Whitesnake på Hovet

Från mittplan
Exakt på halva innerplan var avgränsningen gjord för publiken och endast 8 sektioner var, dessutom glest, besatta av besökare på läktaren. På innerplan var heller ingen direkt trängsel. Whitesnake anno 2008 är ingen publikmagnet direkt. Men David Coverdale (57) och hans avgjort yngre bandmedlemmar gjorde ändå sitt bästa för att ge publiken full valuta för biljettpriset.

En nostalgitripp
En nostalgisk resa över 30 års karriär utlovas inledningsvis och till viss del kan man väl säga att det stämmer bra. Men mycket av energin och kvaliteten kommer tyvärr inte till sin rätt denna kväll i den glesa och ganska kyliga isladan.
Coverdales röst är inte lika stark som förr, det märks allra tydligast i de rockigare låtarna där han stundvis påminner mer om Udo Dirksneider än om den vackra bluesröst han en gång hade. Men charmen är lika påfallande som någonsin och den uppmärksamhet han ger publiken är generös, spontan (eller skickligt inövad) och den återgäldas med kraft från flickorna och pojkarna längst fram. I de stillsamma numren går det att känna igen rösten från fornstora dagar och det är även de numren som går bäst hem hos publiken.

Tröttsamma solonummer
De obligatoriska solonumren är lika tröttande som vanligt. Sättet att lägga det skittrista gitarrsolot i form av en seg onaniduell mellan de två gitarristerna i direkt anslutning till det obligatoriska och lika trista trumsolot indikterar att Coverdal är lika tröttsamt medveten om vilken temposänkare dessa solon är. När de väl är ur världen kan showen börja på allvar. Vem blir först i rockvärlden att stryka sådant skräp ur spellistan?

Fansen älskar sin Coverdale
Klassikerna håller mycket tack vare publiken som ger sin odelade kärlek till David Coverdale och Whitesnake. Sättningen som besöker Stockholm denna kväll är skickliga och medvetna om den skatt de är med och gräver i. Allt från “Soldier of fortune” via “Ain’t no love in the heart of the city” till “Still of the night” och ett par spår från den senaste skivan “Good to be bad”.

Evergrey från Göteborg
Förbandet ska också nämnas, göteborgsbandet “Evergrey” gick på fyra-fem minuter före avsatt tid och de var verkligen spelsugna. Cirka 40 minuter spelade de och det var tungt, gediget och riktigt bra. Positivt också med sångarens dialog med publiken, det kändes lite som att vi var hembjudna till deras kvarterskrog där alla känner alla. Evergrey, kan vara ett band att komma ihåg. Skivaktuella nu med albumet “Torn”.

Två klipp från showen
Här följer nu två klipp från kvällen och jag beklagar att ljudet är lite rassligt men det var riktigt hög ljudnivå och min Nokia N73 orkade nog inte riktigt ta in alla nyanser.
Först “Love ain’t no stranger”:

Och här, “Ain’t gonna cry no more”:

Vartefter andra skriver om konserten lägger jag in länkar här.

Andra intressanta bloggar om: whitesnake, konsert, live, rock, musik

Här följer ytterligare ett klipp från showen, tagen ur en annan vinkel och med bättre kamera än mina klipp:

Dessutom skriver bloggen “Sinner” om konserten här.

Aftonbladet skriver om en olycka som hände under konserten. En man i 40-årsåldern föll nedför läktartrappen. Det var inga höga odds på vilken ålderskategori som kunde drabbas av sådant, de flesta av oss som var där var män i 40-årsåldern och det är branta trappor på Johanneshovs isstadion.

Nu har Rosmari, som jag gick på konserten tillsammans med, också vaknat till så att hon kunnat skriva om konserten. Hon har några ytterligare filmklipp också.

Nu har Aftonbladet publicerat sin recension på webben.
Dessutom ligger nu Fredrik Strages recension ute på Dagens Nyheter.

Och så Svenska Dagbladet.

Ytterligare några läsvärda bloggar om showen: Josh förstås, Drottningen och så Mia is a geek.

(3 votes, average: 3.67 out of 5)

 Loading ...

Kommentarer

Det går inte att kommentera det här inlägget.