Erik Laakso | PÃ¥ Uppstuds

Min pappa är död, han dog den 5 december i Raahe, Finland där han bott sedan 1985. Min pappa föddes den 22 juli 1932 i Tammerfors, Birkaland, Soumi Finland som den förstfödde av två syskon. Joukos far var musiker i armén, Joukos mor var hårfrisörska. Redan under andra världskriget kom Jouko till Sverige för första gången, då som krigsbarn, men han återvände till Finland efter kriget och började arbeta i skogen vid en ålder av 14 år. Hans far, min farfar, dog av splitterskador under Vinterkriget och ligger begravd på kyrkogården i Nokia, min far var då endast 9 år gammal.

Som ung man gick min far till sjöss, han jobbade under några år på fartyg som seglade kring världen, under kortare perioder gick han också i land och stannade en tid i större hamnstäder i Europa, bland annat i Rotterdam, Holland.

1953 steg han i land i Stockholm och började samma kväll arbeta som diskare på en restaurang. Inom kort hade han ytterligare ett heltidsjobb vilket ledde till att han inom 3 månader kunde spara ihop till och köpa sin första kostym. Snart träffade han och gifte sig med sin första hustru, Anita, som han under tiden 1956-1959 fick fyra barn tillsammans med, mina syskon Juhanni, Liisa, Paula & Anneli.

60-talet bar för Jouko med sig hårt arbete och stora prövningar. Han hamnade i en situation där han fick ta hand om de fyra barnen ensam, dock med stöd och hjälp av hans mor och syster. 1966 flyttade han in i en lägenhet hos en bonde i Stallarholmen där han blev granne med en ensamstående kvinna, Anna-Lisa, med fyra barn, mina syskon Göte, Anita, Anders & Kristina, väggarna mellan lägenheterna slogs ut och 1967 gifte de sig, 1968 föddes jag. Under tidsperioden 1969-1978 flyttade familjen många gånger, allt eftersom de äldre barnen flyttade ut och bildade egna familjer. Mörlunda, Nybro, Rinkeby, Sågbyn utanför Vansbro, Degerfors, Strängnäs och Billingsfors var orter som fick husera den vandrande familjen Laakso. 1982 flyttade min far vidare från Billingsfors medan jag och mamma bodde kvar. Från Billingsfors gick vandringen vidare till Högsäter utanför Dals-Ed där min far firade sin 50-årsdag. I mitten av 80-talet köpte han en liten gård i Siikajoki norr om Raahe i norra Finland och flyttade dit.
Den rastlöse vandraren hittade hem till sitt älskade Finland.

Min fars yrkesliv präglades även det av resande. Från sjöman till lastbilsförare till resemurare. Som murare reste Jouko mellan stålverk och andra industrier i hela Norden där eldfast murning var den huvudsakliga sysslan. Hans anställning hade han hos Cervins med bas i Malmö. Senare tog han anställning hos Murmeister Rolf Holm A/S i Oslo där han arbetade i flera år och där han även efter sin pensionering gjorde en del insatser. Han var även under ett par år i Sankt Petersburg där han var med och uppförde ett stort hotell. Alla som kände Jocke kan berätta om skrönor och levnadshistorier som han gärna delade med sig av, historier om tullproblem för att komma ut med en båtmotor från Sovjetunionen, eller den om privatbilisten som fastnade under lastbilen efter att ha legat kloss i bakom farsans lastbil, eller som min personliga favorit där jag själv var med. Jag och pappa var i Ryssland med en hjälpsändning i början av 90-talet och på den tredje dagen upptäcker jag att han inte har tandkräm med sig och frågar varför han inte lånat av mig, svaret är obetalbart: Äh, det finns ju tvål på toaletten!

Från mitten av 80-talet levde min far tillsammans med sin särbo Anja som han delade en rik fritid med, bär- och svamplockning, utlandsresor, husvagnssemestrar och bastubad. Det var med Anja han även mot slutet delade en rik och glädjefull vardag, även mitt i sjukdomens nedbrytande tid. Min far var inte rädd för döden, han var snarast intensivt levnadsglad och samtidigt insiktsfull om att vi alla en dag möter döden. Det min far var rädd för var att bli liggande på sjukhus med smärtor och lidande, det slapp han och det vet jag att han var glad för, så sent som på hans sista levnadsdag var han tacksam att slutet nalkades fort och inte långsamt.

I ljust minne, sörjd och innerligt saknad kan jag inte förstå att jag aldrig mer ska få prata med honom, träffa honom och skratta tillsammans åt livets absurditeter.
Min pappa, farsan, Jouko “Jocke” Laakso har gÃ¥tt ur tiden, vi ses pÃ¥ en annan sida.