En mycket angelägen bok
By Erik Laakso at 12 March, 2010, 11:49 am
Anna Sjödin och Thomas Hartman har i sin bok “Vem bryr sig? En bok om Sverige” (Hjalmarsson & Högbergs förlag, Stockholm 2009. ISBN: 978-91-7224-117-6) stuckit upp en krävande febertermometer i samhällsbyggets rektala delar. Boken är en svidande men samtidigt varsam och kärleksfull uppgörelse med ett samhälle som är sjukt och där människor lider svårt. Med bokens sikte på område efter område som är politiska och mänskliga misslyckanden och där författarnas eget parti varit såväl planerare som utförare i allra högsta grad, visar på en politik som inte nått ända fram.
Men författarna tar inte några enkla utvägar där de utmålar allt i svart och skyller varje samhällsmisslyckande på tidigare generationer socialdemokrater (och inte heller på nuvarande eller tidigare borgerliga regeringar), utan de väljer klokt och moget att bara visa på hur det ser ut i ett antal typiska fall och lämnar ofta öppet för reflektion och för fundering. Jag slits mellan att sträckläsa boken i ett svep och att läsa varje kapitel eftertänksamt och smälta det jag tagit del av.
Däremot visar de tydligt att högern inte har några lösningar på de problem som samhället lider utav men inte heller att den myndighetsvurm som frodas i socialdemokratiska led är något att hålla i handen för den som får benen undanslagna i en skilsmässa, en konkurs, i sjukdom eller ålderdom eller under en asylansökan. Om det är några som kan göra något åt de stora samhällsfrågor som boken tar upp så är det en progressiv och engagerad vänster.
Den här boken kan läsas rätt upp och ned och den kan läsas kapitel för kapitel, i ordning eller fristående. Den här boken borde vara obligatorisk läsning för var och en som vill vara förtroendevald socialdemokratisk politiker och den borde läsas av var och en som arbetar i det offentliga Sverige eller i media. Den här boken borde vara studiecirkelshandbok för varje arbetarekommunstyrelse i vårt land. Varje år. Det här kan nämligen vara den viktigaste bok som skrivit i arbetarrörelsens Sverige på mycket länge. Läs den.
Läs även andra bloggares åsikter om anna sjödin, thomas hartman, vem bryr sig?, analyser, bokrecensioner, politik
(5 votes, average: 5.00 out of 5)
Loading ...Trackbacks & Pingbacks
- Pingback by Peter Karlberg: Staten det är vi – Vem bryr sig? on March 14, 2010 @ 10:21
- Pingback by Erik Laakso: Läs den! – Vem bryr sig? on March 14, 2010 @ 11:07
Kommentarer
Det går inte att kommentera det här inlägget.
“…ett samhälle som är sjukt och där människor lider svårt”.
Ganska starka ord. Ungefär som Haiti, menar du…?
Jonas, ungefär som att du har lite krångligt med proportionerna kanske? Du kanske är en sådan som jämför lidande och alltid tycker att folk gnäller för att det finns andra som har det svårare? Fortsätt med det men läs gärna boken så ökar din förståelse.
Om jag får tid ska jag ta en titt också på den, men mitt nattygsbord är ganska fullt. Jag tror jag premierar litteratur av författare som inte är förknippade med slagsmål och rasistiska utfall i fyllan och vars kompisar inte hotar personalen med “att de känner justitieministern” när det hettar till.
Jonas, dina förutfattade meningar fördunklar ditt sinne och visar att du verkligen skulle behöva läsa boken. Men ibland är det mysigare att krypa ihop i sin egen lilla bubbla och tro att man redan vet allt, mysigare men inte så begåvat.
Ursäkta min aggresiva ton. Det är inte så att jag misstror din förmåga att kunna bedöma kvaliteterna hos en bok. Hon är säkert en person med både visioner och erfarenheter värda att ta del av.
Men att så här bara veckor (och dagar) efter några av världens kraftigaste jordskalv tycker jag det är övermåttan myopiskt att karaktärisera Sverige som “sjukt” med en “lidande” befolkning. I den mån just personen Anna Sjödin “lidit” är det högst självförvållat.
Inte minst är det en lika förutsägbar som beklämmande torftig oppositionsfigur, så här ett valår. “Det är vi som byggt landet- det som är bra alltså. Det dåliga gjorde borgarna. Och kapitalismen”
Jonas, nu var det ju just det där sista förutsägbara som den här boken inte innehöll. För övrigt kan ett samhälles sjukhet alltid ställas i perspektiv med andra länders svåra lidanden och om så alltid gjordes som du gör så hade vi aldrig kravlat oss ur vårt förhållandevis lilla lidande under historien, jämfört med andras lidanden alltså. Men så är det inte bara fel att räkna, det är lite fånigt också.
Hej, hinner pga übermycket jobb inte läsa den på länge (men kommer pga/tack vare din post att söka följa debatten om den).
Men om boken INTE innehåller omdömet om sjuka, lidande samhällen gjorde din post det. Varför gjorde den det? Och beträffande huruvida “politiken nått ända fram” kan du gott ta dig en funderare på om den inte ORSAKAT mycket av problemen.
Jag är uppvuxen i Norrbotten, under total s-hegemoni, och kan bara bekräfta mycket av den “folkliga” analys som ledde fram till det senaste maktskiftet (ok, visserligen i resten av landet. Men på min tid “hjälpte” s-funktionärerna t.ex. pensionärer att rösta med förklistrade kuvert.).
Totalt självgoda sig-själv-nog politiker med “medfödd” makt som argumenterar MOT säkrare övergångsställen (A Sundström), beroende på den av dem kända färgen hos frågeställaren. En rektor som som på skolavslutningen i gymnasiet förklarar att det “bara finns ETT parti som kan hjälpa er på arbetsmarknaden i framtiden” osv osv. Den sistnämnde saknade förstås nästan helt akademiska meriter, men var Arbetarkommunens förre ordförande.
Den här boken är skriven av en anledning. Söker du på t.ex. Twingly kommer du också att hitta “besvärande” många omdömen av en viss T Hartman…
Det du skrev om som var det sista förutsägbara handlade inte om sjuka lidande samhällen utan om att allt gott var skapat av sossar och allt ont var borgarnas fel (i konklusion), och det var det som inte finns i boken. Boken tar också upp väldigt mycket av saker som politiken orsakat, precis som det du efterlyser.
Vad menar du förresten med “besvärande omdömen” av Thomas Hartman?
Hej igen,
Jag smakade bara av retoriken från oppositionshåll. “Lidande” och “sjukt” rättar sig väl in i ledet med t.ex. “stupstock”, tycker jag. Ganska osakligt, men ni vet vad som säljer. Det gjorde mina “alliansbekanta” moderaterna också på sin tid, när de vände på retoriken- och vann. Orden kommer att stå i centrum också i år, var så säker.
OK, det om omdömena var en smula slarvigt, men sök på t.ex. “anna sjödin bryr sig” på twingly så gör sig någon med bristande engelsk språkkänsla (“In the pendent”/T Hartmans s-hemsida) ganska synlig.
[Vad är "pendent" för något? Någon som är "i det nedhängande" (för det är vad ordet betyder)? Någon på ett sluttande plan? För mig, med ganska gedigna kunskaper i engelska, låter det som ett ganska obildat försök att svänga sig med språket. Men det passar ju ganska väl in i den sentida socialdemokratiska bildningstraditionen, så jag är inte förvånad. Därmed inte sagt att "låtsasbetyg" hos nuv. arbetsmarknadsminister är glömt eller ursäktat.]
Hej Jonas. Eftersom du diskuterar mig utan att ha vänlighet att prata direkt med med mig så får jag väl blanda mig i diskussionen på eget bevåg.
1. Jag är en av författarna till boken du talar om och jag har valt att länka till ett antal av de artiklar som berör den bok jag varit med och skrivit. Jag gör det utan egna värdeomdömen och oavsett om det som skrivs är positivt eller negativt. Om du har problem med detta så är det upp till dig. Jag kommer dock att fortsätta med detta oavsett vad du tycker eftersom jag vill att läsaren av boken och min blogg också ska kunna följa det som händer digitalt.
2. In The Pendent som är namnet på min blogg är mycket riktigt en ordlek och det hedrar dig möjligen i kategorin kalenderbitare att du försöker lista ut betydelsen och de avvägningar jag gjort vid namnvalet. Däremot förstår jag inte varför detta måste kombineras med förklenande omdömen om dina medmänniskors eventuella bildningsförmåga? Du har vad jag vet ingen som helst rätt att sätta dig till doms över andra speciellt som du skriver utan att stå för dina åsikter med ditt fulla namn.
Guds frid
PS. Det var visst en sak till. Namnet “In The Pendent” är en ordlek som kommer ur insikten att politik aldrig är statiskt. Likt en pendel rör sig åsikter och samhällsliv. Se bara på rörelsen mellan frihet och auktoritet. Med denna insikt som grund strävar denna blogg att vara oberoende socialdemokratisk och beskriva samhällslivets pendelrörelser.
Vi kan gå ännu längre och likt Milton se hela vår planet som befinner sig i ett predikament där vi hotas av oss själva och våra egna aktiviteter. Vi försöker överleva konsekvenserna av vårt eget handlande. This Pendent World hänger i en tråd omgiven av kaos, krig, synd och död.
Miltons kosmos ställer upp moralfrågor om mänsklighetens existens hotad av depravering och elände. Lösningen ligger i kunskap, förnuft och rättvisa. Någon absolut sanning finns inte.
Milton skapade sina verk för mer än 300 år sedan men vissa delar är i högsta grad aktuella än i dag och kommer troligen att vara relevanta för all mänsklighetens framtid.
Independent är bloggens förhållningssätt. In The Pendent är dess utgångspunkt.
* Det ankommer knappast på mig att rätta stavningen för en flera hundra år gammal författare. Vill man vara petig och slippa fördjupa sig i stödjekonstruktioner i exempelvis gotiska kyrkor får man tänka sig ett a istället för ett e. Men nu stavades det som det gjorde på den tiden. Det får vi snällt acceptera.
Hoppsan,
Det var ett par svar som hette duga. Jag ber om ursäkt och får väl gå och titta efter boken.
Jonas. Trevligt att du var nöjd med mina svar. Ursäkten är godtagen.
Du hittar boken på http://www.vembryrsig.nu