Alla rosor är inte röda
By Erik Laakso at 3 October, 2009, 7:26 pm
Idag hade jag besök av en vänsterpartist från Västsverige, en vänsterpartist som beskriver sig själv som “socialliberal”. Min gode vän Johan Westerholm, socialdemokrat från Norrtälje, beskriver sig själv som “socialliberal”. Jag har själv heller inga problem med att beskriva mig som “socialliberal”. Den socialliberalism som jag känner mig bekväm med är den som ligger filosofen John Rawls nära, en liberalism som har omfördelning och rättviseskapande åtgärder som kännetecken.
Svensk socialdemokrati har respekt för äganderätten och har accepterat marknadsekonomi som fungerande samhällssystem och tagit avstånd från planekonomi. Samtidigt vill vi se en trygg generell skattefinansierad välfärd som inte tillåter att någon ofrivilligt får hela sitt liv förstört av högst allmänmänskliga händelser såsom sjukdom och arbetslöshet. Det är en ständig balansgång där människans egenmakt och möjlighet att infria sina innersta önskningar möjliggörs genom, ibland politiska åtgärder, och ibland genom att politiska åtgärder håller fingrarna borta.
Svensk arbetarklass är bred och omfattar många människor och alla dessa människors olika vägval i livet. Svensk arbetarklass har allt mer samlats kring en politisk mittlinje när det gäller den ekonomiska politiken men i takt med att möjligheterna att själv äga valen över sina liv ökar också viljan att samhället ska vara anti-auktoritärt. Detta är något som är svårare att inrymma i det socialdemokratiska idéarvet då. TCOs arbetslivsutredare Mats Essemyr kommenterar ett inlägg jag skrev på Arvid Falk där han lät hälsa:
“Läget är sådant, att om inte de rödgröna ger ett gemensamt bud om att taket i a-kassan skall vara 80% till 80% = 32 300 kronor per månad så kommer jag, som analytiker på TCO, att ge vår 1 miljon medlemmar, dvs den svenska medelklassen, rådet att rösta på alliansen i nästa val. No bullshit, bara så du vet.”
Precis så krasst är det. I många frågor som berör den stora andelen svensk arbetarklass som arbetar som tjänstemän, kan finna bättre svar på sina viktigaste frågor till höger om den politiska mittlinjen och ju längre vi socialdemokrater distanserar oss från frågor som är högst påtagliga för allt fler jobbare, desto svårare blir det att både tala och göra så att förtroende återskapas.
Andra intressanta bloggar om: politik, facket, socialliberalism, socialism
(No Ratings Yet)
Loading ...Kommentarer
Det går inte att kommentera det här inlägget.
Du har helt rätt. Man måste vara pragmatiker – var man hittar lösningarna kvittar, bara de är bäst. Men kanske är det så att S är ändå hyffsat bra på att hitta bra lösningar (även om den aktuella trenden tyvärr pekar åt helt fel håll). Kanske är det istället så att den riktigt svåra utmaningen är att förklara för den nya “arbetarklassen” (dvs folk som faktiskt kan tjäna 32.000 i månaden) varför S politik berör dem. När moderaternas bittra budskap kläs in i glansigt presentpapper, måste S verkligen kunna lära sig att förmedla sina visioner och värderingar. Där tror jag att man har mycket att jobba med.
Det vi lärde oss av valen i Norge och Tyskland var att
1) I Norge har man en tydlig vänsterprofil och arbetarpartiet fortsätter regera.
2) I Tyskland kämpade man om mittnväljarna med merkel och förlorade stort.
Jag menar vad är det för vits att rösta på (s) om partiets politik är ungefär som folkpartiets på 50-talet.
Socialistisk politik behöver inte nödvändigtvis vara planekonomi. Viktigt är ändå att det finns en långsiktig plan i partiet även för ekonomisk demokrati på alla plan. Låt oss jobba åt det hållet även i Sverige. Det tror jag går hem i dessa finanskrisens dagar där många människor känner maktlöshet.
Själv är jag precis som Olof Palme demokratisk socialist.
Så du vill inte avskaffa kapitalismen som Michael Moore i Aftonbladet?
Vad som lätt blir lite tröttsamt är att alla som kommenterar debatten fortsätter att utgå från en klassisk vänster höger skala. Ett modernt parti måste inse att både politiker och väljare befinner sig på olika positioner beroende på sakfrågan. Att ett parti ska kräva att även företrädarna ska vara totalt “renläriga” skulle innebära att man hade hade väldigt få företrädare.
Alla har vi en “blå” och en “röd” sida. Även de som tror sig vara renläriga kommer att upptäcka att om fel fråga kommer upp, så klassas de som kristdemokrater fast de tror sig vara socialdemokrater.
Att därför påstå att man är sosse och samtidigt socialliberal är därför inte konstigt, utan ett steg på vägen till insikt att individens åsikter inte bara följer ett partiprogram slaviskt utan spretar. Och det är en hälsosam insikt. En stockholmssosse kommer att ha ett annat utgångspunkt än en norrlandssosse… fast det innebär inte att de tycker olikt, men möjligheten finns.
Det som avgör på valdagen är vilka frågor man prioriterar, vilken färg som “vinner”, och det är därför olika grupper kan välja samma parti på olika grunder. Ett statsbärande parti måste kunna rymma olika åsikter och olika grupper och inte tillåta att en grupp kräver ensam tolkningsrätt. Ensamrätt på sanningen hör hemma i gamla Sovjet, inte i en modern socialdemokrati. Att kunna rymma olika åsikter innebär inte att man låtsas rymma dessa, utan det är ett hårt arbete och krav på tolerans som lägger grunden för ett modernt parti.
Jag anser mig vara socialliberal inom vissa sakfrågor, vänsterradikal inom andra… men samlingsnamnet för vad jag är och vilket parti som representerar mig bäst är… socialdemokrat.