Erik Laakso | PÃ¥ Uppstuds

Dokumentären (eller vad man ska kalla serien?) om Göran Persson hade jag tänkt vänta med att kommentera tills efter alla avsnitten sänts men jag kan inte stå emot nu.
GÃ¥rdagens Aktuellt “debatt” mellan Göran Greider och Marie Abrahamsson var nÃ¥got av det mest parodiska jag sett. HuvudfrÃ¥gan var: -”Ljuger Persson”? Men det fanns inte tillstymmelse till journalistik, analys eller granskning, istället fick de tvÃ¥ proffstyckarna fritt spekulera om de trodde Persson ljög eller inte. Är inte det minsta man kan begära av en nyhetsredaktion att de faktiskt tar in fakta, dubbelkollar med andra inblandade och tar in fler vittnesuppgifter för att verkligen ta reda pÃ¥ sanningen? Vad skrek Gudrun Schyman? Vilka fler hörde eller vilka kan dementera saken? Det Göran säger är sagt, men rätt frÃ¥ga är inte ställd och inte lyckades Aktuellt komma närmare vare sig rätt frÃ¥ga eller ett svar.

Samma gäller historien om Maud Olofsson och viktproblemen. Brukade Persson skoja med Maud och andra om vikten, med utgångspunkt i sina egna viktproblem? Enligt egen utsago kände sig Göran äcklig i sin övervikt, skulle en sådan person håna någon annan för övervikt eller kan det vara så att Maud faktiskt använde det som varit interna skämt för att klämma dit den dåvarande statsministern? En journalistisk granskning skulle kanske kunnat leda till något, istället fick vi en debatt på frågan: Ljuger Persson? Är det hederlig, undersökande journalistik eller är det billigt knipna poänger och efterlängtade tasksparkar på ett tidigare oåtkomligt objekt? Ja, inte vet jag men jag vet inte mer efter aktuelltredaktionens tramsiga manövrer.

Slutligen, De politiska och personliga konflikterna mellan medlemmar av regeringen är inte något som förvånar mig, det är ju inte direkt så att alla politiska företrädare inom politiska partier valt varandra av kärlek och djup tillit, tvärtom är vi ihopfösta utifrån nomineringar, kotterier, fraktioner och intressegrupperingar och vi har alla olika prioriteringsområden och hjärtefrågor (I just hate that word). Åsbrink i konflikt med Persson i konflikt med Pagrotsky i konflikt med jasidan i konflikt med nejsidan och så vidare och så vidare ända fram till att Mona säkert kände till statskuppen (Är det förresten ett vanligt sätt att beskriva motgångar i partitoppen, Marita?) när Åsbrink avgick.

Svenska dagbladet rapporterar här och TV4 har med nyheten här

Så för att börja från början. Om det är så att man måste söka jobb på pendlingsavstånd redan från första arbetslöshetsdagen så är det i mina ögon självklart. Ens arbetsmarknadsområde kan ju inte rimligen bara vara på gångavstånd från hemmet, eller hur? (är det verkligen så idag förresten?) Sedan beror det ju också på var man bor och hur ens pendlingsmöjligheter ser ut. Hur långt man rimligen ska kunna anse dagpendling vara en möjlighet är väl en teknisk fråga men en dryg timme i vardera riktningen är väl ändå inte orimligt?
Littorin säger i TV4 att det ska göras individuella prövningar och det låter ju ändå mänskligt, om bedömarna får så pass humana riktlinjer att följa.

Det som är frÃ¥gan är ju om de jobb man kan tvingas ta ocksÃ¥ ska vägas mot begreppet “lämpliga”, mitt intryck är att det inte är lika självklart, därför denna hotbild. Kan en arbetslös akademiker tvingas ta lÃ¥glönjobb med helt annan inriktning än inom den egna utbildningen? Det kan ju ta nÃ¥gra veckor att hitta ett nytt jobb inom sin utbildning och om man dÃ¥ förlorar sin a-kassa om man inte är villig att börja jobba pÃ¥ Nordicfinans som “Effektiv paketerare” för 60:- i timmen sÃ¥ sitter man kanske minst sagt trÃ¥ngt till.

Allmännyttan är ett ideologiskt projekt, likaväl som nedmonteringen av allmännyttan är ett ideologiskt projekt. Att ha någonstans att bo är en mänsklig rättighet och något att försvara ihärdigt. I Sverige var en av de värsta avarterna i klassamhället just den utsatthet som följde av att arbetarklassen bodde i hus som ägdes av arbetsgivaren och som utnyttjades i utpressningssyfte. En av de viktigaste politiska reformerna under vår moderna historia menar jag är omfördelningen av makten över boendet, därför är den borgerliga s.k. valfrihetsivern ett riktigt trist och bakåtsträvande politiskt koncept som måste bemötas kraftfullt med ideologiska argument.

Att sälja ut allmännyttans bostäder i spekulationssyfte innebär att vi tar flera steg tillbaka mot klassuppdelning där inte allas lika värde speglar rätten till bra bostäder. Personer med sämre social status kommer inte att kunna bo kvar i lägenheter där de bott som hyresgäster, om de inte accepterar att bli hyresgäster åt sina grannar. Att vara en person med sämre social status och sämre utgångsläge än sina grannar dessutom tvingas bli den nya bostadsrättsföreningens hyresgäst gör inte direkt hyresgästens möjligheter att påverka, vara respekterad och veta att rättigheterna försvaras opartiskt.

Stopplagen som infördes av den socialdemokratiska regeringen instiftades som ett ideologiskt försvar för varje människas enskilda rätt till sin bostad även om personen inte har ekonomi, social status eller rätt kontakter. Nu avskaffar den borgerliga regeringen samma stopplag och de gör det med ideologiska argument i botten, ekonomi, status och kontakter premieras före rättvisa och rättigheter.

Nästa steg som vi kan räkna med kommer inom kort handlar om marknadshyrorna. De privata hyresvärdarna vill kunna sätta högre hyror i exklusiva lägen för att förhindra kreti och pleti (sådana som du och jag) från att hyra i deras sjangdobla boningar. De vill kunna ha ekonomiska medel för att öka på segregering och social utsållning och de vill kunna ha aktionsförfarande om hyran för att välja den hyresgäst som betalar bäst. Tänk också på den fina, nybildade, bostadsrättsföreningen som har en eller två oönskade hyresgäster som envist vägrar flytta och som förstås inte har råd att köpa loss sin lägenhet, med marknadshyror så kan de lyckligt lottade bostadsrättsägarna pressa ut de oönskade hyresgästerna. Det är sånt som moderater tycker är valfrihet.

Vi socialdemokrater måste försvara rätten till boende med ideologiska argument och vi måste ha en alternativ bostadspolitik som möjliggör privat ägande av lägenheter och hyresrätterna för de som inte vill eller kan äga sin bostad. Vi måste vara tydliga med att rätten till bostad, utan att tvingas sitta i knät på sin hyresvärd, är en mänsklig rättighet i ett välfärdssamhälle.

Artiklar på samma tema
Dagens Nyheter, Liberal oppositition, Allmännyttans historia samt vådan av att inte veta vad man gör.