Hur hanterar du din egen död?
By Erik Laakso at 31 August, 2009, 12:09 am
Det har ett tag pågått ett samtal bland flera av mina bloggande vänner i de sociala medierna, ett samtal om döden. Närmare bestämt om döden och vad som sker med våra digitala fotspår när vi dör. Jag tänker mycket på döden och dess konsekvenser för efterlevande och behovet av att i vissa delar göra så mycket som möjligt för att så lite som möjligt ska behöva göras. Det är fullt upp med själva sorgeprocessen så det är inte för mycket begärt att det mesta av det praktiska redan är omhändertaget. Samtidigt är det praktiska en viktig del av sorgeprocessen så det är kanske inte så bra med för mycket uppklarat heller. Bara att som sörjande ha ett samtal om vad som skulle varit den dödes vilja kan vara nog så viktig för bearbetningen. Men när man väl kommit fram till vad man tror ska det vara enkelt att genomföra det efter vad man beslutat.
Jag vill förbereda rätt mycket för mina efterlevande i alla fall. Genom att dokumentera alla lösenord så ska det sedan vara lätt att ta hand om den praktiska biten. Jag tror det vore roligt om bloggen levde kvar ett gott tag så man kunde gräva fram en del godbitar om det finns sådana. Mitt twitterkonto skulle för min del kunna tas bort direkt, gårdagens twittrande är glömt och det man skrev för ett par timmar sedan har redan bleknat så när jag är död finns ingen anledning att ha det kvar. Facebook (eller vad som är centralt den dagen jag dör) kan också få finnas kvar ett tag men inte lika länge som bloggen, det är inget odödligt som producerats där.
Bilder och filmer som ligger ute på nätet är, likt foton i pärmarna hemma, tidsdokument till vissa delar så det vore rätt roligt om en del utav dem sparas till någon form av eftervärld men vad och hur tycker jag är upp till efterlevande att titta på. Jag hoppas att de orkar gå igenom texterna och att något håller måttet för att sparas, om inte annat för sin egen skull bara. Kanske kan en del utav det jag gjort leva kvar på det sättet.
I livet utanför tangentbordet och skärmen finns det mycket att se över. Ens sista vilja när det gäller begravningens utformning, mest i formen av vad som inte skulle få förekomma, och gravsättningsalternativ och liknande förstås men också hur ägodelar ska hanteras och om det är något speciellt jag skulle vilja hanterades på något speciellt sätt. Om det är så att jag den dagen det händer skulle ha lyckats samla på mig ekonomiskt värde så kan det vara väldigt bra att ha det placerat i former som tillåter förmånstagarförordnanden så det inte behöver gå via testamente eller arvsordning om jag skulle ha annan vilja än den lagstiftade. Sådant är bra att ha sett till i god tid.
Hur ska du göra?
Några andra som skrivit om detta är: Christina Olsson, Sofia Mirjamsdotter, Pelle Sten, Per på Pelletsmaskinen, Joakim Jardenberg och Micke Gunnarsson.
Andra intressanta bloggar om: döden, digitala testamenten, efterlevande
Kommentarer
Det går inte att kommentera det här inlägget.

















Ännu roligare vore det väl om du hörde av dig med en bloggtext efter döden – hur blev det? Du kan väl twittra åtminstone.
Är det ett åldersteckan måhända att man grubblar över detta?
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2009/08/respekt-for-oss-efter-doden.html
Vi slänger ju inte alla gamla böcker, modell biografier och memografier, om olika personer bara för att de inte lever längre. Vilken är skillnaden mellan bloggar och memografier? Samma sak egentligen, tycker jag.
Sedan jag canceropererades i vintras har jag uppmärksammat en del bloggar av personer som dörr av skitsjukdomen, en del fantstiska verk, som jag inte vill vara utan för de lär mig att tänka efter och att förstå vad andra reellt cencersjuka kan gå igenom (jag är ju frisk för tillfället)
Tex http://livetenligthanne.blogspot.com/ och http://mittlivsabina74.blogspot.com/ är sådana dokument, som jag hoppas kommer att finnas kvar länge.
Om du sedan vill att din blogg stängs, den är ju baserad på dagens skeenden och politik, det är ju en sak. Så kommer jag också att hantera min blogg. Dvs jag kommer att lämna mitt lösenord här hemma på ett bra ställe, där mina barn vet att viktiga saker finns. Som ensamförälder har jag juhaft det ansvaret länge egentlgien, men, nej, jag har inte kommit i mål.