Mer om socialismen
By Erik Laakso at 25 November, 2008, 7:00 am
Diskussionen om socialismen och den socialdemokratiska idédebatten tog ju lite extra fart bland s-bloggarna, det är alltid positivt. Nu är det faktiskt så att just den socialdemokratiska ideoologin diskuteras förhållandevis mycket men fråga valfri random sosse så svaras det att vi inte pratar ideologi längre. Inte sant.
Roligt är det i alla fall att folk agerar och reagerar, det är så samtalet utvecklas och debatten fördjupad.
The usuall suspects
De senaste inläggen i samtalet kommer från Fredrik Jansson, Bengt Silfverstrand och Björn Andersson. Fredrik skriver det i sammanhanget absolut skarpaste och mest intressanta inlägget. Det är precis där i det han tar upp som svensk socialdemokrati befinner sig och alltid har befunnit sig. Tony Blair ska ha sagt:
“Socialism for me was never about nationalisation or the power of the State. It is a moral purpose to life. A set of values. A belief in society. In co-operation. In achieving together what we cannot achieve alone. This is my socialism.”
Jämför det med citatet från Kjell Olov Feldt som Fredrik har med i sin text:
“Socialismen är för mig en lära om jämlikhet. Visionen av ett jämlikt samhälle är utan klassgränser, utan stora standardskillnader och utan rätt för ett fåtal att leva på andras arbete. Jämlikhetens samhälle är inte ett tillstånd utan en process för människors frigörelse: från nöd, otrygghet och social isolering. Men också från kapitalismens värdenormer om vad som är framgång och livskvalitet. Människors värde avgörs inte på en marknad och människors förhållande till varandra bestäms inte av konkurrensmentalitet och lyckomoral utan av solidaritet och gemenskap.”
Dessa båda citat sammanfattar väl vad som är arbetarörelsens ideal, socialdemokratisk politik och socialdemokratiska värderingar. Men det ligger förhållandevis långt ifrån proletariatets diktatur, tack och lov.
Vänsterfobier?
Bengt Silfverstrand, f.d. riksdagsman för Socialdemokraterna, utlovade i en kommentar på annan plats att gå till rätta med min syn på vänstern och socialismen. Han kallade det visst “vänsterfobier”. När väl inlägget kom så var det förvånansvärt balanserat och nyanserat. Jag har inte kommit över det än. Knappt ens en liten taskspark så långt texten räckte. Jag fattar ingenting. Silfverstrand skriver bland annat: “Socialdemokratins problem torde ändå vara att inslagen av socialism tunnats ut betydligt – en del förstås beroende på globaliseringen och svårigheten att kryssa omkring på ett stormande hav i en alltför liten båt- men en del onekligen också självförvållat.”
Den lite uppgivna tonen förvånar mig lite, börjar han bli blöt måntro?
Lite rörigare
Björn Andersson, som inte kunde bemöda sig att stava mitt namn rätt (Tillrättat nu), skriver ett nytt hyllningsinlägg till socialismen och avfärdar socialliberalismen genom att hävda att det inte är någon ideologi. Om det har jag ingen direkt uppfattning eftersom jag vare sig är socialliberal, liberal eller socialist utan bara rätt och slätt, Socialdemokrat. Björn tycker att den ekonomiska krisen är rätt tid att stärka Socialdemokratins socialistiska ideologi. Jag är fortfarande synnerligen tveksam till det eftersom socialismen prövats i fullskalemodell utan att hålla måttet.
Men som sagt, jag välkomnar debatten och samtalet på bred front för det är bara så vi når någon form av utveckling trots allt.
Andra intressanta bloggar om: politik, socialdemokraterna, socialism, ideologi
(No Ratings Yet)
Loading ...Trackbacks & Pingbacks
- Pingback by » Var gick socialdemokratin åt helvete? El Rubio talar on November 25, 2008 @ 16:18
Kommentarer
Det går inte att kommentera det här inlägget.
Nej, blöt är jag sannerligen inte. Och ditt lösryckta citat ger långtifrån hela sanningen. Jag konstaterar ju tydligt i mitt inlägg att en bleknad socialism inte enbart kan skyllas på globaliseringen utan att vi forfarande har nationella ekonomisk-politiska instrument för att bedriva en tydligare socialdemokratisk/socialistisk politik. Det handlar om statens roll som företagare, offentliga sektorn, socialförsäkringssystemet, skattepolitiken och
makten över pensionskapitalet bl a. Så tomthänta står vi inte som demokratiska socialister. Det handlar mera om politisk vilja.
Nu skall inte jag avgöra vad Fredrik Jansson tycker eller inte tycker, men jag spårar betydande skillnader i hans och Tony Blairs texter. För medan Blair talar om allmänt hållna principer för ett samhälle där man samverkar, beskriver Jansson ett samhälle som onekligen ter sig radikalt annorlunda jämfört med dagens värld. Han ställer, till skillnad från Blair, upp ett antal kriterier för det han menar med socialism och ett socialistiskt samhälle: klasslöshet och ett avskaffande av kapitalism.
Av dessa två (?) linjer ansluter jag mig till den senare. Socialism för mig är visserligen inte en färdig anvisning, men den är mer än principer. “Vi vilja förverkliga människovärdet”, sade Hjalmar Branting. Det förpliktigar.
Socialismen analyserar samhället idag som kapitalistiskt och patriarkalt, som rasistiskt och homofobt. Utifrån denna analys tar vi avstamp i en beskrivning av en annan och bättre värld, präglad av demokrati, jämlikhet, frihet, solidaritet och en hållbar ekologisk utveckling. Demokratin, liksom jämlikheteten, skall omfatta såväl politiken som ekonomin och det sociala och kulturella.
Först när alla dessa kriterier är uppfyllda har vi socialism, så som socialdemokratin bör se den. Men vägen dit är inte i varje detalj fastlagd. Men några milstolpar kan allt utläsas, och de flesta av dem borde inte vara särskilt kontroversiella. Inte egentligen. De var det inte förr.
PS Notera att denna definition av socialism har mycket gemensamt med gårdagens (antikapitalism och ekonomisk demokrati) men skiljer sig eftersom den behandlar fler förtryck och samverkan mellan dessa. Därtill förbinder den sig till kamp för ekologsk hållbarhet. Så kalla mig gärna avgrundsvänster, kalla mig gärna marxist, kalla mig vad ni vill, men kalla mig aldrig bakåtsträvare. DS
Korrigering:
Citat ovan är förresten inte Brantings utan Sandlers och skall dessutom lyda: “Vi vilja förverkliga människovärdets princip.”
Jag har väl kanske inte så mycket över för Tony Blair som politiker och ideolog. På många sätt påminner hans “third way” om kontinental kristdemokrati. Därmed inte sagt att socialismen i Labours föreställningsvärld ofta hade tagit sig lite väl etatistiska former. Nationalisering är inte detsamma som socialisering.
Feldt är väl inte heller någon jag sätter bland de främsta av mina politiska förebilder. Men jag gillar citatet jag använder. Det finns även ett annat citat som jag hade tänkt använda där han uttrycker förvåning över att Tage Erlander även sent i livet funderade över hur det socialistiska samhället skulle nås och se ut. Men han uttryckte också en förståelse för rörelsers behov av större visioner för att ha en orienteringspunkt att sträva efter. Tyvärr hittade jag det inte när jag skrev inlägget.
Den latinamerikanske författaren Eduardo Galliano skrev vid ett tillfälle något i stil med det här (inget direkt citat):
“Utopin finns vid horisonten. När jag tar två steg, tar också hon två steg bort. Jag tar tio steg, och hon gör detsamma. Vad har vi då för användning av utopin? Just det! Hon hjälper oss att gå.”
För att till sist bara göra en kommentar till Eriks avslutning så råder det minst sagt delade meningar om det som kallats socialism av regimerna i Östeuropa under 1900-talet är att betrakta som socialism. Redan socialdemokrater/socialister som Rickard Sandler avfärdade den bolsjevikiska revolutionen som ett förkapitalistiskt återfall. Och när arbetarna gjort uppror mot den “reellt existerande socialismen” i Östeuropa har kraven oftast varit krav på mer socialism. När den polska fackföreningsrörelsen Solidaritet antog sitt program 1981 formulerade de sig så här, t ex:
“Vi kräver en reform för självstyre och demokrati på alla ledningsnivåer och ett nytt samhällsekonomiskt system som kombinerar plan, självstyre och marknad. … Det socialiserade företaget bör vara ekonomins grundläggande organisatoriska enhet. Det ska kontrolleras av arbetarrådet, som representerar kollektivet, och ledas av direktören, som utsetts genom tävlan och ska kunna avsättas av rådet”