Erik Laakso | På Uppstuds » 2008

Satsa med egna pengarKommentera här

Posted by erik.laakso in Politik (Wednesday January 2, 2008 at 9:23 am)


Jag tillhör dem som tror starkt på kollektiva insatser för att förbättra samhället. Jag tror att kooperationer och samverkansprojekt är bra sätt att vara aktiva aktörer i vår liberala marknadsekonomi. Jag tror att svensk arbetarrörelse med fackföreningarna i spetsen är ytterst väl lämpade att bedriva aktiv ekonomisk påverkan genom de tillgångar som finns i form av såväl kapital som stort kollektiv. Svensk arbetarrörelse har genom kooperativa företag och insatser genom historien visat att den form av liberal socialism som präglat exempelvis socialdemokratin under stora delar av de dryga 100 år som den funnits i Sverige, varit framgångsrik och har framtiden för sig. Dock har den syn som gjort att staten, kommunen, samhället, ska göra allt det som rörelsen vill inte bara visat sig vara en återvändsgränd, det är en syn som lamslår det egna initiativet. Exemplet med löntagarfonder är symptomatiskt. Tänk vilken bra idé egentligen. Vi som kollektiv använder våra egna pengar för att köpa inflytande i stora företag, vi tillsammans blir storägare i viktiga och samhällsbärande företag och vi riskerar vårt eget skinn för att tillsammans skaffa oss den demokratiska makten över framtiden. Men när idéer snedvrids och rädslan, och om det inte beror på det så är det en osund sammanblandning av det som vi kallar “mitt & ditt”, tar vid så växer istället kraven på att vi, genom maktfunktioner i riksdagar och regeringar, ska satsa andras pengar genom att kalla alla pengar våra egna.	Detta resonemang innebär förstås att svära i kyrkan hos alla dem som menar att ekonomisk demokrati är detsamma som statssocialism men med en bakgrund i de fria kyrkorna så räds jag inte att svära i kyrkan. I en kommentar till Björn Elmbrandts artikel i Dagens Arena från den 26 december förra året, skriver Per Åhlström, ledarskribent på Länstidningen i Östersund att det är “någon-annan-ismen” som råder när det kommer till frågan att AP-fonderna ska investera hårdare i snabbväxande företag framför kortsiktiga placeringar. Åhlström skriver bland annat: “Ska arbetarrörelsen hålla fast vid både socialism och demokrati så finns det bara en hållbar grund: att arbetarrörelsen bygger egna företag med egna pengar.” Det är ju så sant att det nästan är genant att påpeka sanningshalten i det. Risker och satsningar man är beredd att göra måste backas upp med egen insats, put your money where your mouth is, annars blir det de enkla utvägarnas lösningar som dominerar. Fackföreningsrörelsen måste kunna motivera sina medlemmar att ta av det egna kapitalet för att skaffa sig ägarinflytande över företag, såväl snabbväxande som nya risksatsningar och etablerade storföretag. Att stiga in och peka ut åt staten hur allmänna medel ska föras in i arbetarrörelsens ägandeskap är lite knepigt. Om vare sig det fackliga ledarskapet, de fackliga medlemmarna eller politiska företrädare inom arbetarrörelsen är beredda att själva vara med och ta risken så är det tvivelaktiga krav om statlig fondsocialism som återstår och det borde vi hålla oss för goda för om vi fortfarande står för en verkligt socialdemokratisk idé om ekonomisk demokrati. Kanske något att bita i under 2008 om tid finns mellan manifestationer och fackeltåg?

Jag tillhör dem som tror starkt på kollektiva insatser för att förbättra samhället. Jag tror att kooperationer och samverkansprojekt är bra sätt att vara aktiva aktörer i vår liberala marknadsekonomi. Jag tror att svensk arbetarrörelse med fackföreningarna i spetsen är ytterst väl lämpade att bedriva aktiv ekonomisk påverkan genom de tillgångar som finns i form av såväl kapital som stort kollektiv. Svensk arbetarrörelse har genom kooperativa företag och insatser genom historien visat att den form av liberal socialism som präglat exempelvis socialdemokratin under stora delar av de dryga 100 år som den funnits i Sverige, varit framgångsrik och har framtiden för sig. Dock har den syn som gjort att staten, kommunen, samhället, ska göra allt det som rörelsen vill inte bara visat sig vara en återvändsgränd, det är en syn som lamslår det egna initiativet.

Exemplet med löntagarfonder är symptomatiskt. Tänk vilken bra idé egentligen. Vi som kollektiv använder våra egna pengar för att köpa inflytande i stora företag, vi tillsammans blir storägare i viktiga och samhällsbärande företag och vi riskerar vårt eget skinn för att tillsammans skaffa oss den demokratiska makten över framtiden.

Men när idéer snedvrids och rädslan, och om det inte beror på det så är det en osund sammanblandning av det som vi kallar “mitt & ditt”, tar vid så växer istället kraven på att vi, genom maktfunktioner i riksdagar och regeringar, ska satsa andras pengar genom att kalla alla pengar våra egna.

Detta resonemang innebär förstås att svära i kyrkan hos alla dem som menar att ekonomisk demokrati är detsamma som statssocialism men med en bakgrund i de fria kyrkorna så räds jag inte att svära i kyrkan. I en kommentar till Björn Elmbrandts artikel i Dagens Arena från den 26 december förra året, skriver Per Åhlström, ledarskribent på Länstidningen i Östersund att det är “någon-annan-ismen” som råder när det kommer till frågan att AP-fonderna ska investera hårdare i snabbväxande företag framför kortsiktiga placeringar. Åhlström skriver bland annat: “Ska arbetarrörelsen hålla fast vid både socialism och demokrati så finns det bara en hållbar grund: att arbetarrörelsen bygger egna företag med egna pengar.”

Det är ju så sant att det nästan är genant att påpeka sanningshalten i det. Risker och satsningar man är beredd att göra måste backas upp med egen insats, put your money where your mouth is, annars blir det de enkla utvägarnas lösningar som dominerar. Fackföreningsrörelsen måste kunna motivera sina medlemmar att ta av det egna kapitalet för att skaffa sig ägarinflytande över företag, såväl snabbväxande som nya risksatsningar och etablerade storföretag. Att stiga in och peka ut åt staten hur allmänna medel ska föras in i arbetarrörelsens ägandeskap är lite knepigt. Om vare sig det fackliga ledarskapet, de fackliga medlemmarna eller politiska företrädare inom arbetarrörelsen är beredda att själva vara med och ta risken så är det tvivelaktiga krav om statlig fondsocialism som återstår och det borde vi hålla oss för goda för om vi fortfarande står för en verkligt socialdemokratisk idé om ekonomisk demokrati. Kanske något att bita i under 2008 om tid finns mellan manifestationer och fackeltåg?

	Under strecket Nytt år, nya tag, nu kör vi. God fortsättning till er alla och välkomna att ta del av, diskutera och kritisera, bloggens innehåll. Passa också på att rösta så här på sista dagen för omröstning. Årets Politiska blogg 2007 ska utses.