Erik Laakso | På Uppstuds

I’m glad that there are no restrictions for citizens of Bulgaria and Romania to come to Sweden and find jobs and I hope that many of those who’ll take the chance, will succeed.

Welcome to the EU!

Jag har ju utfäst att det inte blir några nyårslöften från den här skribenten i år heller, men efter att ha sett några postningar med nyårsönskningar så tänkte jag haka på det faktiskt. 5 stycken önskningar ska väl till och med jag kunna få ihop. Kulturbloggens önskningar var de jag såg först men tydligen så är det en sån där grej som går, ungefär som vinterkräksjukan höll jag på skriva men det gjorde jag.

Jag hoppar över de där vanligaste (fred på jorden, slut på all fattigdom etc) som framförs som alibin för att få önska sig lottovinster (Näe vad taskig jag är, jag måste bli snällare). Därmed inte sagt att jag inte skulle vilja dessa de vanligaste önskningarna, men jag tycker det vore att kasta bort tre-fyra friska önskningar och kanske bara sitta med en realistisk och genomförbar önskning kvar mot slutet. Here we go!

Sett till det stora hela så har det varit ett bra år. Det är inget ovanligt, jag brukar tycka att år har varit bra, mest för att jag sällan minns vad som hänt.

Jo jag kan ha ett hum om vad som hänt och vad jag gjort men bara i helt stora drag, jag minns verkligen inte om det inte varit saker som verkligen påverkat mig djupt.

Det låter för hemskt när jag skriver det så men jag har rätt kasst minne även om jag brukar ha rätt bra koll på vilket år viktiga saker inträffat. Men som sagt, 2006 var på det stora hela ett hyfsat år trots, och tack vare, de händelser som påverkat årets cred.

Det innebär väl till slut att jag inte har något annat att göra än att önska alla ett riktigt gott slut på det här året och en välvillig tillönskan om ett gott nytt 2007 som ersättning för det snart passerade.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut, en månad innan du själv började blogga?
Att det var ett intressant uttryckssätt med potential att nå utanför den politiska sfär jag vardagligen rörde mig i. En bra åsiktsplattform alltså.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Jag vänder mig emot begreppet i det här sammanhanget, förälskad blir jag i människor. Men visst är jag passionerad över min egen blogg.

4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
En del håller, andra gör det inte antar jag. Jag var nog argare i de första bloggtexterna, angrep hårdare och var mer oförsonlig. Fast sanningen att säga så läser jag inte mina gamla blogginlägg.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet, som läsare?
Jag har ett 80-tal bloggar i en sån där feed reader och så ströläser jag väl ett tjugotal till som verkar intressanta via intressant.se eller knuff.se.

6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t ex teknikbloggar, modebloggar, politiska bloggar)?
Omkring 95% kategoriserar jag som ämnesbloggar, de övriga 5% är inte dagboksbloggar heller utan mer av den betraktande, kåserande sorten. Rena dagböcker om vad skribenten gjort, tyckt eller tänkt idag läser jag inte alls, fullständigt ointressant.

7. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.
Bloggfrossa & Mannen som blev trött, eller MikeBike som han också kallar sig, är en väldigt underhållande blogg som jag läser varje gång ett nytt inlägg läggs in. Skribenten och jag är nog väldigt olika som personer, han är exempelvis mycket roligare än jag, men hans märkliga vardag intresserar.

8. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.
De enda likheter jag kan använda som referens måste då bli ”politisk bloggare” eftersom jag inte tycker någon är lik mig eller jag lik någon egentligen. Men av politiska och semi-politiska bloggar som jag ofta blir glad att läsa så måste jag efter stenhårt bortsållande av ett tiotal toppbloggar säga att ”Utsikt från Höjden” är värd att nämnas. Ni andra får ursäkta, ni är också bra.

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
De har inga direkta synpunkter på det.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Det tror jag, av de som känner mig och som läser min blogg möter jag i alla fall inga funderingar som pekar i annan riktning. Men själv tror jag att det visst finns nya sidor att upptäcka och att en del av dem kan upptäckas via det jag skriver och hur jag skriver.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?
Jag tycker jag har hittat en bra balans men jag skriver inte om privata saker, däremot kan jag vara personlig. I min avdelning ”Under strecket” är jag något mer personlig än jag är i övrig text men i allt jag skriver försöker jag vara personlig så att det skrivna är trovärdigt och slår an något hos läsaren.

12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.
Det jag aldrig bloggar om kan jag naturligtvis inte nämna här eftersom jag då skulle blogga om det.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?
Den som anser sig ha något att säga andra människor söker bekräftelse i en eller annan form, exakt hur stor utsträckning det handlar om kan jag inte mäta. Jag lever eller dör inte för det jag skriver eller vad andra tycker om det men visst är det värdefullt för mig.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Absolut! Det finns många som tror att det går att ljuga och dölja vem man är bara för att det är textkommunikation men ens personlighet går fram, ens värderingar finns i texterna och det går att lära sig vilken personlighet som knackar ned texten. Med den kontinuitet som bloggredskapet erbjuder så växer en bra bild fram av skribenten, därmed inte sagt att det finns dolda sidor och sådant som inte kommer fram, likväl som det säkert finns de som är bättre än andra på att dölja sig själv.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? I sådana fall: Var de som du trodde att de skulle vara, eller blev du förvånad?
Inte direkt. Jag har träffat personer som jag inledningsvis bara läst bloggar utav men sedan träffat på i politiska sammanhang men jag har inte mött bloggare IRL som en följd av att vi är bloggare. Men jag är inte främmande för det eftersom bloggträffar säkert kan vara kul (åtminstone minns jag chatträffar från sent 90-tal som roliga). Folk är ofta som de framstår men visst fördjupas och förändras bilden efter ett möte.

16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Klart det kan. En del kan bli för självutlämnande och andra kan bli beroende, men det handlar inte om bloggandet som verktyg, det är bara resultat av något annat.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Och i sådana fall: Hur har du hanterat detta?
Sårad? Nej, inte värst, kanske besviken vid något tillfälle. Förbannad? Ja, det händer. Jag har hanterat det olika vid olika tillfällen och beroende på avsändaren. Ibland med resultat som jag är nöjd med och ibland med resultat som jag är mindre nöjd med.

18. Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Jag försöker leva ett liv där jag bara ångrar saker jag inte gjort istället för att ångra saker jag gjort men det är väl ingen tvekan om att livet vid olika tillfällen varit enklare om gjorda saker varit ogjorda, men att därmed slösa mer tid på att ångra dem gör jag inte. Jag har sagt och skrivit dumma saker, jag har i flertalet fall bett om ursäkt kort tid efteråt eftersom det skrivna varit felaktigt, onödigt eller av andra orsaker värda att be om ursäkt för. I några fall har jag inte bett om ursäkt eftersom det inte funnits anledning att göra så då det skrivna varit både korrekt, rätt värderat och välförtjänt.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Att det tar mycket tid. Jag skriver inlägg på mellan 3000 och 6000 tecken på ett ungefär, de tar från en halvtimme upp till två timmar inklusive redigering och bildbearbetning. Jag önskar jag kunde räkna bort det som betald arbetstid eftersom det faktiskt blir omkring 10 timmar i veckan i effektivt skrivande med ett snitt på 1,5 inlägg om dagen. Men jag är nöjd att notera att det jag skriver faktiskt märks, det är en bra grund för att märkas mer och nå målet om att öka inflytandet.

20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då?
Ständig förändring måste vara en mänsklig målsättning. Jag är helt säker på att jag kommer blogga, skriva, debattera, argumentera och driva opinionsbildning på ett eller annat sätt under resten av mitt liv eftersom jag alltid gjort det på olika sätt så att jag skulle sluta med det inom två år är ytterst osannlikt. Men former kan ändras, metoder kan förfinas och ämnen kan växa eller avta i relevans.

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Relevansen kommer öka. Dugliga skribenter som har något att säga når längre och längre utanför sin egen begränsade sfär. Bara det faktum att betalda journalister och ”tyckare” känner sig hotade av att mer begåvade personer gör samma jobb bättre och GRATIS visar att bloggandet redan påverkar vår kultur.

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Betytt och betytt. Svårt att säga. Ett effektivt sätt att få bukt med skrivklåda och åsiktsdiarré och få det publicerat varje gång. Det har lett till att jag blivit sämre på att skicka in debattartiklar och insändare men jag har beslutat mig för att försöka ändra på det under det nya året. Ett par inlägg i månaden förtjänar nog att bli refuserade av lämpliga debattredaktioner. Dessutom har kommentarer och andras åsikter i debatterna inneburit sunt ifrågasättande av de egna åsikterna och i vissa fall möjligen också smärre kurskorrigeringar eftersom det är mänskligt att ta lärdom av varandra.

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Bloggläsande har kompletterat mina dagliga läsningar av ledarartiklar och debattinlägg. Mycket av samma orsak som de som ligger bakom mitt eget skrivande. Nämligen att jag tror att många av de som skriver har massor att tillföra men de blir aldrig eller sällan publicerade på DN-debatt och därför är de värda att läsas, lyssnas på och värderas.

24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten
Det får andra bloggare avgöra helt och hållet själva men jag upplåter mitt kommentarsfält åt de som önskar svara på dessa punkter utan att vilja (eller ha möjlighet) göra det i en egen blogg.

För att ytterligare vidga läsekretsen fick jag för mig att skicka in texten till partiorganet som ett debattinlägg men jag blev omedelbart refuserad. Att skicka in en text som även efter varsam redigering bestod av mer än 6500 tecken gick inte för sig förstås. Nu har jag “By hatchet, axe, and saw” (Med stridsyxa, yxa och såg och jodå, jag bjussar på den. *ironisk blinkning till liberalerna*), skurit ned texten till 2999 tecken så att jag har ett till godo innanför marginalen. Jag tycker själv att budskapet fortfarande går fram men jag är inte helt säker förstås.

Här intill publicerar jag nu hela den redigerade texten som jag valt att skicka in till Aktuellt I Politiken. Tala gärna om ifall budskapet blivit förvanskat eller förändrat i jämförelse med gårdagens postning.

De som skrivit postningar som kommenterat gårdagens artikel är (listan uppdateras kontinuerligt):
Jonas Morian | PromeMorian
Peter Karlberg
Kulturbloggen
Aqurette
Jordränta
Ulrika Falk, som nyligen skaffat egen blogg, kommenterar.
Bloggaren KAS är kritisk
Svenska Dagbladet 29/12
Krassman - In your face

Finns det fler som har kommenterat eller finns det något skrivet på annat håll så tipsa gärna eftersom jag vill ta del av hela debatten.

Gårdagens bloggpostning.

Vi bör agera för att stärka det civila samhället så att de fackligt knutna försäkringssystemen bär sig själv utan beroendet av skattemedel. När A-kassesystemet kan raseras genom riksdagsbeslut måste vi inse hur svagt vi byggt. Vi behöver mejsla ut en väg till kooperativitet igen, så som det en gång började, dessutom bör vi inse vårt ansvar för cementerad blockpolitik och sluta måla på våra partivänner höger- vänsterepitet. Det är bra med tydliga skillnader i politiken men det är också viktigt att kunna vara gränsöverskridande.. Vi har av hävd varit dugliga på detta men med valförlusten i bagaget ökar risken att de som vill gräva djupare diken bereder väg för fortsatt borgerligt styre.
Det måste stå klart att vi är de som, genom fördelningspolitik och solidariska välfärdssystem, tar ansvar för de som inte lyckas komma in på arbetsmarknaden, som inte lyckas reda ut sina liv utan stöd, för barn som inte orkar ta sig igenom uppväxten utan att fara illa. Det får inte finnas något tvivel om att det viktigaste för oss Socialdemokrater är att alla får chansen att växa till sin rätta potential och komma till sin rätt. En sliten arbetarklass som har gett sina barn en språngbräda vill att vi tillåter ett effektivt utnyttjande av denna språngbräda men också att vi fortsätter vädja till solidariteten med de som inte har nått dit ännu, genom att garantera välfärdstjänster för alla.

Vi måste vi ha en plan för full sysselsättning, med det som prioritering kan vi få det övriga att fungera. Vi måste ha en plan som omfattar småföretag likväl som de stora. Vi måste också vara tydliga med att det finns anledning att anställa fler inom den offentliga sektorn och att det finns ett samhällsansvar att anställa de som av olika orsaker har svårt att komma till sin rätt. Vi bör bli ett parti för småföretagarna, likväl som vi är ett parti för andra som sliter ont i samhällsbyggandet. Att starta och driva småföretag måste löna sig, man måste våga ta risker och göra investeringar i hopp om att, efter uppoffringar och ont slit, få företagandets fördelar tillbaka. Exakt vilka mått som ska tas måste småföretagen själv vara med och forma, hur tar vi tillvara deras insikter? En svensk flexicuritymodell behöver utformas, äkta flexicurity med höga nivåer och höjda tak, i en a-kassa utan karensdagar, men också en översyn av LAS, det är inte orimligt i en tid då få anställda strävar efter guldklocka.

Traditionellt står klasskampen i fokus för Socialdemokratisk politik, i modern tid kompletterad med feminism och multikulturalism men grunden är fortfarande orättvisor i utgångsläge, orättvisor som beror av socioekonomiska klyftor vilket leder till att alla människor inte kan komma till sin rätt och nå sin fulla potential.

Som jag ser det så finns det ett första viktigt principsteg att ta, och det är ett resultat av att vi sett svagheter som faktiskt har uppkommit på grund av historisk facklig-politisk samverkan. Antingen ska vi agera för en mer resolut socialisering av samhället så att det inte går att avskaffa politiskt vunna segrar så enkelt som den nya regeringen synliggjort, eller så bör vi agera för att stärka det civila samhället så att de fackligt knutna försäkringssystemen bär sig själva, endast gäller medlemmar och inte är beroende av skattemedel. Jag tror givetvis inte att den första vägen går att försvara ur demokratisk synvinkel och för mig är demokratin viktigast, alltså tror jag att vi behöver mejsla ut en socialdemokratisk väg till ett äkta och fungerande kooperativt agerande igen, så som det började för länge sedan.

För det andra behöver vi förstå att det är vi som cementerat blockpolitiken genom att i tid och otid relatera allt till höger- vänsterskalan. Visserligen är det bra med tydliga skillnader i politiken men det är också viktigt att kunna vara gränsöverskridande i centrala och viktiga frågor för att kunna skapa långsiktighet. Vi har av hävd varit dugliga på detta men under de senaste åren har den separatistiska retoriken varit allt tydligare och med valförlusten i bagaget ökar risken att de som vill gräva djupare diken bereder vägen för fortsatt borgerligt styre. Vi har mycket att hämta på samarbete över blockgränsen om det finns socialliberala partier kring den politiska mitten att arbeta med, bara för att de partierna idag står långt till höger är det inte säkert att det alltid kommer vara så. Den skepsis som finns i breda led kring samarbetet med både vänster- och miljöpartiet måste tas på allvar. De är partier som i grunden har allt för utopiska drag och lider brist på ansvarstagande. De kan fungera bra som stöd i en del frågor men det är inte dessa vi ska försöka bygga regeringsunderlag på i framtiden.

För det tredje måste det stå klart utom allt rimligt tvivel att vi är de som genom fördelningspolitik och solidariskt välfärdssystem försvarar och tar ansvar för de som inte lyckas komma in på arbetsmarknaden, som inte lyckas reda ut sina liv utan stöd från det omgivande samhället, vars barn inte orkar ta sig igenom skola eller barnomsorg utan att fara illa och bli stigmatiserade. Det får inte finnas tvivel om att det viktigaste för oss Socialdemokrater att alla får en, minst en, rättvis chans att växa till sin rätta potential i vårt samhälle och bli utbildade, villaägare, småföretagare, anställda, utvecklade eller vad det nu är som ryms inom potentialen.

Att bereda vägen för en modern flexicuritylösning måste också vara högprioriteterat. Äkta flexicurity innebär att vi måste vara beredda att titta över LAS och det är inte vare sig orimligt eller förödande i en tid då arbetsmarknaden inte förutsätter att alla vill ha guldklocka och 35 år på samma arbetsplats. Som motprestation bör taket i A-kassan höjas till minst 90% de första 100 dagarna följt av 80% de kommande 200 dagarna, men sen bör den bortre parentesen vara ytterst få dagar bort, på det sättet kan försäkringen fungera som en legitim övergångsförsäkring. Lönetaket måste också upp, helst till över 30000 så att den ökande andelen tjänstemän och bygg- respektive industriarbetare som tjänar bra med pengar, verkligen får ut för det de betalar in till. Kanske skulle vi kunna få till stånd, genom en bred och blocköverskridande överenskommelse, att grundskyddet är statligt och obligatoriskt och ligger på omkring 40% av medellön så får frivilliga och fackliga försäkringslösningar täcka resten. Jag vet inte utan jag tänker bara lite fritt, jag hoppas det är okay utan att räknenissarna eller hardcore ideologerna väller in med exakta uträkningar. Mitt svar på det är enkelt; vi får väl titta på det och hitta en lösning då!

I en ny tid, en postmodernistisk, postfordistisk och i allra högsta grad individualistisk tidsålder, “this is the dawning of the age of Aquarius” som det står i visan och kanske ligger det lite sanning i det även om jag är skeptisk mot det mesta av den sortens mumbojumbo, behöver även kollektivistiska partier titta över sin framtidsagenda om vi vill ha ett fortsatt politiskt inflytande. Vår socialdemokratiska blandideologi fungerar alldeles utmärkt med individanpassning men våra metoder är ofta cementerat kollektivistiska och utan hänsyn till människors olikhet, olikhet såväl i karaktär som i förutsättning.
Vad ryms i allt detta då? Jo både de mest utsatta, de som inte kunnat komma in i vårt samhälle på grund av en undermålig invandringspolitik och en havererad integrationspolitik, och de som har lyckats bygga upp ett välstånd tack vare föräldrars eller eget slit. En utsliten arbetarklass har gett sina barn en språngbräda, tillåt effektivt utnyttjande av denna språngbräda men vädja till solidariteten med de som inte har nått dit ännu genom att trygga välfärdstjänsterna både brett och djupt.

Jo, en sak till. Visst vore det kul om det blev lite debatt mellan sossar om de här frågorna (framtiden, inte kalkonrecept)?

Okay. Vi har alltså en arbetsmarknad som till vissa delar är reglerad i lag och till vissa delar är reglerad genom avtal. De parter som är godkända att teckna dessa avtal är fackliga organisationer som organiserar arbetskraften och företagarorganisationerna som organiserar företagen.

Det är alltså frivilligt att avstå från att teckna kollektivavtal men väldigt få är beredda att gå igenom det eftersom det innebär konflikt med facket och eftersom facket är stort och mäktigt och den ensamme företagaren liten och ensam tycker ofta företagaren att det inte är värt mödan. Problemet uppstår när röster gör gällande att facket inte ska tillåtas agera med stridsåtgärder och att det istället ska vara utan konsekvens för den som väljer att avstå avtal.
Det är märkligt hur små och utsatta företagen alltid beskriver sig när de hamnar i konflikt med facket, men att de alltid använder samma maktargument om nedläggning, avskedanden och sänkta löner. För den som har proportionerna i behåll är det lätt att se att den ekonomiska makten väger tyngre än den enskilda människan om hon inte organiserar sig i fackförening.

Rätten att avstå avtal måste finnas och vara stark och orubblig, lika stark och orubblig måste fackföreningarnas rätt att använda konfliktvapnen vara. Annars är det bara för företagen att anmäla sig till ett framtida NIX-register som avfärdar avtalssäljande fackföreningar på samma sätt som vi konsumenter idag har rätt att avsäga oss irriterande telefonförsäljare av telefonabbonemang. Det finns säkert en kategori ytterlighetsliberaler som tycker det vore en framkomlig väg, men det är inte den väg som vi inom den solidariska arbetarrörelsen ska lyssna på. Det ska vara frivilligt att ta kamp med världens starkaste fackföreningsrörelse, det är inget svårt alls, det krävs bara en stark ideologisk övertygelse motsatt vår, och god ekonomi att ta hand om konsekvenserna själv, lycka till.

Slutligen. Förvirringen inom våra egna led om det verkligen är rätt att gå efter företag som vägrar teckna kollektivavtal visar med all önskvärd tydlighet på att vi inte skött våra åtaganden när det gäller att (ut)bilda vårt eget folk. En av de viktigaste sakerna vi har att ta tag i för framtiden är medlemsutbildningar inom både fack och parti så att våra medlemmar åtminstone förstår varför vi bara är starka när vi står tillsammans och att vi alltid hamnar i underläge av de med ekonomiska motmedel om vi försöker agera på egen hand.

En Fridfull Helg, en God Jul och en i allt övrigt avkopplande högtid.

Snart stundar det nya året med allt vad det innebär, det får vi ta tag i då men trailern indikerar ett lokalt samhällsmagasin i Tierp, vidgat politiskt inflytande, nystart eller övertagande av en rörelse, ett nytt jobb i trygghetsbranschen och flytt till större lägenhet. Det är bara att hänga med.

Jag har sett att det tipsas om jullåtar här och där förresten. Jag kan uppskatta en del julsånger faktiskt, “Fairytale of New York” är den klart bästa, “Little Drummer Boy” är också en fin sång i rätt tappning, PromeMorian har videovisning av dessa två.
“Adams julsång”, eller “O Helga natt” som den egentligen heter skapar extrema njutningsrysningar i rätt version (och extrema obehagsrysningar i fel version). Jag hör dessutom till de som gillar “Mer Jul” med Adolphsson och Falk.
Nu ska jag vara tyst, kanske ända tills i morgon. God Jul!

Om en utrikesminister accepterar och tacksamt tar emot 4,8 miljoner kronor från ett bolag med något omtvistat rykte (genom sin ägarandel i Gazprom, det bolag som utövade utpressning på Ukraina tidigare i år genom att strypa gastillförseln) så uppstår genast misstanken om svårigheter att fatta viktiga beslut i frågor där Ryssland som land eller energileverantör, eller oljeindustrin globalt, är motpart. Vilka kopplingar har Bildt till ryska intressen? Vilka vänskapsförbindelser hindrar honom i maktutövning? Finns det fler ekonomiska intressen som begränsar utrikesministerns fristående i beslutsfattande?

Den typen av frågor besvaras av Carl Bildt med sedvanlig arrogans. Carl Bildt kommer säkert inte heller att få kritik från de borgerliga tennsoldaterna om att han nu har sin första semesterdag och att hans press.sek med lika arrogant attityd säger: “det tycker jag att vi ska respektera”.
Vilka “Vi”?

Foto från www.bildt.net
Carl har fått ett och annat att fundera på, kanske får jag rekommendera någon lämplig teaterpjäs som avkoppling, “Den girige” kanske spelas på annandagen någonstans i Europa?

Artiklar om detta i “Dina Pengar” & Expressen:
Carl Bilds julklapp till sig själv.
Så fick Bildt sina miljoner.
Svårt för ministern att sitta kvar.