Erik Laakso | PÃ¥ Uppstuds

Ett stort antal arbetsplatsbesök, torgmöten och gerillakampanjer ska också vävas in i valplanen, det är riktigt kul med planläggning och strategi.
Idag blev det också helt klart med att valrörelsen får ett litet avbrott den 23/8 då aftonskolegänget från Norrtälje ska återträffas i Stockholm med picknic och konsert. Vi ska gå och se Nationalteaterns rockorkester på Mosebacke. Senast jag såg dem var i Örnsköldsvik för säkert 6 år sedan. Hur länge är man ett barn av sin tid?

Hur som helst så ser det ut att bli en bra sommar med roligt jobb och spännande planeringsarbete som ska resultera i en vältrimmad valkampanj och valseger. Krydda det med konserter och utflykter så kan man väl inte ha det så mycket bättre.

I dagens debattklimat låter det ofta som om det är själva arbetsuppgiften som är förtryckande och ovärdig, men de som slagits för våra rättigheter, vår rättvisa och vår värdighet skulle med säkerhet fnysa åt hur delar av arbetarrörelsen och vänsterrörelsen idag betraktar hederligt arbete.
Det förtryck som tjänstehjon fick slåss emot handlade bland annat om godtycke och aga, inte om det var ett hederligt arbete att tvätta någon annans kläder.

Huvudfrågan handlar om vilket stöd staten ska ge till en sektor som sysslar med tjänster som är relaterade till hushållet och hushållets omgivningar. en borgerlig allians har föreslagit ett skatteavdrag i samma stil som ROT-avdraget och bemötts av en stormskur med anklagelser om att vilja återinföra pigan, tjänstehjonet, i de besuttnas hem. Jag tycker inte att just skatteavdraget är det bästa verktyget, det tycker jag inte heller när det gäller ROT-avdraget, därför att det gynnar i första hand de som redan har pengar att lägga ut och som kan göra avdraget i efterhand.

Men i likhet med riktat stöd till industrin, främst i regioner där behovet varit stort, så kan riktade åtgärder ibland vara lämpliga, och i en sektor som omsätter ganska många miljarder obeskattat så kan det behövas dramatiska åtgärder för att vrida det skeva rätt.

Tanken slår mig, nu när fotbolls VM är över för svenskt vidkommande, att det var givet att utfallet skulle bli som det blev när VM-låtandet inte bara överläts på en professionell återvinnare som Tomas Ledin, utan att man även accepterade att han samplade sig själv.
I den svenska musikvärlden så finns det ett par återvinnare som går utanpå det mesta. Ledin är naturligtvis främst, Per Gessle kommer tätt bakom, Magnus Uggla är också duktig på att upprepa sig och jag förstår dem. Så länge det säljer så finns det ju ingen anledning att förnya sig, eller hur? På den internationella arenan återfinns också några genier på återvinning, jag kommer osökt att tänka på U2 och Madonna.

På sätt och vis är även årets melodifestivalvinnare Lordi återvinningsmästare, att det var möjligt att köra samma knep som Alice Cooper och Kiss gjorde på 70-talet en gång till, och fortfarande vinna på chockeffekter, det är märkligt.
Lordi ja, Ã¥ter till Finland för ett tag dÃ¥, i Siikajoki vann Sverige ett viktigt slag mot den ryska armén i “Finska kriget”, men man bemödade sig inte om att befria Finland utan nöjde sig med att jaga ryssen pÃ¥ flykten. Siikajoki ligger strax norr om Raahe där det mäktiga järnverket Rautaruuki (det betyder väl just “järnverket” om jag inte tar fel) ligger. (Bilden ovan)

I fotbolls VM tog inte Sverige många segrar, vi jagade ingen på flykten och höjde inte vårt värde, och allt är Tomas Ledins fel.

Foto: Lennart Nilsson i Höganäs
Och på tal om järnverk så finns det runt om i Sverige (och kanske på andra håll) brunnslock som hänvisar till Tierp och den tillväxt som järnet gav upphov till, med den växande marknanden i Kina nyöppnas malmfält även i Sverige, det är positiv återvinning av gammal kunskap och naturresurser. Brunnslocket ovan är förmodligen beläget i Höganäs.

Ta gärna en bild av brunnslock från Tierp, du också och skicka till info(at)eriklaakso.nu

Sifferredovisningen ger idag vid handen: 17221

Jag noterar också att det inte finns en enda bild på dukade bord, midsommarfirande människor eller andra bilder av mer privat karaktär men de bilderna behåller jag för eget bruk.

Debatten i veckan har som vanligt handlat väldigt lite om politik och väldigt mycket om lägenhetsaffärer och riksdagskandidaternas löner. Två principiellt totalt ointressanta debatter i mina ögon. Stiftelsen som vill omvandla till bostadsrättsförening borde granskas närmare, följer de verkligen testamentets uppdrag? Riksdagskandidaternas löner och hur undersökningen gjorts har jag verkligen svårt att gå igång på, det finns andra som gör det så mycket bättre så jag överlåter debatten till dem.

Blogginflytandet har jag ju redan kommenterat och skolavslutningarna avhandlas också på annan plats. Det är full snurr på förberedelserna inför valrörelsen, valfoldrar produceras, affischer ska tryckas, debattartiklar skrivs och arbetsplatsbesök inbokas. Men snart är det dags för ett välbehövligt avbrott, ett firande av den största av helger i svensk tradition.

Traditioner kan jag ju beröra en smula sÃ¥ här inför midsommarhelgen. Det finns ju en ytterst konservativ strömmning i vÃ¥r tid och den präglar ocksÃ¥ delar av det socialdemokratiska partiet. Traditioner ska bevaras, ibland till varje pris. Min Ã¥sikt är att traditioner växer fram för att människor vill det, och de överlever för att människor vill det. Vi har mÃ¥nga spännande och fina traditioner i vÃ¥rt land. Exempelvis traditionen att alltid prata skit om personer som inte är närvarande. Eller traditionen att visa vÃ¥r upprördhet över orättvisor i slutna sällskap utan att lyfta ett finger där det kanske skulle kunna göra skillnad. Björn Afzelius tog upp kända svenska traditioner i sin lyckade satir: “Farväl till släkt och vänner“.

Bevarandet av traditioner till varje pris tror jag kommer ur en osäkerhet och rädsla för framtid, omgivning och händelser. Globaliseringen framstår för en del som ett hot, den krympande omvärlden ökar behovet av det välkända och hemvanda varmed förfäktandet tar sig märkliga uttryckssätt.

Mälaren sedd från Hjulstabron, österut. Bilden i sidhuvudet är tagen alldeles utanför mitt hem, inifrån allén med utsikt mot ett av alla vackra sekelskifteshus i Tierps centrum.

Jag önskar mina läsare en skön midsommar.

Redovisningen av märkliga siffror har hamnat lite på undantag men här är de igen: 16740

Ã… ena sidan kan jag hÃ¥lla med Jörgen I, det skrivs en hel del bloggtexter som inte är riktigt bra, vilket är helt naturligt. MÃ¥nga av oss, de flesta av oss, har ingen journalistisk utbildning sÃ¥ att vÃ¥ra texter kan fÃ¥ den stringens som kan krävas av texter som vill väga tungt och utgöra opinionsbildning. Ã… andra sidan sÃ¥ kan jag inte lÃ¥ta bli att göra jämförelsen med tidningarnas ledarsidor där inte alla dagars samtliga texter är geniala och tajt sammansatta heller. Dessutom produceras Ã¥tskilligt fler bloggtexter per dag än vad det produceras ledare, och om man dÃ¥ tänker sig en bloggkrönika som har en vecka pÃ¥ sig att samla innehÃ¥ll för att sända 4 minuter, sÃ¥ bör det vara rätt enkelt att hitta bra, välskrivna, sammansatta och analyserande texter. I ungefär samma veva som Ekot beslutar sig för att lägga ned bloggkrönikan beslutar SVT att starta en Nätkoll, den verkar bli uppdaterad varje dag och inte bara en gÃ¥ng i veckan, dessutom citeras bloggskribenter i ett flertal rikstäckande tidningar regelbundet. Aqurette tycker att Ekots motivering präglas av snobbism, och det kan ligga lite i det när man använder sig av formuleringar som: “…de stora, verkligt nyskapande och kreativa tankarna hittar man inte pÃ¥ bloggarna. De tänks helt enkelt nÃ¥gon annanstans.”

Det är bra att Ekot skrotar bloggkrönikan, det var en ganska fantasilös produkt som enbart väckte uppmärksamhet i bloggsfären av de omnämnda skribenterna. SVTs satsning är fräschare och känns mer spänstigt, förhoppningsvis återkommer radion med en piggare produkt som kan göra den reaktiva bloggvärlden rättvisa.

Jag tror att Jörgen I trampade i en förutsägbar fälla eftersom det verkar som om han trott att vi bloggare är utbildade skribenter, och om han inte trodde det så är det förvånansvärt att det tog 41 veckor att komma fram till att bloggsfären inte alltid skriver med ackuratess, men nog tror jag att det varje vecka går att hitta 3 bloggskribenter, inom ett samlat ämne, som skriver klart jämförbart med ledarskribenterna på Tidningen Ångermanland eller på Folket eller på andra landsortstidningar. Jag vet i alla fall att ett flertal av de bloggskribenter som finns med i min bloggroll intill här skriver både underhållande, vasst och analyserande.

Som mina trogna läsare känner till så är jag kraftfullt emot att den kommunala skolan firar sina skolavslutningar i kyrkor och med ceremoniella inslag från den lutherskt-kristna religionen. En del meningsmotståndare som inte är så noga med vare sig sanningen eller ordningen på argumenten i sin debatteknik har hänvisat till en av de mer uppskattade psalmerna ur den svenska psalmboken och sagt att det vore för tragiskt om ungarna i den svenska skolan inte skulle få sjunga den vackra sången i traditionsrik och kulturell ordning. Men det är naturligtvis inte där problemet ligger, problemet ligger i just vår sekuläriserade tradition när den ställs i relation till icke-sekulära människor oavsett religion, kultur och bakgrund.

Att relatera till kultur och tradition som försvar för vad det vara må är alltid riskabelt, av olika orsaker. Det kan tänkas att det inte är så långvariga sedvänjor man hänvisar till och att det därmed inte kan sägas vara bevaransvärda traditioner, det kan finnas lokala variationer som gör att det inte är vare sig kultur eller tradition, dessutom kan andra använda samma argument om sina sedvänjor och kräva deras bevaranden, främst i sina hemländer men kanske även utanför.

Låt skolbarnen forma sina egna skolavslutningar, ge dem verktygen att själva hitta de bästa vägarna att fira att skolan är slut, att sommarlovet börjar och att livet kommer se annorlunda ut.
Ett inslag som jag skulle vilja se är när barnen sjunger Mikael Wiehes “En sÃ¥ng till modet“, för mÃ¥nga barn behöver just mod pÃ¥ sommarlovets första dag, pÃ¥ skolÃ¥rets alla dagar och för sina dagar och nätter som ligger framför. Att hylla modet är mycket viktigare än att hylla traditionen, lÃ¥t barnen gÃ¥ ur skolan med mod, kraft och glädje sÃ¥ de kan möta livet som väntar dem.

Jag undrar slutligen hur det kan komma sig att den progressiva, socialdemokratiska arbetarrörelsen som framgångsrikt kämpat mot konservatismen och samhällsförtycket, idag bär med sig kraftfullt försvar av monarkin och kyrkans inflytande över den kommunala skolan? Är socialdemokratin den nya konservatismen?

Dagens siffror: 16707
Mikael Wiehe spelade tvÃ¥ gÃ¥nger i Eskilstuna idag, “Valet” är fortfarande en av de starkaste sÃ¥nger han skrivit-

Den borgerliga politiken, tydligt inspirerad av en nyliberal filosofi, argumenterar för att ta bort trygghetsincitament för människors utveckling, och istället driva folket med desperation (hungriga vargar och ivriga bävrar) som bränsle. Jag har ofta hört sägas att; “folk har det för bra i Sverige”, för bra för vaddÃ¥? För bra för att känna tacksamhet kanske, tacksamhet mot vem dÃ¥? Staten, Gud, Kungen? Vi har det bra i Sverige, vi har det bra för att vi kämpat för att fÃ¥ det bra, möjligen kan jag känna tacksamhet mot de av mina förfäder som kämpade och vann. Därför väcks Ã¥terigen frÃ¥gan, hur kan det komma sig att de som idag lever pÃ¥ den yttersta marginalen av sjukersättning, pensioner och socialbidrag skulle fÃ¥ det bättre genom att fÃ¥ mindre pengar, ökad otrygghet, högre hyror och tuffare krav frÃ¥n samhället? Är det verkligen sÃ¥ att borgerliga politiker tror att det är en en picknick att leva pÃ¥ och under marginalen?

Ytterligare en ångestladdad bild ur gymnasieupprorets plågsamma fotosessioner. Putte plåtade, Marcus plågas på gungans topp

Det finns ytterligare intressanta aspekter att dra ur nämnda kommentarsinlägg, bland annat frågan om var människor väljer att leva sina liv och vilken inställning vi har till lokalisering. Förfäder kom nån gång på sextonhundratalet för det fanns malm och jobb i Norduppland, våra barn söker sig någon annanstans och det ska vi vara glada över.