Erik Laakso | På Uppstuds

Frågan som infinner sig är därför, går det att finna en pragmatisk kompromiss som vi har möjlighet att få majoritet för, eller ska vi hårdnackat säga nej och bli nedröstade till förmån för ett riktigt dåligt förslag?

Ja, jag föregriper ganska ordentligt eftersom vi inte vet alls hur de borgerliga förslagen kommer se ut, men nackamodellen och tidigare borgerliga förslag har väl ändå pekat ut viss färdriktning.
Lite förvånande är det dock att bidragshataralliansen vill införa nya bidrag till människor som är arbetsföra och jag undrar om dessa då ska räknas som varande i utanförsskap?

Ett vårdnadsbidrag som cementerar könsroller, fungerar regressivt på jämställdheten och är destruktivt för barn som redan idag är utsatta är inget jag är beredd att medverka till, men jag är beredd att försöka hitta bättre lösningar om det är så att det behövs. Detta förutsatt att de “marknadsinriktade” borgarna i kommunen verkligen är säkra på att det vi behöver, är fler bidrag till arbetsföra vuxna.

Vi har ett nytt pensionssystem som ställer till det för enskilda människor eftersom det ställer höga krav på eget sparande. Att i det läget ta bort ett incitament som stimulerar till eget sparande visar en än gång på oförståelsen för hur vanligt folk har det, och föraktet som kapitalet sänder ut över de som sliter hårdast med att få livet att gå ihop, hela livet.

Regeringsutspelet på Dagens Nyheter Debatt
Och några samlade protester

Det trodde jag att en borgerlig regering också trodde!

Istället väljer de att “finansiera” skattesänkningen på ett sätt som slår hårdast mot de som har svårast att spara. Nästa steg i hånandet och föraktet blir väl att i den vanliga “von-oben”-attityden tala om vikten av eget sparande, eller? Som om de flesta inte begriper det ändå.

Nej, det är nog inte så att de är onda, bara saligt ovetande om hur folk i verkligheten har det. I valrörelsen vann den borgerliga alliansen dagordningen genom att de lyckades formulera hur “det vanliga folket” kände och tyckte, men nu visar de med samma tydlighet att de inte har en aning, de har verkligen inte en aning.

Atkinsdieten kan vara livsfarlig, ja det är i alla fall vad som rapporteras i teve och tidningar idag. Underlaget för de braskande rubrikerna är intervjuer med 42000 kvinnor. Det låter ju som en rejäl undersökning men tyvärr så tror jag inte för ett ögonblick på det (och det gör inte heller Karin Bojs på DN) först och främst på grund av viss människokännedom (möjligen inbillad). Jag tror inte att feta människor är ärliga med vad de äter om de blir tillfrågade, och då dömer jag andra utfrån mig själv. Jag tror faktiskt också att överviktiga kvinnor är mer självbedrägliga än män, men där uttalar jag mig utifrån mina fördomar.
En av kommentatörerna här på bloggen argumenterar för att det enda som fungerar är kaloribantning eftersom termodynamikens lagar gäller. Jag kan inte mycket om termodynamik och det är möjligt att fettförbränningen helt enkelt ökar på värmeutblåset från kroppen men det låter rimligt i mina ögon att det är bra om en fet person kan få sin kropp att elda med fett eftersom det finns gott om råvaran. Jag har levt utan kolhydrater (utom det lilla fåtal man inte kan komma undan) sedan i oktober nu och jag lider ingen som helst brist på energi i alla fall. Jaja, knepigt det där med välmående, det är vanligt att man vill tala om för andra hur de bör göra, jag är väl likadan själv. Men egentligen struntar jag fullständigt i hur andra gör så länge jag mår bra, inte behöver vara hungrig och ändå gå ned i vikt och att jag kan äta mat jag tycker är gott.

Debaser 27/3 2007, Bob Dylan spelar gitarr och ler under sin hatt. Jag har legat av mig, det är nog åldern, förr, i en annan tid och ett annat sorts liv så hade jag nog köat utanför globen för en biljett till den koncerten, nu satt jag bara hemma och tjurade över att internetbokningen inte hade fler biljetter än vad de hade. Jag hoppas att de lyckliga *** som lyckades mygla till sig en biljett hade en upplevelse utöver det vanliga i alla fall.
Ja, tacka sjutton för att jag är avundsjuk.

Perssons närmsta man, Jan Larsson, anklagar SVT för att kommersialisera med produktionen om Ordförande Persson. Han säger till och med att vi inte behöver public service om det ska gå till på det här sättet. Det är inte riktigt kritik jag kan minnas att jag hört när SVT kört Robinson eller melodifestivalen så det känns lite…desperat att höra det nu. Hur tycker herr Larsson att en tevekanal inom public service ska sända 100 timmar intervjumaterial med en nyss avgången partiledare och mångårig statsminister? Oklippt, non-stop och kanske nattetid eller? Nej Jan, slutsatsen som kommunikationsdirektören på SVT, Helga Baagøe levererar är sann och rak, - “Jan Larsson och hans kolleger har ägnat sig åt samma typ av marknadsföring i politiken, så det finns en monumental dubbelmoral i hans utspel”.

Jag gillar Göran Persson, tycker han verkar vara en reko person som fungerat väl både som finansminister och som statsminister. Det upprör mig inte så mycket att han har bestämda uppfattningar om såväl partivänner som motståndare. Erlanders dagböcker är inget gulligullande med omgivningen de heller, det är rimligt att tro att en liknande dokumentär med Palme hade varit ännu brutalare.

Men det är ingen tvekan om att Göran Persson varit modig, troligen dumdristigt modig, när han ställde upp på den här dokumentationen och jag undrar om han ångrar att han gått med på det. Inte för att jag tror att han ångrar det han sagt, det står han säkert för (och mycket är också helt korrekt, Leijonborgbeskrivningen var klockren) men för en person som blivit så förtalad, uthängd och hatad så hade det kanske varit att föredra att ha sluppit den våg av avsky som kan skönjas i en del kommentarer efter varje avsnitt.
Undrar förresten om Margot verkligen förstod att Göran ville promota henne som efterträdare och om hon i så fall backade från uppdraget redan då?

Göran Persson som säger om medierna vad många politiker gör vid olika tillfällen. Här faktiskt i samtal med Mats Knutsson från Aktuellt, det syns inte men det vet jag för jag tog bilden.
Förresten, lokalpolitiker har också synpunkter på journalister då och då.

Men det är inte det som ligger överst för min uppmärksamhet den här morgonen.

I Dagens Nyheter skriver idag den brittiske statsvetaren Vernon Bogdanor om det dilemma som politiska partier i både Sverige och Storbritannien står inför när den socialdemokratiska välfärdsstaten i praktiken vunnit slaget om vilket politiskt system som ska råda, samtidigt som individualismen vunnit slaget om hur lösningar på samhällsproblem ska tacklas.

Hur en socialdemokratisk politik för ett nytt århundrade ska utformas, har jag skrivit om flera gånger tidigare och jag har då pekat på att nyckel ligger i att se individen krav, vilja och motivation och att göra det utifrån frivilliga, kooperativa lösningar. Jag tror att det är viktigt att överge kollektivistiska lösningar som inte utgår från människans egen drivkraft, vilja och vision.

Det Socialdemokratiska partiet har länge levt med ett sår, en spricka, i frågan om EU och den europeiska gemenskapen och det verkar vara ett sår som aldrig riktigt tillåts vare sig läka eller lämnas ifred. Ett ambivalent parti som talar mycket om internationalism, som talar om vikten av att agera, påverka och vara politiska påtryckare men som i europafrågan förvandlats till räddhågade och tysta. De som tycker EU är ett användbart verktyg för att bedriva socialdemokratisk påverkanspolitik utanför vårt lands gränser benämns “EU-positiva” medan de som tycker att EU är marknadsstyrt och borgerligt kallas för “EU-kritiker”.

Inget av det är ju egentligen rätt. Den som i de flesta sammanhang är emot EU som företeelse är inte kritiker, den är motståndare. Den som tycker att verktyget är eller kan vara användbart är inte automatiskt “icke-kritisk”. Kunde vi vara överens om det så bleve samtalet enklare och såren kunde tillåtas läka men det läker inte av sig själv.

Läs gärna en artikel av Enn Kokk om EMU-kampanjen och Helena Markstedts, left in London intervju med Peter Gustavsson. Dessutom två intressanta artiklar av Sveriges EU-kommissionär (varav den ena tillsammans med statsministern). I Dagens Nyheter och i Svenska Dagbladet

Genom att arbeta för socialdemokratiska värderingar tillsammans med alla miljontals socialdemokrater i Europa har vi möjligheten och förmågan att sätta socialdemokratisk prägel på hela unionen och vi har tillfället att även deltagande stater som lidit under kommunismens lamslående politik, följt av rofferiet och allas krig mot alla, istället kan få en välfärdsutveckling där vår politik tillåts bygga inflytande. Ju mer vi tjafsar här hemma, desto mindre troligt är det att vår solidaritet med den utsatte blir tagen på allvar.

En fri och rörlig arbetsmarknad med schyssta spelregler som gäller lika för lika. Nedbrutna gränser, inte bara mellan stater inom unionen, utan även för de som idag vandrar genom öknen och simmar över havet för att komma in i vår gemenskap. Ett krafttag mot den universella miljöförstöringen genom gemensama regler och sanktioner samt ett upphörande av den djupt orättfärdiga jordbrukspolitiken som bidrar till att ytterligare göra fattigdomen i Afrika och Asien svårare.
I mina öron låter det som en bra utgångspunkt för socialdemokratisk, generell välfärdspolitik.

Välkomna till fortsatt diskussion om hur vi kan bredda och vitalisera
diskussionen om framtidens socialdemokratiska politik!
Tisdag 27 mars kl 19.00.

Kvällens tema är arbetsmarknaden, det hetaste politikområdet just nu.
Mats Essemyr, utredare på TCO och Karl-Oskar Lindgren, statsvetare
från Uppsala universitet, inleder under rubrikerna:
”Kan man lita på Littorin? Salladsbaren i ny belysning”
och ” “Är avreglering det enda sättet att komma tillrätta med
arbetslöshetsproblemet?”.

Vill du komma, mejla en intresseanmälan till:
lena.sommestad[@]mac.com för mer information.

Dokumentären (eller vad man ska kalla serien?) om Göran Persson hade jag tänkt vänta med att kommentera tills efter alla avsnitten sänts men jag kan inte stå emot nu.
Gårdagens Aktuellt “debatt” mellan Göran Greider och Marie Abrahamsson var något av det mest parodiska jag sett. Huvudfrågan var: -”Ljuger Persson”? Men det fanns inte tillstymmelse till journalistik, analys eller granskning, istället fick de två proffstyckarna fritt spekulera om de trodde Persson ljög eller inte. Är inte det minsta man kan begära av en nyhetsredaktion att de faktiskt tar in fakta, dubbelkollar med andra inblandade och tar in fler vittnesuppgifter för att verkligen ta reda på sanningen? Vad skrek Gudrun Schyman? Vilka fler hörde eller vilka kan dementera saken? Det Göran säger är sagt, men rätt fråga är inte ställd och inte lyckades Aktuellt komma närmare vare sig rätt fråga eller ett svar.

Samma gäller historien om Maud Olofsson och viktproblemen. Brukade Persson skoja med Maud och andra om vikten, med utgångspunkt i sina egna viktproblem? Enligt egen utsago kände sig Göran äcklig i sin övervikt, skulle en sådan person håna någon annan för övervikt eller kan det vara så att Maud faktiskt använde det som varit interna skämt för att klämma dit den dåvarande statsministern? En journalistisk granskning skulle kanske kunnat leda till något, istället fick vi en debatt på frågan: Ljuger Persson? Är det hederlig, undersökande journalistik eller är det billigt knipna poänger och efterlängtade tasksparkar på ett tidigare oåtkomligt objekt? Ja, inte vet jag men jag vet inte mer efter aktuelltredaktionens tramsiga manövrer.

Slutligen, De politiska och personliga konflikterna mellan medlemmar av regeringen är inte något som förvånar mig, det är ju inte direkt så att alla politiska företrädare inom politiska partier valt varandra av kärlek och djup tillit, tvärtom är vi ihopfösta utifrån nomineringar, kotterier, fraktioner och intressegrupperingar och vi har alla olika prioriteringsområden och hjärtefrågor (I just hate that word). Åsbrink i konflikt med Persson i konflikt med Pagrotsky i konflikt med jasidan i konflikt med nejsidan och så vidare och så vidare ända fram till att Mona säkert kände till statskuppen (Är det förresten ett vanligt sätt att beskriva motgångar i partitoppen, Marita?) när Åsbrink avgick.

Svenska dagbladet rapporterar här och TV4 har med nyheten här

Så för att börja från början. Om det är så att man måste söka jobb på pendlingsavstånd redan från första arbetslöshetsdagen så är det i mina ögon självklart. Ens arbetsmarknadsområde kan ju inte rimligen bara vara på gångavstånd från hemmet, eller hur? (är det verkligen så idag förresten?) Sedan beror det ju också på var man bor och hur ens pendlingsmöjligheter ser ut. Hur långt man rimligen ska kunna anse dagpendling vara en möjlighet är väl en teknisk fråga men en dryg timme i vardera riktningen är väl ändå inte orimligt?
Littorin säger i TV4 att det ska göras individuella prövningar och det låter ju ändå mänskligt, om bedömarna får så pass humana riktlinjer att följa.

Det som är frågan är ju om de jobb man kan tvingas ta också ska vägas mot begreppet “lämpliga”, mitt intryck är att det inte är lika självklart, därför denna hotbild. Kan en arbetslös akademiker tvingas ta låglönjobb med helt annan inriktning än inom den egna utbildningen? Det kan ju ta några veckor att hitta ett nytt jobb inom sin utbildning och om man då förlorar sin a-kassa om man inte är villig att börja jobba på Nordicfinans som “Effektiv paketerare” för 60:- i timmen så sitter man kanske minst sagt trångt till.

Allmännyttan är ett ideologiskt projekt, likaväl som nedmonteringen av allmännyttan är ett ideologiskt projekt. Att ha någonstans att bo är en mänsklig rättighet och något att försvara ihärdigt. I Sverige var en av de värsta avarterna i klassamhället just den utsatthet som följde av att arbetarklassen bodde i hus som ägdes av arbetsgivaren och som utnyttjades i utpressningssyfte. En av de viktigaste politiska reformerna under vår moderna historia menar jag är omfördelningen av makten över boendet, därför är den borgerliga s.k. valfrihetsivern ett riktigt trist och bakåtsträvande politiskt koncept som måste bemötas kraftfullt med ideologiska argument.

Att sälja ut allmännyttans bostäder i spekulationssyfte innebär att vi tar flera steg tillbaka mot klassuppdelning där inte allas lika värde speglar rätten till bra bostäder. Personer med sämre social status kommer inte att kunna bo kvar i lägenheter där de bott som hyresgäster, om de inte accepterar att bli hyresgäster åt sina grannar. Att vara en person med sämre social status och sämre utgångsläge än sina grannar dessutom tvingas bli den nya bostadsrättsföreningens hyresgäst gör inte direkt hyresgästens möjligheter att påverka, vara respekterad och veta att rättigheterna försvaras opartiskt.

Stopplagen som infördes av den socialdemokratiska regeringen instiftades som ett ideologiskt försvar för varje människas enskilda rätt till sin bostad även om personen inte har ekonomi, social status eller rätt kontakter. Nu avskaffar den borgerliga regeringen samma stopplag och de gör det med ideologiska argument i botten, ekonomi, status och kontakter premieras före rättvisa och rättigheter.

Nästa steg som vi kan räkna med kommer inom kort handlar om marknadshyrorna. De privata hyresvärdarna vill kunna sätta högre hyror i exklusiva lägen för att förhindra kreti och pleti (sådana som du och jag) från att hyra i deras sjangdobla boningar. De vill kunna ha ekonomiska medel för att öka på segregering och social utsållning och de vill kunna ha aktionsförfarande om hyran för att välja den hyresgäst som betalar bäst. Tänk också på den fina, nybildade, bostadsrättsföreningen som har en eller två oönskade hyresgäster som envist vägrar flytta och som förstås inte har råd att köpa loss sin lägenhet, med marknadshyror så kan de lyckligt lottade bostadsrättsägarna pressa ut de oönskade hyresgästerna. Det är sånt som moderater tycker är valfrihet.

Vi socialdemokrater måste försvara rätten till boende med ideologiska argument och vi måste ha en alternativ bostadspolitik som möjliggör privat ägande av lägenheter och hyresrätterna för de som inte vill eller kan äga sin bostad. Vi måste vara tydliga med att rätten till bostad, utan att tvingas sitta i knät på sin hyresvärd, är en mänsklig rättighet i ett välfärdssamhälle.

Artiklar på samma tema
Dagens Nyheter, Liberal oppositition, Allmännyttans historia samt vådan av att inte veta vad man gör.