Erik Laakso | På Uppstuds

Tyvärr verkar det som oändligt få politiskt aktiva tar den här frågan på något som helst allvar, förblindade av goda intentioner säljer våra riksdagspolitiker ut vår demokratiska frihet steg för steg.

Jonas Morian citerar, och kallar det för “årets citat”, ur Stieg Larssons bok “Luftslottet som sprängdes“. Jag citerar ur citatet: “YGL är följaktligen den lag som demokratin står och faller med.” Demokratin är alltså inte bara i fara, den står uppställd mot en vägg och har ögonbindel i väntan på det dödande skottet. Naturligtvis kommer våra samhällen även då demokratin har fallit, kallas för demokrati av våra politiker, man kan ju undra om det är på grund av bristande insikt eller på grund av något annat?

Den representativa demokratin har en underförstådd funktion där folkvalda politiker ska utgöra det sunda förnuftet som balanserar byråkratins expertis men som utvecklingen ser ut så behövs det snarast en expertisens sunda förnuft att balansera maktberusade politiker. Vem ska annars sätta stopp för instiftandet av symbollagar som endast stjäl livsutrymme från folket? Allt naturligtvis i de goda intentionernas namn, alla vill ju så gott men konsekvenstänkandet är begränsat.

Gott Nytt År tillönskas alla bloggläsare, vänner och bekanta. 2008, here we go.

Jag menar till och med att det är så, eller måste så vara, att varje enskilt steg måste vara uppfyllt innan nästa steg på skalan ens kan övervägas att tas, och jag menar förstås utifrån min ideologiska övertygelse att varje steg inte ens bör tas.

Det första steget handlar alltså om att statens uppgift är att garantera alla medborgarna ett likvärdigt skydd mot inre och yttre fiender oberoende av samhällelig status och likhet inför lagen. Ett starkt och rättvist domstolsväsende som agerar utan politisk styrning, ett polisiärt skydd som förebygger brottslighet och som snabbt kan agera för att föra misstänkta brottslingar inför den rättvisa domstolen, samt ett militärt skydd som kan identifiera, avskräcka och nedslå fienden.

Efter nattväktarstaten kan man nog säga att välfärdsstaten tar vid men även välfärdsstaten kan delas in i flera olika steg. För sakens skull kan vi väl nöja oss med tre steg. Likvärdighetstänkandet är genomgående där välfärdsstatens rättigheter ska gälla alla lika oavsett var inom landets gränser man bor.

Den grundläggande välfärdsstaten syftar till att ge alla medborgare tillgång till grundläggande rättigheter såsom mat på bordet, grundläggande utbildning, sjukvård och ett värdigt åldrande. Ingen ska i en välfärdsstat kunna svälta ihjäl eller gå genom livet utan att få en utbildning. Varje medborgare ska ha rätten till sjukvård oavsett betalningsförmåga och alla ska ha rätten till en värdig omsorg när kroppen bryts ned av åldrandet.

Den maximerade välfärdsstaten menar sig ha rätten att vara verksam på individens hela livsspektra genom att reglera, styra genom begränsningsregler och ha en statlig parallell marknad där staten driver företag i konkurrens med privata företag (ofta i syftet att ge medborgarna ett alternativ med bättre priser och högre rättvisa, dock inte alltid med den effekten uppnådd). Staten styr mycket i den här formen genom förbud mot sådant som opinionen anser är farligt, omoraliskt eller orättvist. Varje invånare ska nu veta att de inte bara har rättigheter till grundläggande skydd, vård o.dyl. utan också veta att staten har påverkansrätt på en mängd områden som kan bedömas rubba samhällsbalansen.

Steget efter detta är sannolikt en stat där staten i sig är det viktiga och inte medborgarna som ägare av staten. Ett samhälle som är genomförstatligat, socialiserat, och där medborgarna helt enkelt får nöja sig med vad staten tillhandahåller.

Till samtliga dessa system kan man förstås koppla olika former av ekonomiska system men det är inte det som detta inlägg i första hand handlar om även om vissa saker ger sig med automatik inom de olika systemen.

Skiljelinjerna i svensk politik idag går inte mellan välfärdsstatens vara eller inte vara utan kring innehållet i välfärden. Dessa skiljelinjer går ofta tvärs igenom partierna och inte med tydliga gränser mellan partierna. Man kan med fog fråga sig vad de olika partierna vill egentligen, hur mycket välfärdsstat ska vi vara, hur mycket av nattväktarstaten ska vi reparera och hur långt ska statens ansvar gå? Koppla sedan på finansierings- och utförarfrågor så blir det än mer spännande.

Därför kommer här redovisningen av vad jag sett i min kristallkula och överensstämmer det inte med vad du sett så kanske du inte har uppdaterat din mjukvara, för jag kan ju inte ha fel, så självgod som jag är.

Regeringen
Kommer att ha fortsatta problem under 2008, regeringschefen som ser allt mer obekväm ut i sin roll, synnerligen medveten om att han är fel man på fel plats, kommer ha fullt upp med att hålla ihop sin bräckliga ministär. Bakom kulisserna fortsätter propagandaminister Schlingman spela sitt ungdomsrums drömmonopol där verkligheten har haft den olycksaliga rollen att bli spelplan, samtidigt fascineras finansminister Borg allt mer av sin nyvunna maktposition där han likt en schackmästare gör sitt bästa för att sätta såväl opposition som befolkning i matt. Paret Reinfeldt ställer under året upp för repotage i såväl Slitz som i Hemmets Journal samt i varje soffprogram som teve kan erbjuda, enda kravet är att slippa prata politik och istället få gnistra med hur “de ser hur vanligt folk har det”, hur de “går intill det svenska folket” och hur de “nu vet hur svenska folket tänker”. I de olika outsourcade departementen har småpartierna lekstuga med folkets villkor. Likt en vältrimmad arbetsplats ska landet slimmas, sjuka, utsatta, unga och gamla får finna sig i att drivas på lite hårdare, försöka lite mer, tro på sitt eget tillfrisknande och de som inte förmår lägga manken lite bättre till kommer dömas av den kristkonservativa moralpolisen. Nya avgångar är förstås att vänta under året. Kulturministern tröttnar på ansvaret, utrikesministern avgår visserligen inte men han kommer endast ge intervjuer och direktiv från världens flygplatser i sin ständigt pågående resa för att knyta nya affärskontakter som kan bli till nytta när regeringsåren är över. Leijonborg blir ambassadör i Rumänien, Mats Odell flyttar hem igen och Maud Olofsson lyfts ut från regeringskansliet av ursinniga bönder som samlats till traktorprotest och gödseltömning på mynttorget, bönderna marscherar med greparna i högsta hugg, via Stureplan, upp till Brunkebergsåsen där ett nytt blodbad genomförs men inga förluster rapporteras via medierna eftersom ingen egentligen bryr sig.

I Omvärlden
händer inget nytt alls, mord, kravaller, terrorism och miljökatastrofer avlöser varandra, Nejsidan kräver att vi går ur Världen och håller oss för oss själva eftersom de är så onda därute.

Bloggkollegiet
Drabbas av höggradig hybris när Aktuelltredaktionen intervjuar en känd bloggare varje vecka som ett fördjupande repotage. Alla välmeriterade bloggare skickar kärleksbrev till Jarl Alfredius i hopp om att få sitta i rutan 48 sekunder varje torsdag men ingen av de bloggare som väljs ut är känd i bloggkollegiet. Bloggens status hos medelsvensken hamnar på samma nivå som Johannes Brost och En Ding Ding Ding Ding värld. Projektet läggs ned i mars.

Det är naturligtvis helt sjukt, det är osunt och sekteristiskt, det uppmuntrar till ett korrupt beteende där det första sveket sker mot de egna idealen. Suktandet efter “köttgrytorna” driver människor att svika såväl sina väljare som sig själva, det enda viktiga blir att tillfredsställa de andra i kotteriet som kan hjälpa till att pusha fram kandidaten.

Vårt politiska system som uppmuntrar till internt armbågande och som belönar den som hamnat högt på valsedlar med livsvarig försörjning är i sig korrumperande på ett sätt som det är lätt att se effekterna av i såväl riks- som lokalpolitiken. Det är ett demokratisk problem och den som väljer att inte se det är sannolikt uppslukad av sin egen kompromissvilja.

Partierna har förstås inte spelat ut sin roll men exemplet med Alf Svensson som protesterar mot regeringens “hjärtlöshet” samtidigt som han agerar röstboskap åt regeringen genom att rösta igenom deras förslag i riksdagen tydliggör hur det är att sitta i knät på en partiorganisation som lyft fram personen till maktposition. Han är dessutom långt ifrån ensam, många exempel finns på personer som röstat igenom förslag som de senare protesterar lamt emot, att det är suktandet efter uppdrag som är det som gör att människor kompromissar ihjäl sin egen heder, ligger förstås nära till hands.

En och annan “maktspelare” kommer naturligvis avfärda detta med att jag gnäller för att jag inte fått komma fram till “köttgrytorna”, men det säger mer om dem än om mig.

Varför väljer jag då att skriva om ett 30 år gammalt rättsfall som egentligen saknar relevans för dagens politiska situation? Det är den första frågan som jag behöver besvara om det här inlägget överhuvudtaget ska ha något berättigande.
Man kan ju tänka sig att jag endast är ute efter att förödmjuka en person som jag starkt ogillar, och det är något jag måste förhålla mig till och kritiskt granska mina egna motiv. Jag ska inte sticka under stol med att jag tycker ockerbybrevens författare förtjänar att bli ihågkommen som en person som dragit (och fortsätter dra) skam över socialdemokratin och som inte fört partiet framåt genom sina nidvisor, förtalsbrev och hånande mobbning av partivänner och motståndare men det i sig är inte tillräckligt för att granska och åter sätta ljuset på en 30 år gammal historia.

Huvudorsaken måste helt enkelt vara det som i tidningsvärlden går under benämningen: “Allmänintresset”. Ockerbybreven kommer alltid upp som referens i diskussioner som handlar om de metoder som Bengt Silfverstrand i Höganäs ägnar sig åt i debatter och diskussioner. För att förstå de referenserna så finns det ett stort allmänintresse kring Ockerbybrevens historia, hur åtalspunkterna såg ut, hur löd domen och vad blev påföljden.

Av den anledningen skriver jag nu som en julbonus om Ockerbybreven, Bengt Silfverstrand och hur en, synnerligen i sina egna ögon, framgångsrik politiker med en lång maktkarriär även fortsatt frekvent använder sig av, till humor dåligt maskerade, angrepp som systematisk metod.
Jag kommer kanske i förlängningen ge mig på en analys av hur ett stort och framgångsrikt regeringsparti kan acceptera att en person använder sig av smutskastning, förtal och hånfullhet i sin politiska gärning och jag kommer möjligen peka på parallellerna mellan gårdagens ockerbybrev och dagens bloggpostningar, en sak kan man i alla fall konstatera omgående, han har lärt sig att inte gömma sig bakom anonymitet och det är väl fint så långt.

I somras när jag först utlovade dessa postningar fick jag en hel del påtryckningar om att inte ta upp gamla saker utan istället glömma och gå vidare och med tanke på att sommarens hårda gräl tonats ned en hel del så misstänker jag att många tror att den här historien var bortglömd. Men ett löfte är ett löfte och det som var smutsigt i somras är fortfarande smutsigt och det är på tiden att sånt som florerar som skvaller istället visas upp i sin prydo och ställs i relation till dagens visdiktning, sagoskrivande och illa dolda varianter av förolämpningar av såväl politiska motståndare som partivänner.

Här kan ni ladda ner den domen (15mb) och här finns “Ockerbybreven” (9 mb), båda som PDF-dokument.

Den 19 december 1977 föll domen som stadgade att företagsekonomen Bengt Silfverstrand, med anställning vid Höganäsbolagen som säljare, och med uppdrag som ersättare i riksdagen, var skyldig till förtal i ett antal fall som gick under benämningen “Ockerbybreven” och som handlade om ett flertal anonyma brev, utskickade som masskorsband till minst ett tjugotal personer, fulla av nedsättande kommentarer, förtal och hånfullhet i syfte att svärta ned företrädare för Brunnby Sparbank som av olika anledningar väckt Silfverstrands ogillande.

Domen löd på 100 dagsböter á 50 kronor, Silfverstrand fick dessutom betala målsägandens rättegångskostnader. Domen överklagades aldrig trots att den åtalade hävdade sig vara utsatt för en avancerad komplott från politiska motståndare, sannolikt med syfte att förstöra hans politiska karriär.

Jag minns inte i nuläget exakt hur och vilka jag själv har nominerat men jag har vagt för mig att jag i år nominerade Roya & Matilda, Peter Karlberg, Blogge Bloggelito, Isabella Lund och Katrine Kielos.

Katrine Kielos är nog den skarpaste sossepennan för nuvarande, rolig, vass, elak och progressiv visar hon att det finns tänkare inom socialdemokratin som faktiskt ser den moderna tidens utmaningar för en rörelse som vill vara i tiden men som inte alltid är det.
Peter Karlberg är en av de bättre sossebloggarna där frispråkighet, oräddhet och kloka ståndpunkter förtjänar större uppmärksamhet.
Roya & Matilda står starka som modiga bloggare med tydliga ställningstaganden ur frihetligt socialistiskt perspektiv, speciellt stridbara för integration och jämlikhet.

Isabella Lund är kanske ändå min favorit till titeln årets politiska blogg, ingen har kanske som hon gjort sådana avtryck under 2007? Bannad av Dagens Nyheter, omstridd i medierna, debatterad bland bloggar och som dessutom satt ett välförtjänt ljus på frågan om “den lyckliga horan”. Samt inte att förglömma, inblandad i det mest förgiftade bråket under 2007 där Isabella blev påpucklad av en synnerligen märklig människa, med mediakontakter och myndighetsmakt, som fick sitta oemotsagd i medierna och gråta som vore hon offret och det var Isabella som hade maktmedlen i sin hand.

Självklart är jag också stolt över min egen blogginsats under året, jag tycker jag har lyft fram viktiga frågor, tagit strid för hjärtefrågor och nått fram med mina synpunkter såväl internt som ut i etablerade kanaler, läsarfrekvensen har ökat och värdet på texterna stärkts, men jag röstar inte på mig själv, det överlåter jag till mina läsare, så iväg och rösta nu.

Noterar också att själva omröstningssidan ser helskum ut i såväl Firefox som i Explorer, det är väl fortsatt teknikstrul, han kanske får ordning på det om nån dag eller två…

Varför ska medelsvensken inkomstskatta i den rådande omfattningen om det nu ändå är så att det inte ska ske någon omfördelning utan att den sjuke, arbetslöse eller olycksdrabbade ändå får stå för kostnaderna, samtidigt som statliga bidrag och avdrag ges till de som redan fått de största skattelättnaderna och har de högsta inkomsterna?

Avdrag för att kunna köpa tjänster gynnar de som har råd att göra kontantutlägget i första skedet, detta istället för en generell modell som gynnar alla lika. Vårdnadsbidrag som syftar till att omfördela skatteintäkter tillbaka till de största nettoinbetalarna kallas för “rättvisereform” på denna sjuka nysvenska. Stopp för privata försäkringslösningar med egna eller kollektivt använda pengar med hänvisning till att ingen ska kunna vara sjuk med mindre än att det ska kännas rejält i plånboken, ett perverterat förslag som kommer slå extra hårt mot alla som inte har en rejäl slant på egna fondkontot när långtidssjukdom drabbar. Högre avgifter för att kunna erhålla en försämrad arbetslöshetsförsäkring men utan möjlighet att välja en bättre leverantör av försäkringen, ett statligt obligatorium på toppen av eländet.

När det folkliga vredet och det symboliska tramset om nyval och generalstrejker tystnat och nästa val närmar sig kan den sittande regeringen göra nästa drag och beklaga att folket inte gillade deras modell av fördelningspolitik varför förslagen om en slopad fördelningspolitik kan läggas till valplattformen. Kraftigt sänkta skatter och en dramatiskt sänkt generell välfärd blir priset för att kunna återupprätta avtalsfriheten som den här regeringen pi**ar på. För varje neddragning av avtalade villkor och förmåner som kontras med utbetalda bidrag till de som redan har det gott ställt kommer sänka motståndskraften för den nedrivande borgerliga högerpolitiken. När borgarna går till val på att sänka skatterna kraftigt och istället släppa tillbaka rätten att själv försäkra sig mot sjukdom och arbetslöshet kommer tillräckligt många acceptera att välfärden hörde till ett annat sekel.
Vad ska då socialdemokratin sätta emot? Mer än innehållslöst mummel om återställande av rättvisan? Jag ska be att få återkomma om det för visst finns det svar.