Om Erik Laakso
Som ny skribent på kulturmagasinet Voltaire hör det ju till att presentera sig. Så det ska jag göra nu. Sedan jag var liten har jag diskuterat och argumenterat för mina ståndpunkter. Redan i unga år ägnade jag mycken tid och möda åt att fundera över livet och meningen därmed. Jag började skriva texter när jag skaffade mig en hemsida (som det hette då) omkring 1996. De texterna handlade mycket om svårigheterna med att leva tillsammans med en kvinna som försökte ta sitt liv med återkommande regelbundenhet. När sedan alla de olika debattmöjligheterna som webben bjöd på, visade sig för mig så spenderade jag oändligt mycket tid med att argumentera, vrida och vända på orden och försöka föra övertygande resonemang med meningsmotståndare inom vitt skilda ämnen.
Som tonåring minns jag att jag närde en dröm om att få vara en sådan där person som kommer till TV-studion och analyserar något som hänt eller sitter i en panel och tycker saker. Löjligt, inte sant? Mina syskon hävdade, kanske lite ironiskt, att jag skulle bli statsminister eftersom jag argumenterade om allt och agiterade för allt mest hela tiden. När jag 2002 började läsa på högskolan så föll det sig naturligt att det var statsvetenskap jag skulle läsa. Mitt 16 år långa sabbatsår var till ända och jag läste in 120 poäng (sånär som den där släpande 3-poängstentan i kulturgeografi) på 2½ år. Kombinationen statsvetenskap, kulturgeografi och handelsrätt tycker jag gav en extremt bra grund för att kunna göra det jag tycker är roligt. Tycka saker alltså.
Idag är jag 43 år och lever ett fantastiskt lyckligt liv. Tillsammans med min kvinna, hennes barn och min dotter, våra 3 katter, 4 marsvin och en liten unghund bor vi idylliskt på landet i Småland. Jag jobbar med analyser, skrivande och föreläsningar. Mycket av min arbetstid pågår just här, vid mitt skrivbord på andra våningen i vårt stora hus, med hunden vid mina fötter. Som vit man i en begynnande medelålder står jag mitt i fokus för mycket av den hårdast kritiserade delen av befolkningen. Men jag blygs inte för att säga min åsikt i frågor jag finner intresse utav.
Mitt bloggande började 2005 på en fristående socialdemokratisk portal som heter s-info. Redan då kallade jag bloggen för “På Uppstuds” eftersom jag gärna slog till på ämnen lite på halvvolley, utan att ha tuggat färdigt varje fras och varje argument. Mina medskribenter, alltså du som läser och kommenterar det som skrivs, gjorde att texterna fick form, färg och substans. 2006 flyttade jag till egen domän och där går alla gamla texter att läsa och det kommer de kunna göras även i fortsättningen men nu har jag slutat blogga På Uppstuds där. 2008 startade jag tillsammans med 2 goda vänner, debattportalen Arvid Falk. Men med bara gott humör går det inte att driva en framgångsrik webbsatsning, pengarna tröt och till sist även orken. Vi gick tillbaka till det vi gjort innan. Rosmarie Södergren som driver Kulturbloggen samt Anders Löwdin var mina två medarbetare på Arvid Falk. Idag vill jag gärna benämna mig som oberoende frihetlig vänster utan partistämpel även om jag sannolikt kommer rösta på Socialdemokraterna i åtminstone något av de tre valen i höst.
Privat så upptar politik och samhällsfrågor stora delar av mitt liv. Jag läser också mycket, allt från halvdana deckare till poesi. Musik är en stor passion där de tre stora är Black Sabbath, Marillion och Rush men där så oerhört mycket mer tar min uppmärksamhet och ger mig glädje. Om “musikalisk allätare” har relevans som beteckning så är det jag. Förutom dansbandsmusik och Tomas Ledin, det är sånt som går bort, hårt. Jag njuter gärna en god måltid, vilket syns på midjemåttet, och jag dricker gärna ett par glas rött vin till maten. Du kommer allt mer lära känna mig om du läser det jag bloggar om här, jag ser fram emot att få väcka din nyfikenhet, göra dig glad eller upprörd eller få dig att ställa mig till svars för det jag skrivit. Oavsett vad så önskar jag bara att jag inte lämnar dig oberörd.
Under våren 2010 har jag vänt och vridit mycket på mitt bloggande, jag sökte en nystart eller en omstart eller en nedläggning då motivationen sinade och ambitionerna inte räckte till. Då kom chefredaktören här på Voltaire, Boris Benulic, med ett fantastiskt erbjudande om att fortsätta blogga som jag alltid gjort men att göra det här istället samt att skriva för Kulturmagasinet Voltaire i papperstidningen. Kunde jag annat än jubla av glädje?
Så välkommen att dela den här spännande resan med mig. Utan dig är inget värt något.
