Oväntade möten förgyller livet

När det invanda inte fungerar som det ska sker det oväntade som ger upphov till intressanta samtal med personer man troligtvis aldrig skulle mött annars. Under den senaste veckans kaos i tågtrafiken gissar jag på att gemenskapen och solidariteten vunnit många segrar runt om i vårt land, erfarenheter som i en del fall lett fram till nya vänskaper som kanske till och med blir livslånga. När den initiala grinigheten över leverantörernas inkompetens passerat till uppgivenhet skapas möjligheten till mötet.

Man vänder sig till den som står närmast och frågar om den personen hörde vad den ohörbara rösten i järnvägsföretagets högtalarsystem just grötade fram, och vips är man inblandad i ett samtal som spänner över allt från tågförseningar till cykeltaxigreven Carl Wachtmeister och forskning om lycka och nya mediciner mot hjärtsjukdomar. Eller så får man lift med en annan olycksalig medresenär som lyckats ordna hämtning och så visar det sig att hennes mamma är en av forskarna som jag hade som lärare på grundutbildningen i kulturgeografi i Uppsala för 5 år sedan.

Kanske blir man en grupp som står och försöker utröna vad UL, SJ och Banverket menar med en informationstavla på Upplands-Väsby station. Gemensamma ansträngningar leder till spontan organisation och delad taxiresa för att försöka ta sig mot gemensamma mål. Solidaritet i praktiken när resegarantin för en person inte riktigt räcker till för att nå de mål man är på väg till.

Allt ovanstående hände mig igår och det gjorde att en hemresa, som egentligen var ganska vemodig då avsked från den man älskar aldrig är av den underhållande sorten, blev mer än uthärdlig.

Bussresan från Växjö gick som smort men sista milen från Stockholm och hem tog nästan 5 timmar. Först var pendeltågen rejält försenade och i Upplands-Väsby var Upptåget inställt men det skulle gå från Arlanda så vi var fyra resenärer som beslutade oss för att dela en taxi dit. Väl där var tåget inställt även därifrån, men då fick jag lifta med en person som ring in hämtning. Det visade sig att hennes hämtande mamma var en av forskarna från kulturgeografen när jag läste där för 5 år sedan, Irene Molina. Jättekul att träffa henne igen och en väldig tur att hon kände igen mig för jag såg inte att det var hon. Jag blev riktigt sugen på att bygga på min utbildning lite till, kanske dags att seriöst överväga att skriva D-uppsats i statsvetenskapen och kanske också C-uppsats i kulturgeografi.

Väl framme i Uppsala så väntade jag på tåget i nästan en timme. Under tiden kom jag i samspråk med Cornelia som också var ute i föresenade reseärenden. Vi gick fram och tillbaka till ett av de 3 tåg som stod inne på perrongen för att höra om personalen på tåget visste något om hur tågen skulle gå. 3 tåg stod inne och UL väljer att ställa in alla återstående tåg för kvällen och de gör det några minuter före avgång. Vi fick rusa till bussen för att hinna med den och hann precis. Cornelia läste en spännande kurs på teologen i Uppsala, en kurs om lycka som verkade väldigt intressant. Föreläsningarna var ersatta av intervjutillfällen med kända och okända människor och om deras relation till begreppet lycka.  Oväntade händelser ger möjlighet till spännande möten som aldrig skulle skett om allt fungerade som det brukar.

Jag tänker inte tacka Banverket och inte tänker jag tacka SJ eller Upplands Lokaltrafik för de förtjänar inget tack. Så här dåligt får det inte fungera i ett vinterland som Sverige. Men jag tackar Simone, Inger och Cornelia för att ni också var öppna för givande möten med era medmänniskor. Det gjorde min hemresa avsevärt mycket roligare och enklare att hantera trots att jag frös som sjutton och var trött som en gnu efter 17 timmar på resande fot.

Läs även andra bloggares åsikter om möten, vardag, oväntat, tågresor

(No Ratings Yet)

 Loading ...

Det går inte att kommentera det här inlägget.