Erik Laakso | På Uppstuds

Att städa någons hem är ett värdefullt arbete, man måste ha respekt för den man jobbar åt och man måste ha integritet och inte låtsas om att man ser det man ser, för ingen tycker egentligen om att någon utanför den privata sfären (och ofta inte ens de) ser det egna avfallet.

Den sortens arbete är allt mer efterfrågat men det ligger i ett låglönesegment och orsaken till det kan man analysera och ifrågasätta, kanske har det att göra med vilka som oftast utför dessa jobb eller på att det finns en massiv tillgång på människor som kan arbeta inom yrket, oavsett vilket så förtjänar varje person som åtar sig att frakta mänskligt avfall ut och bort, skälig lön, pension och trygghet på arbetsplatsen. Därför är varje svartjobbare som går över till vita tjänster och varje svartköpare som istället kör med raka papper, värt något, frågan är om det är just skattesubvention som är den rätta vägen.

Jag välkomnar metoder som bekämpar svartsektorn, jag välkomnar metoder som minskar den sociala utsattheten och jag välkomnar incitament för fler jobb men jag tycker ett par saker kunde gjorts annorlunda:
Avdragsmetoden gynnar bara de som redan idag har råd att anlita tjänsteföretag, för att fler ska kunna få möjligheten måste det rätta priset komma direkt. Jag tycker egentligen genuint illa om hela avdragslösningen eftersom det blir en rundgång på pengar, bättre vore en rejäl sänkning av någon avgörande skatt som påverkar priset direkt, då kanske någon byråkratisk instans kunde avskaffas också, som ett mervärde.

Jag vet att ett sånt här inlägg triggar somliga partivänner till stordåd inom textförfattandet, och en och annan , framför allt en (och annan), får noga hålla sig till sakfrågan nu, det trillar så lätt över i personangrepp har vi sett, kan man be om en sansad och saklig debatt tro? Tack.
Se där, 33 minuter tog det hele att skriva, inte illa mitt i natten. Kakelsättarna jobbar hårt här intill, nattskiftets idoga arbetarklass.

Erik, vad du än gör i “den där frågan” så är du inte feg och ingen av dina vänner kommer att kalla dig feg.

Det var tammejtusan det vackraste jag hört, höll jag på säga.

Om det verkligen är nog och att återhållsamhet och måtta nu får råda framöver får vi väl se, jag har ju kvar dokumenten och texterna går att skriva vidare på och skulle nu någon tycka att jag är feg som inte publicerar så får de gärna tycka det men kan ju med fördel läsa citatet från Johan igen innan det yttras. Även om man har politiska åsiktsskillnader av dramatiskt slag kan man vara vän, likväl som man inte behöver vara det bara för att man har samma partibok, det är en lärdom som står glasklar idag.

Vi andra kan gå vidare i vår bloggkollegierundtur.

Ros-Marie med Kulturbloggen skriver att Led Zeppelin ska återförenas för en hyllningskonsert och att det till och med finns en hyfsad chans till turné. Jag vet inte om jag ska jubla eller bli besviken, Paige, Plant och Jones har ju högtydligen lovat att det inte går att återförena Led Zeppelin eftersom John Bonham är död och oersättlig i formationen Led Zeppelin. Samtidigt är det en möjlighet att få ihop till en grand slam, ett fyrtal i ess och en ihopskrapad uppfyllelse av alla tiders ungdomsdröm. Att se en konsert med Led Zeppelin är vad som fattas för att hårdrockhistorien ska gå ihop för mig, då skulle alla bitar i pusslet finnas; Deep Purple med originalsättning, Black Sabbath med originalsättning och Led Zeppelin i originalsättning samt Rush (som kommer igen i höst). Ja, sedan skulle man kunna lägga näsan i vädret, om det inte var för alla andra saker som ska genomföras först förstås.

Slutligen så noterar jag att Twingly, som sedan en god tid tillbaka knutit ihop bloggkollegiet med traditionella medier genom samarbetet med Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter, nu också drar ihop mer teknikrelaterade bloggar i ett samarbete med IDG.se och ComputerSweden. Dock förvånas jag över att inte scripten fungerar på idg.se, jag ville veta vilka tidningar utöver ComputerSweden som kan komma att bli pingvänliga, men det gick inte. Bloggaren som kallar sig “Sveriges mest hatade blogg”; Selig.se, var det som drog till sig min blick om den här nyheten.

Slutligen II;
Troligen kommer bloggkollegiet explodera än mer om abortfrågan nu under eftermiddagen och i helgen. Kristdemokraternas riskting (medveten felstavning) pågår och abortfrågan debatteras just nu. Kärnfrågan hos KD just nu, handlar om abortgränsen även om en stor del av KD:s väljare är helt emot aborter, ibland även oavsett orsak. Om KD väljer att modernisera sig och ta till sig den nu rådande uppfattningen om rätten till abort så kan utvecklingen bli intressant då en stor del av KD:s kärnväljare kanske ser sig alienerade genom det konservativa frikyrkoarvet, medan en förstärkning av KD:s tidigare profilfråga riskerar att skrämma bort en stor andel av väljarna som i första hand gillat det värdekonservativa trygga, före det moralkonservativt uppfodrande.
Jag ska låter helt och hållet bli att uttrycka en åsikt i den här frågan just nu. Det är den sorts fråga som jag tycker är oerhört svår att debattera i text eftersom nyanser försvinner men jag tycker det blir konstigt när personer som egentligen verkar tycka att abort borde vara totalförbjudet står och pratar vilka veckor som ska gälla för abortlagen, absurt.

De rådslag som startats inför kongressen 2009 har olika fokus men det som jag tror är det viktigaste är det internationella rådslaget eftersom såväl skattepolitik som arbetsmarknadsfrågor till miljöpolitik och välfärden är beroende av hur vår europapolitik ser ut i framtiden, och hur de andra ländernas politik inom dessa frågor formas.

Vi har, genom vårt frivilliga medlemsåtagande i den Europeiska Unionen, skrivit på vissa grundläggande minikrav, bland annat om den fria rörligheten för arbetskraft, för att klara våra åtaganden måste vi våga tänka fritt också.

Den visionen för unionen skulle jag vilja se blomma fullt ut inom det socialdemokratiska partiet, både i vår nationella enhet här i Sverige, samt i våra systerorganisationer ute i resten av EU & Europa. Med utvidgning för alla nationerna på Balkan, med möjlig utvidgning för de Nordafrikanska staterna och med en fortsatt vidgning österut så kan internationalismen i vårt parti och anammandet av den blandekonomiska modellen ge både välfärdstrygghet och ekonomisk tillväxt till de av våra medmänniskor som levt förslavade under kommunism, fascism, nationalism och islamism i allehanda odemokratiska regimer runt om i vår närvärld.

Den fackliga grenen av socialdemokratin har ett stort ansvar här, det är de fackliga frågorna som kan agera hävarm för löner, välfärd och trygghet runt om Europa, tar facken det ansvaret?

Sommarsolståndet har alltid varit den tid på året som jag funnit mest fascinerande, lockande och trollskt. Ljuset som både döljer och avslöjar, människorna som lockas att vara både sig själva och någon annan än de i vanliga fall är.

En tredagarsmidsommarhelg på Smögen och Kungshamn. Två goda vänner som åker från Skaraborg med ett par flintastekar i bagaget, några backar pilsner och tre lediga dagar framför sig. Båtar i rad på rad vid bryggan, fest i varje båt, ibland nedbjuden att festa, ibland bortsjasad ur båtar där man inte var välkommen. Bekanta och obekanta ansikten, en servitör från en Stenabåt vill bjuda på brass men blir generad när han inser att jag vet vem han är, hoppsan. Återigen en helg där sömn bjuds på klipporna och flintastekarna blev inte grillade förrän efter hemkomst på söndagen efter tre dagars extramarinad i varmt bagage.

Sådana ljuva sommarnätter har bjudits både i norr och söder och varje år är jag lika berörd av något urnordiskt, ett vemod och en djupt sorgesam glädje på liv och död, allvarsamt och lättflyktigt på samma gång, detta verkliga ursprung från ett folk som kom vandrande i takt med smältande is och blev kvar.

Senare i livet, långbord och väldukat, vänner från när och fjärran, maträtter från hela världen och solen går ned och den går upp igen och vi vandrar hem barfota i daggvått gräs och somnar leende när solen redan står högt igen.

Idag är det midsommar igen, det här årets kortaste natt har snart gått över i dag igen och midsommaraftonens morgon är här med förväntningar, hopp och förtrollning. Ett litet fåtal av familj, släkt och vänner väntas in till ett annorlunda firande på nytt sätt. Vi har verksamhet som inte ska stänga annat än något tidigare än vanligt. Uteserveringen får fungera som festplats, musik ska spelas och ett par flaskor gott vin ska tömmas, kanske i kombination med någon snaps och ges avrundning med ett glas whisky till kaffe och jordgubbar med mjukglass ur egen maskin. Solen kommer gå ned, kanske regnar det, kanske inte men en sådan natt bryr jag mig inte, det hör till med ett friskt sommarregn som sköljer bort damm och lägger något nytt i ljuset. Njut av helgen, gör vad du behöver för att rensa ut det gamla och välkomna det nya, midsommar är när det verkligt nya börjar.

Bakgrunden är alltså att riksbanken höjer styrräntan till 3.50% varmed Bäckström skyller åtgärden på den, ur fackligt perspektiv, lyckade avtalsrörelsen. Att det är skamligt av en organisation vars medlemsföretag delar ut allt mer ökande aktieutdelningar, absurda VD-löner och bonusavtal som utgör årslöner för tusentals löneanställda, det verkar inte besvära Bäckström.

När företagen tjänar pengar så det rimligt att de anställda får ta del av vinsterna, men i näringslivets ögon verkar det vara så att de anställda ska hålla igen när det går bra och de ska dra in när det går dåligt. Vad är det för logik i det? När ska de anställda få någon del av de goda tiderna? Troligen aldrig om man frågar Urban Bäckström och hans gelikar.

Noterar att Ulrika skrivit om det här för någon dag sedan.

Ett sätt som “det lilla folket” får tillgång till aktiehandeln är oerhört populärt numera, fondhandeln är verkligen en ny fluga, en hausse för den riktiga människan, och i spåren på det så ser vi förstås den förskräckande girigheten som tydligen alltid ska fästas på olika företeelser. En signerar enskilda räkningar på 17 miljoner utan att notera vad det är han godkänner och hoppsan, det var en lyxrenovering av den egna lägenheten, tänka sig. Andra har i uppdrag att förvalta enorma pensionskapital och får miljonbonusar vare sig de gör ett bra eller ett dåligt jobb. På Brännpunkt skrivs det idag om fondkapitalismen som hotar oss, och det är säkert sant, men det är märkligt att det alltid ska växa fram hotbilder så fort det handlar om saker som ger låglönefolket tillgång till de stora gossarnas lekplats.
Det bästa är väl om företagsägarna får sätta de ansvarsfulla lönerna och kapitalägarna får sköta aktiehandeln utan inblandning av vanligt folk, eller hur?

Innan midsommarhelgen är över oss kommer det naturligtvis ett par oppositionella bloggpostningar, en naturromantisk hyllning till den vackraste veckan på året då romantiken, mystiken, det nordiska vemodet och den innersta sorgen hyllas på ett gråtmilt och sentimentalt vis, samt en förhandstitt på nästa veckas grand opening av “lördagsgodis”, stay tune.

Jag tycker skolan skulle vara öppen på ett mycket mer flexibelt sätt än vad som är fallet idag. Kanske ska skolplikten ligga från åtta års ålder men långt innan dess borde barn kunna fasas in i undervisningen.

Det finns barn som kan både läsa och skriva från 4-5 års ålder, varför ska de inte kunna ges chansen att gå i skolan redan i den åldern?

Det automatiska motståndet mot allt vad regeringsalliansen företar sig vill jag inte ställa mig bakom här utan jag tycker det är förnuftigt att titta på vägar för att öppna skolan för tidigare åldrar och vässa förskolan till ett skarpt instrument i utbildningssystemet men att hävda skolplikten som detta instrument tror jag är att skjuta över målet.

Den som är sjuk kan gott masa sig till jobbet ändå, det går inte för sig att ligga hemma och dra sig för lite feber heller? Och väljer man ändå att stanna hemma för att kurera sig så ska det kosta och svider det rejält så gör man det kanske bara en gång. Tänk vilket bra sätt att bota sjukdomar på.

Istället sprids smittor till flera och kanske kan vi få ett helt samhälle som snuvar ned varann, som om inte det redan idag är ett problem.
Det här är ett hån mot de som har det allra sämst, de som redan idag lever på marginalen, för dessa vill överklasspartiet moderaterna försämra ytterligare lite till eftersom det gynnar deras kärnväljare, företagarna.
Ekot är det som rapporterar.

Ansvaret för den anställdes tillfrisknande ska inte heller rimligen ligga på ytterligare karensdagar under sjukskrivningsperioden, det måste vara företagarens ansvar att den anställde rehabilliteras. Men intresset ljuger inte och moderaterna vill lyfta bort ansvaret från företagen och lägga det tungt på den sjukes axlar, det är snyggt.

All heder åt Leijonborg som kan passa på och snygga till sitt socialliberala facit något innan det är dags att kliva in i skuggorna, även centerns taleskvinna i frågan, Solveig Zander, ska ha cred för att testballongen sprack på ett tidigt stadium, men jag undrar om inte Maud Olofsson ändå tycker det vore bra om de lata bävrarna kunde tvingas till jobbet även trots sjukdom, tror ni inte?