Som en dieselmotor i uppförsbacke

Denna lite lata lördagsförmiddag, som tydligen redan övergått i eftermiddag men eftersom jag ganska nyss vaknat så bryr jag mig inte om detta tidsfaktum, tänker jag på avtalsrörelsen, hushållstjänster och det numera berömda livspusslet och så tänkte jag avrunda lite med frågan om bloggars påverkan och bloggares bekräftelsebehov och kanske några ord om vårdagjämningen.

När jag kom till något som kanske kan benämnas som vägs ände på ett flertal nivåer i mitt liv så var det verkligen som att köra huvudet rakt in i väggen. Orkeslösheten var min ständiga följeslagare och krafterna rann ut för minsta lilla ansträngning. Den hopplöshet som jag kände inför varje påfrestning var omöjlig för mig att värja mig emot och ta itu med, jag hade ingen kraft kvar helt enkelt. Vägen fram till vägs ände var lång och varningssignalerna var många och tydliga under flera år. Det började nog någon gång omkring nyåret -05-06 faktiskt och accelererade sedan långsamt och målmedvetet som en lågvarvad dieselmotor i uppförsbacke. Mitt livspussel var fullt och eftersom jag inte upptäckt det i tid hade jag nogsamt packat in ytterligare saker i mitt schema. Nu började det krackelera.

Jag arbetade mer än en normal heltid och gick så småningom vidare till ett jobb som krävde ännu mer tid och när jag för andra gången på mindre än ett år bytte jobb åtog jag mig ett arbete som var helt provisionsbaserat och försökte lura mig själv med att jag faktiskt bestämde mina egna tider och kunde vara ledig när jag ville. Dessvärre ville jag tydligen aldrig vara ledig utan arbetade 6-7 dagar i veckan, eftermiddagar och kvällar var fullbokade, jag hade politiska uppdrag och sa sällan nej till någonting. Dessutom gjorde jag ju det jag tyckte så mycket om, jag skrev och skrev och skrev och kände både att det gav effekt och uppskattades av många. Ju mer jobb jag utförde, desto mindre såg jag av den där väggen som kom emot mig med allt större tydlighet.

Sommaren 2008 tog det stopp. Fullständigt totalstopp. Jag orkade ingenting längre. Men jäklar vad jag kämpade för att orka, lite till, bara lite till. Ja, vad har nu detta med avtalsrörelse och livspussel att göra undrar du som minns vad jag skrev inledningsvis?

I årets avtalsrörelse framförs återigen krav på rätt till heltid i förhandlingarna. Jag tycker det är bra på många sätt. Kommuner och landsting ska inte kunna komma undan med att bedriva sin verksamhet på en mängd oönskade deltidstjänster. Jag hoppas facket kan få igenom dessa krav inom den offentliga verksamheten. Men mest av allt önskar jag att facken drev frågan om 6-timmarsdag med bibehållen lön. Heltid borde inte behöva vara mer än 6 timmar per dag helt enkelt. Få utav oss är effektiva mer än 6 timmar ändå, vårt samhälle ser annorlunda ut än det gjorde förr och livströttheten breder ut sig. Det skulle få så många positiva effekter i vårt samhälle om normen låg på 6 timmar. Inte minst skulle väldigt många få det enklare med sina liv och risken för utmattning och väggkonfrontationer skulle kunna minskas. Vem driver idag frågan om 6-timmarsdag? Finns det någon kvar?

Det behov som faktiskt finns av att kunna anlita någon med professionell kunskap, i hemmet är inte så konstigt att det uppstått. Med två heltidsarbetande vuxna som kanske är hemifrån 9-11 timmar per dag. Med aktiva barn som är på scouter, idrott, musikskola och allt vad nu unga människor är aktiva inom, och som kanske måste skjutsas fram och åter. Lägg på det ett samhällsengagemang i föreningsliv eller liknande. Är det konstigt att man vill skapa utrymme för mer tid tillsammans? Att det då är ett extremt glapp mellan vad man måste tjäna själv för att ha råd att betala schyssta priser för dessa tjänster är ett verkligt problem för många människor. Hur ska vi som vänsteralternativ i politiken kunna skapa möjligheter för dessa tjänster även för de lågavlönade?

And now for something completely different.
Som en sådan där tyckare i morgonrock så händer det givetvis med jämna mellanrum att jag funderar över vilket inflytande mina texter egentligen har. Alexandra Einerstam skrev häromdagen en text om bloggare och vilka extrema bekräftelsetorskar vi är.  Utgångspunkten för den texten var den här bilden (klicka för större storlek):

Det som avgör en texts inflytande är givetvis inte vilka andra bloggare som länkar till texten. Inte heller avgörs inflytandet av hur många som klickar sig in på bloggen i fråga utan att stanna mer än några sekunder. Inte avgörs inflytandet av hur många som kommenterar texten. Men tillsammans utgör dessa och många andra faktorer olika mått på inflytande. Inte minst viktigt är förstås vilka makthavare som läser texterna och utvecklar dem i sina egna tankevindlingar. Men det är ganska så omöjligt att mäta.

Slutligen.
Idag är det vårdagjämning, dag och natt är lika långa. En av de mest fantastiska perioderna i den svenska årscykeln ligger framför. Snön smälter och det droppar från taken, växtligheten skjuter fart igen och solen värmer skönt i ansiktet när man går ut på en liten promenad. Ta vara på den här dagen, den kommer inte tillbaka. Gör något onyttigt. Berätta för någon att du älskar henne eller honom. Andas djupt. Var rädd om dig.

Läs även andra bloggares åsikter om allmänt, vardag, politik, avtalsrörelse, hushållstjänster, bloggar, våren

(No Ratings Yet)

 Loading ...

Kommentarer

Det går inte att kommentera det här inlägget.