kapitalvinstskatten ifrÃ¥gasätts av Swedbank eftersom även den ligger pÃ¥ en högre nivÃ¥ än i jämförbara länder. Detta försvagar konkurrenskraften.

“MÃ¥nga företagare som tror pÃ¥ sin idé är beredda att pantsätta hus och hem för att förverkliga idéerna. Man är beredd att ta risker. Det är inte det som är problemet. Skälet till att man inte satsar är att man vet att man INTE fÃ¥r behÃ¥lla förtjänsten om idén lyckas. Istället för rikedom hamnar frukterna av ett framgÃ¥ngsrikt företagande hos skattmasen.”

Tiden mellan risktagande och avkastning är för lång för att avvägningen mellan risk och förtjänst ska kännas fullt ut meningsfull. Därför startas relativt många enmansföretag i liten skala, ofta kombinerat med andra arbeten för att trygga överlevnaden och utan att enmansföretagen växer till och blir småföretag under rimlig tid. Det är en ganska stor risk att ta klivet över från trygg inkomst till eget företag men det är en avgrund från att vara ensam till att ta in fler anställda.

Om det nu är sÃ¥ att smÃ¥företagarna är “vÃ¥rt” folk, vilket jag verkligen tycker, sÃ¥ bör vi seriöst överväga det som är verkliga hinder för företagsstart, expansion och lÃ¥ngsiktig överlevnad.

Arbetsgivares ansvar för sjuklön och rehabilitering är för den lille företagaren förenat med stora risker och borde övervägas att tas bort eller reduceras kraftigt. Likaså vore de intressant att möjligheten till en förändrad skala för inkomsskatter och arbetsgivaravgifter för företagandet. Det är lätt att det slår över i orättvisor (som i exemplet med MAX & McDonalds) och generella lösningar är bättre än riktade men varje steg mot förändring på det här området är trots allt bra. Kanske kan man tänka sig att den förste anställde i alla företag är skattebefriad och att de efterföljande 2-5 bara betalar inkomsskatt och att arbetsgivaravgiften kommer först i och med anställd nr:6? Kanske inte så genomtänkt det heller men som en utgångspunkt för diskussionen i alla fall. Vad tycker du?

Men betyder det då att det inte finns något problem, att allt är väl och att vi nått fulländningen? Kanske är det så, kanske är varje form av kärleksfull kritik bortkastad och varje hopp om förändring fåfäng. Men borde det då inte vara möjligt att sakligt bemöta problematiseringen?

Den nya regeringen har under tiden sedan valet förstÃ¥tt att institutionaliseringen, enligt deras synsätt, mÃ¥ste brytas upp och de gör det pÃ¥ det mest effektiva sättet, nämligen genom “plÃ¥stermetoden”. Riv av, riv bort, gör om och gör det snabbt som ögat för annars kommer det inte lyckas ens med de bästa intentioner. Oavsett rätt eller fel, bra eller dÃ¥ligt, sÃ¥ är det intressant att se hur de valt att göra och kanske tänka sig att det finns nÃ¥got för alla att lära lite utav.

Den som tillträder en ny position har att ta ställning till en rad avvägningar. Som ny chef och ledare har man ansvar gentemot gamla strukturer och framtida framgång och det är frestande att försöka göra om allt från grunden men så bestämmer man att göra det långsamt och varligt för att inte uppröra. Resultatet blir oftast att de gamla strukturerna vinner och de goda intentionerna faller platt. För sanningen är ju att ingen egentligen gillar förändring, i alla fall inte för egen del.

Fastbunden i tanke och handling.

Ett budskap om återställare kan bara ha framgång om det kompetteras med framgångsrik opinionsbildning att det var bättre förr medan ett budskap om radikala förändringar där regeringen misslyckats har möjligheten att framstå som ett attraktivare budskap.

Men med tanke på förändringsbenägenheten och sannolikheten att minsta motståndets lag kommer fortsätta gälla så börjar jag oroa mig för möjligheterna till valframgång 2010.

“TV4 anser Maud Olofsson är girig, men tiger om Mona Sahlin. Här finns ingen opartiskhet eller saklighet. Bara vänsterpropaganda.”

I nyhetsartikeln framgår tydligt att det är Lars Ohly som tycker Olofsson är girig, det kan visserligen klassificeras som vänsterpropaganda men att hävda att det är TV4 som anser är väl magstarkt. Det är tydligt att syftet med citatförvanskningarna, felsyftningarna och glidandet på sanningen har syftet att släta över det viktigaste i nyhetsframställningen, nämligen att Olofsson tjänar mer än statsministern. Dick skriver också att Maud styr landet så han anser sannolikt att statsministern inte är lika viktig som centerledaren. Naturligtvis hakar the usual suspects på när lögnvalsen ska dras, den som saknas nu är väl Bloggen Bent men han är nog på gång.

En annan utgångspunkt är också att varje parti själva bestämmer hur hög lön deras partiledare behöver utöver sina andra inkomster, alltså har jag inget att anmärka på vare sig Olofssons, Sahlins eller Ohlys löner. Men att som Erixon och Ingerö skämmas så till den milda grad att sanningshalten brister, och nödvändigheten att sprida sin skit över andra i referaten blir viktigare, är märkligt. Vore det inte mer hedervärt att kommentera uppgifterna sakligt före att gnälla över andra?

Det första som ger vika när skammens rodnad kryper fram över kinderna är värdet av sanningen.

Att partiledningen då tar sig för att försöka ansvara för utformningen av politiken är kanske inte så konstigt och det är heller inte underligt att man gör det i en form som känns bekant för folkrörelseivrarna i partiet. Tyvärr tycker alltid, kanske med rättmätigt fog, dessa att partiledningen ändå kör över de som väljer att kalla sig allt från gråsossar via fotfolk till gräsrötter.

Att framställa sig som underdog mot en styrande elit är alltid ett framgångsrikt recept för att nå politska framgångar. Detta gäller oavsett hur mycket elit man egentligen är själv, för visst tillhör man en politisk elit om man är riksdagsman, facklig företrädare, kommunalråd eller politisk ledarskribent. Det blir bara en elit mot en annan och den vanlige medborgaren struntar i vilken elit som kör över dem, det efterdröjande föraktet blir lika stort oavsett.

Det här passar förstås den som är sugen på makt och inflytande eftersom man får stora möjligheter att påverka allt i den riktning man själv finner lämpligt. Det är heller inget att hymla med att den som är politiskt aktiv är sugen på såväl makt som inflytande. Men den som är naiv och tror på demokratins vikt får ta sig en funderare på exakt hur det demokratiska inflytandet verkligen fungerar i dagens partipolitik.
Nu är jag inte den som hycklar utan jag tilltalas också av det inflytande som ett smalt skikt av ledande politiker kan erbjuda men jag är oroad över den brist på bred demokratisk debatt som råder och vad det kan leda till och jag undrar om det verkligen är vad vi vill.

En av mina favorittecknare, Johan Wanloo, har gjort bilden ovan, den är ur den briljanta kortfilmen “Grundkurs i Spanska” som du kan se om du klickar pÃ¥ bilden. Besök ocksÃ¥ Johans Blogg som du hittar via länken.

Den fråga jag sällan tycker mig höra som central är; Vad tycker du är viktigt? och ställs den så ställs den sällan till dem utanför våra trygga partilokaler, de som förmodligen har en massa saker de tycker är viktiga. Hur dessa ska nå oss, inte hur vi ska nå dem, är kanske vår viktigaste framtidsfråga, om politiken i egenskap av människors möjlighet till demokratiskt inflytande är relevant, för partiernas och den representativa demokratins överlevnad.

Den fråga som måste ställas inåt är; Vad tycker vi är viktigt? och svaret på det är minst lika spännande. Handlar det om att erhålla makt? Handlar det om att behålla sin position? Handlar det verkligen om att företräda och föra politik som är relevant för de som röstar på oss? Vilka stolar ska vi sitta på? Alla samtidigt eller välja vilken stol som ska gälla? Är det kreativt, eller bara bekvämt, att förhandla politikens olika intressen när dynamiken mellan vilka roller man har suddas ut? Jag tror att alla positioner försvagas ju fler stolar som skinkorna ska gnidas på.

Ben Foster är en lysande skÃ¥despelare som jag hoppas fÃ¥ Ã¥terse i mÃ¥nga roller i framtiden. Ända sedan “Bang Bang You’re dead” har jag gillat honom, det enda man kanske kan oroa sig över är att han nu endast kommer fÃ¥ roller som riktigt otrevlig skurk. Russell Crowe är en bra skÃ¥despelare men han lyckades inte riktigt övertyga som kallblodig mördare utan framstod lite för mycket som urtrevlig och smÃ¥mysig. Christian Bale var filmens lysande stjärna som misslyckad farmare med en övertygelse att upprätta sin status som förebild för sin äldste son och för sin desillusionerade hustru.
En konventionell historia om ont och gott och med återupprättad heder och sinnesomvändelse som budskap. Inget omvälvande men en riktigt bra berättad historia som varmt rekommenderas.