Äntligen verkar den socialdemokratiska idédebatten ha tagit verklig fart ute bland aktiva politiker i bloggkollegiet. Upprörda röster som motsätter sig varje form av ifrågasättande av fastlagda dogmer möts å andra sidan av sansade inlägg som forskande vrider och vänder på argumenten för att försiktigt hitta rätt. Konservatismen som idag tenderar att vara socialdemokratins värsta inre fiende gör sina ihärdiga försök att lamslå debatten genom osakliga och personliga påhopp och ivriga ansatser att återuppliva en polariserande konflikt mellan “traditionalister” och “förnyare”.
Man kan ju med fog undra vad den hårda tonen har för syfte och i vems intresse den agerar som så dogmatiskt slår ned på partivänners nyfikna ifrågasättande?
Den som i vanlig ordning går i bräschen och slår med lien för att rensa upp (ut) bland socialdemokratiska avfällingar som inget förstått, är före detta riksdagsmannen Bengt Silfverstrand som gjort det till sin livsgärning att nogsamt se till att inget förändras (utom det han personligen ogillar med partiets politik förstås). En fåfäng dröm om ett folkhem som möjligen fungerade på 50-talet men som i dagens läge känns både konservativt och ytterligt gammeldags.
Silfverstrand riktar sig till Niklas Nordström, Jonas Morian och Johan Lundberg men eftersom även jag tidigare stuckit ut hakan om behovet av förnyelse (och därför fått välförtjänt på pälsen av Silfverstrand) så tar jag mig friheten att besvara hans inläggs polemik. Även Peter Karlberg kommenterar debatten på ett intressant sätt.
Nu avkräver alltså Silfverstrand svar, tydliga, raka och konkreta förslag som ska fastslå nya dogmer. En ny tids politiker som som inte lever sina liv genom slagordsretorik finner ingen nåd inför konservatismens företrädare som tror att vi idag ska stå med släggan i hand och kräva ökad nivå socialisering för en diffus rättvisa. Men Silfverstrand ställer ett antal frågor som han menar s.k. förnyare SKA svara på.
Dessutom är det roande hur mästrande han agerar i bloggvärldsbeteende. Silfverstrand har aldrig någonsin länkat till någon enda av alla de han öser såväl galla som polemiska attacker över. Det är för honom ointressant med mer än hans perspektiv. Välvilliga förstå-sig-påare som poängterar att bloggkollegiet är ett levande nät av länkar och referenser för att just stärka argumenten och vidga perspektiven möter genast nedsablande omdömen om att s-info och den nya portalen s-bloggar räcker för alla som är bloggintresserade. Hur vore det att vidga de snäva perspektiven något och inse att bloggfenomenet inte uppfanns av s-info och att korsreferenser stärker argumentation och ökar läsekretsen?
För att läsa frågorna, gå till Bengts blogg enligt tidigare länk, här kommer mina svar. |
1. Svensk Socialdemokrati ska aldrig vara passiv. Vi ska värna barnens intresse, men vi måste också inse att vår politik gjort att (medel)svenskens ekonomiska makt skapat ett ökad behov och vilja att själv påverka sin närmiljö. En viktig del i det är föräldrars och barns rätt att själva utöva inflytande på utbildningens innehåll och kvalitet. Därför bör en socialdemokratisk skolpolitik vara fortsatt positiv till såväl friskolors utveckling av utbildningsväsendet, som kommunala skolors utveckling mot allt högre kvalitet för varje enskilt barn. Skolverket bör få vassare verktyg för att förhindra indoktrinering, ovetenskapliga utbildningsmetoder och medveten segregering och på så vis förhindra att religiösa sekter istället går mot privatfinansiering, vilket skulle leda till barns rättslöshet utan någon som helst insyn från kontrollmyndigheter.
2. Vårt mål måste vara att skattemedlen används på bästa och mest kostnadseffektiva sätt. En felanvänd skattekrona är stöld ifrån folket. Därför saknar det i princip betydelse vilken ägarform skola, vård och omsorg har. Om kommuner och landsting varit de som mest effektivt kunnat bedriva verksamhet inom dessa områden så hade frågan aldrig varit relevant, problemet är att så inte är fallet. Om privata entreprenörer förmår driva verksamhet med lika hög eller högre kvalitet, utan att människor slås ut av ekonomiska eller sociala orsaker, och dessutom klarar av att leverera överskott till sig själva, så är det bra. Om vi tycker det är all right att privata entreprenörer får göra vinster av kommunal snöskottning och matleveranser så är principen redan förflyttad från principnivå till pragmatism. Vi bör vara lika pragmatiska inom hela välfärdssamhällets verksamhet så länge villkoren om likvärde och kvalitet upprätthålls.
3. Välfärden ska finansieras genom genom skatteuttag och i så låg omfattning som möjligt genom egenavgifter eller försäkringar. Den generella välfärdens princip måste även fortsatt råda eftersom både egenavgifter och försäkringar i sig främjar ekonomiska klyftor.
4. Frågan är lite felställd eftersom det inte är självklart att svaret på den demografiska utvecklingen är höjt skattetryck. För det första så är det inte säkert att den demografiska utvecklingen är så katastrofal som det ofta framställs. För det andra är en ökad befolkning, helst genom fri invandring, det bästa sättet att öka skatteunderlaget och för det tredje är det viktigt att inse att ökade skatter inte längre kan vara svaret på varje tänkbart samhällsproblem.
Som Silfverstrand nuddar vid så är lösningen på varje socialt samhällsproblem att öka sysselsättningen, fler måste ut i riktiga arbeten, det måste vara lönsamt att starta och driva egna företag och vi bör göra det möjligt för svenskar som kommit hit som invandrare, flyktingar eller arbetskraftsresurser att snabbt kunna förverkliga sina drömmar.
Det var också på dessa områden vi förlorade ganska många väljare, därför bör vi nyfiket söka både rötter och utveckling. Men vi vinner inte val på en ogenomförbar, bakåtsträvande konservatism, och vi omdanar sannerligen inte samhället i rättvis och jämlik riktning. |
