Ljuv känsla i tunnelbanan

Det står en man i tunnelbanan vid nedgången till Gamla stans tunnelbanestation. Han spelar fiol så stegen stannar. Inte bara hos mig utan flertalet som tänkt sig passera saktar in och lyssnar en liten stund. Jag blir stående och lyssnar. Han spelar Mendelssons violinkonsert i e-moll (WIMP), opus 84 och det är så vackert. Ljuvliga, sorgliga toner strömmar ur mannens hantering av stråke och instrument. Finkänsligt, ömsint och med djupaste känsla. Jag står hänförd och tänker att jag har gott om tid.

Han ser inte alls ut som en person som kan spela så vackert. Förstå mig rätt nu, alla kan oavsett utseende framföra konst förstås. Men han ser mer ut som en murare eller slaktare. Kort, satt, lite lagom korpulent, kanske lite rödsprängd i ansiktet. Hans knubbiga armar gör att han ser ut lite som Karlsson på taket. Men han är rörd när han spelar. Hans ögon är känsliga och hans leende varmt.

Jag står kvar till han spelat klart stycket. Vi är några som applåderar och han nickar lite blygt leende mot oss. Jag tömmer min plånbok och mina fickor på den växel jag har och säger ett innerligt tack för framförandet. Jag vet inte om han förstår mig, det är inte säkert att han talar svenska. Men han talar musikens vackra språk och han har förgyllt min dag. Kanske står han kvar än, skynda dig ner och lyssna en stund. Det är värt det.
Läs även andra bloggares åsikter om vardag

Be Sociable, Share!

• 

(No Ratings Yet)

 Loading ...

Det går inte att kommentera det här inlägget.