Erik Laakso | På Uppstuds

Rådslaget om jobben, som leds av Tomas Östros, ska hantera frågeställningar kring företagens roll, småföretagens villkor och hur en socialdemokratisk politik med entreprenörsanda ska fångas upp. Det rådslaget är kanske det viktigaste av de fyra rådslagen, inte minst med tanke på att det var på jobbpolitiken vi fick spö senast det begav sig vid valurnorna.

Jag hoppas att rådslagsgruppen lägger ned stor möda på att kommunicera med företagare av alla sorter, nystartade, erfarna, våghalsiga, försiktiga, meningsmotståndare och medhållare. Allt för att vrida på problemet ur alla synvinklar och kunna komma med hållbara lösningar som inte underminerar verksamhet samtidigt som lösningarna inte snedvrider konkurrensen.

Jag ska förklara vad jag menar. Om ett företag måste ha statligt finansiellt stöd för att kunna startas så finns det risk för att företaget inte är långsiktigt bärkraftigt på egen hand och i så fall riskerar det statliga stödet göra två dåliga saker; 1. Underminera marknaden för konkurrerande företag som inte kan få statligt stöd för att möta den nya konkurrensen. 2. Försena personers möjlighet att hitta rätt arbete i det att de skaffar sig en arbetslivserfarenhet där likvidationen blir en obehagligt lysande merit.

Resultatet av statlig finansiering av nystartade företag kan alltså bli ökad arbetslöshet och det är ju ändå inte meningen.
Det politiken bör bidra med till företagsklimatet är att se till att villkoren är lika för alla. Dessutom måste en djupgående samhällsanalys göras för att förstå varför så oerhört många små företag eftersträvar att hantera en förvånansvärt stor del av verksamheten med svarta pengar. Jag tror ändå inte att det i första hand handlar om oärlighet, det luktar systemfel är jag rädd.

Jo, en sak till: |UPPDATERAT| Alla ni som är blockerade från s-info, eller som systematiskt får era inlägg raderade. Använd gärna nedanstående kommentarsfält för att skicka era gratulationer till “fölsedasbarnet”. Hipp-Hipp

Statsvetaren Robert Putnam talar om det “sociala kapitalet” och Bo Rothstein talar om “medborgaranda” när de lyfter relevansen för deltagande i föreningsliv, socialt engagemang, som grund för politiskt engagemang samt tanken om att såväl socialt kapital som medborgaranda och socialt engagemang resulterar i tillit.

Om tillit saknas, om det inte finns tilltro till samhällets gemensamma grundfundament så faller legitimiteten för samhällsordningarna varvid dessa uppluckras och människorna, i misstänksamhet och vantro, börjar söka sig andra vägar för såväl samverkan som trygghet och beskydd.

Det går att tänka sig att staten, för att bevara de sociala kapitalet, och detta gäller oavsett ideologisk ståndpunkt, gör vad den kan för att främja den demokratibyggande verksamheten. Man måste först vara medveten om att det inte främst är den accepterade åsikterna som ska eftersträvas utan just den demokratiska diskussionen som bygger på att människor tycker olika och inte är rädda för att säga det. En förutsättning för stöd, såväl ekonomiskt som moraliskt är att det är främjandet av de olika åsikterna som skapar förtroende för samhällsfunktioner och mellan medmänniskor. Det är kort sagt bättre att någon på demokratisk väg, genom frigjort bildande av en egen uppfattning, bygger en ståndpunkt om gillande av en odemokratisk struktur än om den skaffar en demokratisk uppfattning när endast en valmöjlighet funnits. Varför? Jo för att en åsikt som skaffats utan möjlighet att väga alternativ är en vek åsikt som med lätthet kan överges om minsta argument som känns bättre framkommer.

Men när demokratin ska försvaras genom ett begränsande av debatten så sjunker också tilliten för varandra i takt med att svårigheten att vara ärlig med sin uppfattning sjunker. Därför är det oroväckande att det förekommer begränsningar av debatten, inskränkningar av debattklimatet och grundlösa raderingar av åsikter som inte anses passa in i samhället. Och därmed anknyter jag till de två senaste inläggen om att staten inte alltid är god utan att den ibland är klåfingrig. Det i kombination med att den fria debatten inskränks utav välvilliga men oförståndiga politiker som tror att det är bättre att radera, censurera och moderera än att bemöta argumentation med sina egna starka argument för den egna ståndpunkten.

Staten bör stimulera den fria debatten genom ovillkorade och generösa stöd till frivilligorganisationer som arbetar aktivt med demokratifrågan genom bildning och debatt. Varje verksam politiker bör dessutom vara tillåtande med diskussionsutrymme och skapandet av mötesplatser där alla människor får möjlighet att säga sin mening utan att bli nedtystad och utfryst. Hur vore det med debattorg där alla åsikter får framföras, men givetvis med sedbörlig möjlighet att få mothugg. Radions “Ring P1″ har varit utskällt och hatat men finns det ett bättre forum idag egentligen. Där tillåts även de som lätt uppfattas som knäppstarar säga sin åsikt, och få respons av Täppas eller Kjell Albin Abrahamsson. Genialt! De politiska partierna måste våga släppa ned garden och tro på sina egna argument och bemöta motståndet vare sig man tycker det är knäppstarar, förvirrade rättshaverister eller obekväma sanningssägare.

Därför bör regeringen Reinfeld, och varje regering, främja olika åsiktstorg, som exempelvis studieförbundens fria debattforum, för att främja såväl sin egen framgång som motståndarsidans möjlighet att bryta in med sina argument ty endast då stärks demokratin och därmed åsiktsutvecklingen, landets utveckling och medborgarandans stärkande.

Sociologen Max Weber menade, om jag uppfattat honom rätt, att staten är resultatet av folket i ett samhälles godkännande av ensamrätten på användande av våld; våldsmonopolet, och att detta legitimeras utifrån invånarnas godkännande av detta våldsmonopol och att denna legitimitet försvinner om inte staten försvarar sin ensamrätt framgångsrikt. Detta är en form av kontraktualism där samhällskontraktet får sitt godkännande utifrån invånarnas tilltro till statsmaktens förmåga att fullgöra sina plikter

När legitimiteten för samhällskontraktet urholkas och människors tilltro till såväl varandra som till systemens objektivitet och rättvisa undermineras så blir staten allt mindre “vi” och allt mer “dem”. På så vis växer, först misstron, och sedan föraktet och med ökat förakt för lagstiftaren minskar möjligheterna för legitim lagstiftning.

Jag är själv ganska kluven till att staten agerar folkbildare i sådan måtto att olika myndigheter har till uppgift att marknadsföra ett visst synsätt som därefter ska bli folkets uppfattning i frågan, och detta oavsett om syftet ser ut att vara gott. Är det verkligen statens uppgift? Jag är naturligtvis skeptisk även till annan marknadsföring men när det gäller företagens reklam och PR så är det lättare att genomskåda eftersom deras intresse handlar om att sälja så mycket som möjligt av den vara de producerar. Men vad är statens syfte när staten marknadsför en uppfattning?

Om man går tillbaka till den grundläggande uppgiften att skydda befolkningen mot inre och yttre hot så skulle man kanske kunna tolka, om man är välvillig, att statlig folkbildning handlar om att objektivt upplysa om sanningen, där staten då ska vara den objektive sanningssägaren som står emot subjektiva reklambudskap. Men staten är kanske inte alltid god, ibland är den klåfingrig också och säger saker som är långtifrån objektiva, utan snarare ideologiska, och då blir ju saken genast mer intressant.

Upptäckte just ett jordgetingbo mellan plattorna just utanför ingången till kiosken, inte bra. Vi ska bygga en ramp just där boet ligger, undrar om vi får bukt med dem genom att dumpa lite cement rakt i skallen på dem? För många år sedan begick jag miljöbrott för att utrota en population, motorolja runt ingångshålet och sedan några liter diesel rätt ner i getinggrottan på de vespiga rackarna. Där fick dem…men så kan man ju inte göra längre förstår ni väl…

Inledningen är ett citat från gårdagens ledarartikel i Expressen, en artikel som på ett väldigt bra sätt ifrågasätter statens förmåga att klara av sin främsta uppgift. Artikelförfattaren skriver också: “Vi känner igen mönstret från de platser där maffian sen länge slagit rot. Där staten varit för svag för att upprätthålla sitt våldsmonopol. I Sverige är staten stark på alla upptänkliga områden, men klarar inte av sin mest grundläggande uppgift – att skydda medborgarna från otyglat våld.”

Beskyddarverksamhet är naturligtvis ingen ny företeelse i Sverige heller men det är obehagligt att det verkar vara en verksamhet som tar “marknadsandelar” och att det är småföretagare som drabbas mest utav den växande brottsligheten.
När medborgaren måste försöka knyta vänskapsband med vänner som är minst lika våldsamma som de utpressande våldsverkarna, endast utav orsaken att statens skyddsmakt polisen inte förmår vare sig förebygga eller ingripa. Istället bygger staten ut övervakningen och integritetskränkningen mot den vanlige medborgaren, naturligtvis kombinerat med signaler/symbollagstiftning om prostitution och droginnehav, allt under förevändning att det ska stoppa den växande organiserade brottsligheten medan resultatet blir att våldet och hotet växer utom kontroll.

Jag citerar från Isabella Lund; “Mitt skratt åt denna idioti fastnar i halsen när jag får veta att 9 kvinnliga sexsäljare har misshandlats av kriminella ligor på Rosenlund och att dubbelt så många blivit hotade.”

Medan vi i vårt samhälle ägnat all kraft åt att göra prostitution till en symbolfråga, ett slagfält, en ideologisk stridsplats, så har såväl sexsäljare som sexköpare blivit utelämnade åt kriminella ligor som med kraftigt våld, och med statens goda minne, gör människor rättslösa.

Det står i den svenska grundlagen, att all offentlig makt utgår från folket. Polisen är den offentliga maktens beskyddande arm och dess makt utgår från folket, för att försvara och beskydda folket. Men polisen jagar inte brottslingar av tyngre art, narkotikaaffärernas kostymklädda finansiärer överges till förmån för innehav av 5 gram och människosmugglarligorna med slaveri som business bekämpas genom kriminalisering av sexköpare. Snacka om att skumma på ytan och att ha gett upp djuphavsfisket. Vems fel det är? Förmodligen lobbyisterna, det är väl dem vi ska skylla allt ont på, för inte kan det väl vara okunnighet, feghet och röstfiske från politiker som lett fram till det här?
Well, det kanske är så här folket vill ha det och det är folket som bygger landet.

Hur ska vi gå vidare då? Det är ju ingen tvekan om att kriminella ligors beskyddar- och indrivningsverksamhet börjar bli ett problem även för förhållandevis vanligt folk, då är det väl bäst att vi fortsätter symbolpolitiken och förbjuder medlemsskap i kriminella ligor, eller hur?

Eller vänta, vi förbjuder innehav av skinnvästar, that would do it!

Att begära att staten använder sitt våldsmonopol, och ger upp symbolpolitikens signalsändande, innan det blir fullständigt uppluckrat i kanterna är väl för mycket begärt? Istället fortsätter myndigheterna kräva ökad övervakning, avlyssning, digitalt brevsprättande och allmänt misstänkliggörande och folket går med på det för rädslan kryper närmare inpå för varje dag.

Jag tror också att jag hör sämre på mornarna för alarmsignalen var så tyst så tyst och i går hörde jag den inte alls - att vakna kvart över sex när vi öppnar 06 är inte så lyckat, inte lyckat alls.

“Hoppsan!”, tänkte jag när jag noterade att kläderna fått färg, kanske var det hjärnan som slagit över från viloläge till körläge och därmed kopplat på färgförståelsen igen, kanske berodde det på andra orsaker, men det var ljuvligt att se nyansskillnaderna igen. Himlen var skarpt sommarblå med en fond av upptornande svart-grå-blå stormmoln, moln som den starka vinden blåste förbi utan regn eller åska.

Därmed inte sagt att jag vill överge den retoriska finessen att medvetet missförstå en motdebattör, sånt är alltid uppiggande för en diskussion, i alla fall för de inblandade. Men de begåvade betraktarna kan nog få en ökad misstro mot politiskt hantverk utav sådant förfarande.

Några av de områden där jag tror en ökad färgblindhet vore främjande för debatten är:
Sexköpslagen, Narkotikapolitiken samt den luddiga (och infekterade) debatten om fildelning, yttrandefrihet och barnpornografi.

Vilka utspel som varit mest intressanta är svårt att säga. Inget har varit så där extremt revolutionerande, visionärt och samhällsomstörtande. Folkpartiet tar återigen invandringsfokus, Socialdemokraterna talar ekonomi och vill göra Sverige till en enda stor kommun och Moderaterna är det nya miljöpartiet som ska sänka skatterna ännu mer och fortsätta med grön skatteväxling. Lite lätt att tappa sugen just nu kanske?

Dessutom är jag lite besviken på rapporteringen från Almedalen. De två stora bloggarna, Almedalsbloggen och Politikerbloggen tycker jag mest lyckats förmedla vilka som synts var och vem som umgåtts med vem. Jag är kanske lite orättvis nu men de där djuplodande analyserna som jag förväntar mig, i alla fall av Almedalsbloggen, uteblev dessvärre.

Innehållsmässigt tycker jag Folkpartiet och Centern hade mest att bjuda på. Nyamko Sabunis föredömligt korta (det som inte går att säga på 20 minuter är inte värt att säga) tal behandlade i huvudsak den rapport som FP gjort om integration och jag kan, trots att det möjligen är en fortsatt något grumlig linje som konsekvent följs, inte bli så upprörd över de förslag som presenteras. Det enda jag vill lyfta som ett ifrågasättande är om det inte är samma linje som bör gälla för svenskar? Andreas Carlgren tycker jag framstod som en seriös miljöpolitiker och han talade i egenskap av just alliansregeringens miljöminister, det var ett klokt val eftersom miljöpolitiken kanske är alliansens allra svagaste kort.

Dagens Eko rapporterar idag om Marita Ulvskogs käpphäst att företagare bedrivit politisk kampanj och underlät att anställa för att på så vis försvåra en socialdemokratisk valseger. Som tur är så avfärdar partiordföranden partisekreterarens konspirationsteorier och man kan ju undra hur förtroendeläget ser ut?

Mer politiskt är dock Bäckströms organisation som utan tvivel bedriver politisk kampanj framför att se till alla sina medlemmars bästa, har verkligen landets företagare förtroende för Bäckström?

Helt absurt blir det alltså när Svenskt Näringsliv beskyller LAS för eventuell framtidsoro bland unga, ställ det i kontrast till de verkliga orsaker som Mona Sahlin pekade på i sitt Almedalstal igår kväll. Om vi fruktar social oro bland unga så ska vi ju inte gå med på borgerlighetens attack på tryggheten där just de unga är mest utsatta.

Unga behöver givetvis få enkla insteg på arbetsmarknaden, för att få det behövs det gott om jobb, full sysselsättning måste vara målet. Dessutom behövs billiga bostäder på platser där jobben finns så att unga kan flytta till jobben, och för att förhindra uppkomsten av social oro behövs meningsfull sysselsättning för alla åldrar. Inget av detta intresserar Urban Bäckström, istället vill han riva upp den trygghet som präglar svensk arbetsmarknad, ställer företagarna sig frågan; Varför?

Urban Bäckström hävdar att anställningsskyddet är “djupt orättfärdigt”, det uttalandet indikerar att den mannen inte vet något om vad rättfärdighet innebär. Det finns inte någon facklig organisation som motsätter sig rimliga överväganden av LAS, men att företagarna utan förhandling ska få fria händer att avskeda godtyckligt leder inte till vare sig rättfärdighet eller rättvisa.
Om den svenska modellen ska utvecklas och stärkas så behövs det helt andra saker än det Urban Bäckström och “Svenskt Näringsliv” efterlyser. Vi behöver stärka ungas ställning såväl i samhället som på arbetsmarknaden, men inte till priset av ökad utslagning av andra.