I riksdagshuset en helt ovanlig onsdag

Bilden kring barnfattigdomen håller på etablera sig i samhällsdebatten. Frågan har fått stort fokus och alla verkar vara intresserade att tala om den. I det röda lägret har det dessutom uppstått något av en schism mellan, å ena sidan, Håkan Juholt och hans tänkta rekrytering av friidrottaren Stefan Holm som ordförande för en arbetsgrupp i frågan, och å andra sidan, Lena Sommestad som beklagar att den socialdemokratiska ledningen inte vänder sig främst till forskningen för att klargöra samband och åtgärder i frågan.

Hur väljarna kommer ställa sig beror mycket på hur debatten artar sig framöver. Framgången med borgarnas etablering av utanförskapet berodde på att väldigt många “visste” eller “kände” några som levde på bidrag och försäkringar år efter år utan att arbeta. Folk ville helt enkelt ha hårdare tag emot sådana som gled runt och tog för sig av samhällets gemensamma utan att själva bidra. Detta gällde oavsett om det var verklighet eller ej. Det var en bild som fungerade och som fastnade hos väljarna.

Kan barnfattigdomen åstadkomma något liknande? Det är tveksamt eftersom det är en synnerligen osynliggjord grupp individer vi talar om. Inte ens föräldrar till barn i samma klass som de barn som inte tar med fika eller åker med på utflykter, anar egentligen att det är resursbrist som är huvudorsaken. Just nu går opinionssiffrorna upp för Juholt och Socialdemokraterna, det värsta som kan hända då är att fakta om en sjunkande barnfattigdom blir synlig och att människor frågar sig hur vanligt det egentligen är. Då har de barn som lider brist återigen blivit osynliggjorda och dessutom utnyttjade som slagträ i en politisk debatt där de själva är långt ifrån vinnare.

I dag har den första debatten mellan Juholt och Reinfeldt klarats av och den såg väl ut ungefär som förväntat. Det är väl mycket att dra några växlar på två inlägg à tio minuter och två replikskiften à 3 minuter vardera. Det man kan tänka till över är om Reinfeldts närmast zombieliknande statsmannastil kommer gå hem i stugorna eller om det blir Juholts mer återhållsamt passivt-aggressiva framtoning som väcker väljarna. Den mer direkt aggressiva och ibland närmast otrevliga tonen som vänsterledaren Ohly går till debatt med har väljarna avvisat kategoriskt sedan länge så det är alltid farligt att vara för ilsken när inte människorna i samhället på allvar ser samma farhågor som oppositionspolitikern vill framhålla.

För att politiken ska tilltala människor så måste den bestå av ett antal intressanta beståndsdelar. Det behövs en retorisk ekvilibrist som förmår spela på såväl de högsta som på de lägsta tonerna utan att förfalla till förtjusning i sin egen röst. Det behövs en tung basgång som man lugnt kan luta sig emot och följa med i. Sedan behövs det någon som kan utmana och kila sig in i den pågående retoriken och spela baktakt och höja tonläget. Har man sedan också en person som kan skrika i falsett så har man en politisk hit. Lite som Deep Purple i Strange kind of woman i upptagningen på Made in Japan.  Där har vi en grupp som knappt tål varandras närvaro längre men den energin kanaliseras i en underbar spelning. Så kan en partiledardebatt också vara om alla spelar rätt på sina instrument. Riktigt så var det ju inte i riksdagshuset idag men när de väl trimmat in sig så kan det lyfta än mer. Ingen kommer i vilket fall som helst nöja sig med att spela andrafiolen.

Läs även andra bloggares åsikter om politik

Be Sociable, Share!

• 

(No Ratings Yet)

 Loading ...

Kommentarer

Det går inte att kommentera det här inlägget.