Resa med lätt bagage

I dagens Arbetarbladet berättas om Claes Svedberg som säljer allt han äger för att byta liv helt och hållet. Med en sovsäck, ett tält och en gitarr ska han börja om utan att göra planer för nästa dag. Det finns något mycket tilltalande i den sortens totala uppbrott. Ofta har jag tänkt hur intressant det vore att åka till en internationell flygplats och bara ta nästa tillgängliga flyg vart än det bär eller ta nästa tåg som rullar in på stationen och bara ge sig iväg utan mål för sin resa.

Jag läser just nu en novellsamling med texter av Tove Jansson, novellsamlingens titelnovell, “Resa med lätt bagage”, handlar på sitt sätt om denna längtan att lägga av sig allt som binder och ge sig ut på den där resan utan mål men med massor av mening. En annan finsk författare som ofta återkommit till uppbrottet och viljan att göra upp med meningslösheten i det inrutade är Arto Paasilinna (visst är han lite lik Nils Brandt som spelade Muminpappan i TV-serien från 1969? (på tal om Tove Jansson)) Paasilinnas Harens År är en bok som jag tycker mycket om och kan rekommendera varmt, där får en påkörd hare utgöra katalysatorn till det stora uppbrottet.

Även i böckerna om Mumintrollen knyter Tove Jansson an till tanken på uppbrottet, i novellsamlingen “Det osynliga barnet” är det Muminpappan som, i novellen “Hatifnattarnas hemlighet” som ger sig av i rastlöshet, även boken “Pappan och havet” handlar om denna rastlöshet. Dessutom har vi karaktären Snusmumriken som ständigt lever som Claes Svedberg i Arbetarbladets artikel söker göra om sitt liv till. Visst är det tilltalande?

Jag tänkte på det här även när Johan Ingerö härförleden skrev en artikel betitlad “the war on radhus”. Ingerö skriver:

“De allra flesta av oss är inte Lemmy i Motörhead. Vi fortsätter inte med det bohemiska partylivet till långt in på sextioårsåldern. Vi taggar ner, går in i rutiner och tycker, på det hela taget, att det är rätt skönt att inte längre vara tjugo. Sedan finns naturligtvis de som fastnat i trista, outvecklande och lågt betalda jobb eller misslyckas med familjebiten. I det läget är det rätt naturligt att man drömmer sig tillbaka till en skimrande heroisk ungdomstid och revolt i form av konserthångel och lila hårfärgningsmedel.”

Kanske behöver man inte fastna i något trist jobb eller ett misslyckat familjeliv för att drömma om förändringen och inte heller behöver det vara en dröm om återgång till en ungdomstid, tvärtom tror jag det kan vara drömmen om det mycket vuxna och mycket medvetna livet som obunden och vandrande som kommer med lite ålder. Vad tror du? Har du längtat efter uppbrottet? Vad har hindrat dig eller hur genomförde du det? Vad kommer sig denna känsla utav? Är det positivt eller negativt? Berätta om dina upplevelser av resor med lätt bagage.

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om resor, bagage, böcker, uppbrott

(No Ratings Yet)

 Loading ...

Kommentarer

Det går inte att kommentera det här inlägget.