21th century sosse

I december 2006 skrev jag en framåtsiktande bloggpostning om hur en socialdemokrati för det 21:a århundradet skulle kunna utformas. Jag punktade upp det hela på ett enkelt och överskådligt sätt. Nu har det gått två år, vi har bytt partiledare, vi har jobbat i rådslagsgrupper och haft seminarier. Har vi på något sätt gått i den riktning som jag vid förra tillfället tyckte vore rätt väg att gå?

Den första punkten jag tog upp handlade om att säkerställa att vi får en politik för jobben igen. Bland annat skrev jag:

“Vi måste ha en plan som omfattar småföretag likväl som stora företag. Vi måste vara tydliga med att det finns anledning att anställa fler inom den offentliga sektorn och att det finns ett samhällsansvar att anställa de som av olika orsaker har svårt att komma till sin rätt. Vi borde vara ett parti för småföretagarna likväl som vi är ett parti för andra som sliter ont i samhällsbyggandet.”

En bit på väg
Här tycker jag vi kommit en bra bit på väg. Jobbrådslaget under ledning av Sven-Erik Österberg och Luciano Astudillo har kommit fram till en hel del riktigt bra förslag som tar sin utgångspunkt i att en del av den socialdemokratiska framtidsvisionen handlar om att göra det möjligt för arbetarklassens barn att förverkliga sina drömmar, starta egna företag och ges möjligheter att ta risker och misslyckas utan att det ska påverka hela deras framtid negativt.

Facklig-politisk samverkan
Den andra punkten jag tog upp handlade om att skaffa en idé om hur facklig-politiskt arbete ska kunna fungera även i framtiden. Där var den centrala punkten att skapa rågångar mellan vad som är politik och vad som är fackligt, allt med syfte att göra så fackliga ståndpunkter och framgångar inte ska kunna omintetgöras vid regeringsskiften som exempelvis det vi ser nu med försämrad a-kassa och underminerad mark för försäkringslösningar. Det viktigaste där skulle då vara att den fackliga rörelsen tar på sig att återta ansvaret för det som logiskt sett hör hemma i avtalsrörelsen och inte i lagstiftning. Jag skrev:

“[..] alltså tror jag att vi behöver mejsla ut en socialdemokratisk väg till ett äkta och fungerande kooperativt agerande igen, så som det började för länge sedan.”

Bristande krismedvetenhet kvarstår
Här kan det möjligen gå att se något positivt ur det nya avtalsarbete som pågår för att ersätta saltsjöbadsavtalet från 1938. Men insikten från såväl fackliga företrädare som politiska verkar mycket liten i den här frågan. I den djupa insikten om att partiet står tunt utan den fackliga rörelsen saknas motivationen att tydliggöra rollerna på ett bättre sätt. Detta leder till att regeringsskiften, och vi ska veta att de kommer fortsätta komma, kommer riva upp samhällsförändringar som vi själva tror är för evigt. Det är dessutom helt rätt att en ny regering ska ha den rätten när de har fått mandatet. Men om vi tror att arbetarrörelsen genom individer i samverkan kan och ska leva efter det fackliga löftet så bör vi knyta upp motparterna i avtal och inte i lagstiftning. Här har inget hänt och det förekommer inte ens en progressiv diskussion i frågan.

En cementerad blockpolitik
Den tredje punkten handlade om blockpolitiken och det oerhört viktiga målet att bryta upp den. Tvärtemot vad jag anser har vi istället för att underlätta en uppluckrad blockpolitik bidragit till att cementera den ytterligare. Inte ens om den borgerliga alliansens småpartier som verkar förlora mer för varje opinionsmätning skulle vilja se sig om efter en mer framgångsrik väg så har vi tvingat dem att gå vidare i sin allians. Genom det första steget med en samverkan med Miljöpartiet där en öppning fanns för de liberala partierna i mitten skapades möjligheten men genom tafatt agerande och eftergifter till en högljudd internkritik sumpades den möjligheten och blockpolitiken är cementerad åtminstone över valet 2010 och jag är långt ifrån säker att det gynnar vänster, arbetarrörelsen och vårt parti.

Slutligen tog jag upp behovet av att tydliggöra att vi är garanten för en generell välfärds- och fördelningspolitik värd namnet. Jag skrev:

“[...] det får inte finnas tvivel om att det viktigaste för oss Socialdemokrater att alla får en, minst en, rättvis chans att växa till sin rätta potential i vårt samhälle och bli utbildade, villaägare, småföretagare, anställda, utvecklade eller vad det nu är som ryms inom potentialen.”

Här tycker jag att välfärdsrådslaget kommit en bra bit på väg. Där saknas inte visioner och tankar som leder framåt, som tar hänsyn till den tid vi lever i men som ändå tar sin utgångspunkt i den ideologi vi baserar politiken på.

Det håller än
Jag avslutade med följande ord: “En utsliten arbetarklass har gett sina barn en språngbräda, tillåt effektivt utnyttjande av denna språngbräda men vädja till solidariteten med de som inte har nått dit ännu genom att trygga välfärdstjänsterna både brett och djupt.” Jag tycker det håller fortfarande så här två år senare. Vi lever idag i en tid som den förra 00-generationen inte kunde drömma om skulle bli verklighet så fort. Nästa 00-generation som växer upp har en helt annan verklighet framför sig, mångt och mycket tack vare det de tidigare generationerna gjort. Om deras barnbarnsbarn ska kunna se bakåt och tacka för den grund som dagens samhällsmedborgare lagt så duger det inte med cementerad centralism. Vi måste tro på och samtidigt tidsanpassa och förändra den samhällsmodell vi menar har relevans för framtiden och inte bara titta bakåt på en svunnen tid.

Andra intressanta bloggar om: socialdemokraterna, politik, visioner

(No Ratings Yet)

 Loading ...

Det går inte att kommentera det här inlägget.