Pacta sunt servanda – Avtal skall hållas

Överenskommelsen i form av avtal är det viktigaste instrumentet i kampen om våra rättigheter. Det första avtalet är det interna som vi ofta refererar till som “Löftet”, det är det avtal som reglerar solidariteten mellan de anställda. Nästa avtal är det som våra representanter sluter med arbetsgivaren, kollektivavtalet. Dessa två avtal är allt vi har att hänga oss fast vid när det gäller de rättigheter och skyldigheter vi vill ska finnas på våra arbetsplatser. Håller vi oss inte till de avtal vi kommit överens om så har vi faktiskt ingenting att sätta emot den kraft som har den ekonomiska makten. Ingenting.

Det talas rätt mycket om klasskampen i dagens diskussioner inom svensk arbetarrörelse och avtalen är arbetarklassens absolut viktigaste verktyg i den kampen. Kapitalägaren kommer göra, och vi ser nästan dagligen att så görs, ihärdiga försök att underminera såväl avtalen som avtalsviljan och det sker ofta genom särbehandling, godtyckliga förmåner och exklusivitet för utvalda personer. Denna underminering möter starkt stöd från de politiker och opinionsbildare som har kapitalägarnas bästa för sina ögon och som inte alls, egentligen, bryr sig om det bästa för dig och mig.

Solidaritet är inget som kommer automatiskt och det är inget som sker av naturen utan den måste stå fast genom överenskommelser och en vilja att hedra dessa överenskommelser. Det gamla löftet som fackföreningsrörelsen bygger på lyder:

“Vi lovar och försäkrar att aldrig någonsin och under några omständigheter arbeta på sämre villkor eller till lägre lön än det vi nu lovat varandra.
Vi lovar varandra detta i den djupaste insikten om att om vi alla håller detta löfte så måste arbetsgivaren uppfylla våra krav”

Här uttalas strikt att inte bjuda under varandra i jakten på jobben, det är en kartellbildning där maktlösa människor skaffar sig styrka och makt tillsammans. Idag ser man också försök att spräcka kartellen genom att ge vissa personer högre löner än överenskommelserna stadgar, då prövas solidariteten extra hårt eftersom det är oerhört svårt att tacka nej till bättre villkor även om man vet att arbetskamraterna inte har lika bra villkor. Då gäller det faktiskt att hålla  på och vårda sina principer. Sprickan kommer så snabbt och sprider sig effektivt. Håller vi emot sådana försök kommer alla få bättre villkor och inte bara några få.

Nästa steg är att vi genom vår styrka kan förhandla avtal med arbetsgivaren så att spelreglerna blir tydliga för alla inblandade. Dessa avtal ska också vårdas och skyddas för de är faktiskt allt vi har gentemot den som har kapitalet. Tro inget annat.

När till synes liberala politiker och ledarskribenter talar ut sitt förakt för kollektivavtalen, för fackföreningsrörelsen och för hur ombuden förhandlar och agerar så är det egentligen ett förakt för avtal som princip man visar. De säger det aldrig rakt ut men det verkar som om avtalslöshet är vad som eftersträvas, trots att de aldrig skulle leva sina egna liv på det sättet. Avtal skall hållas och avtal skall respekteras. Den som motsätter sig det, oavsett skäl, respekterar vare sig demokratin eller individen. Den svenska modellen fungerar mycket bra, vi strider inte på gator och torg, vi sluter avtal och vi respekterar dem.

Erik Laakso

Detta inlägg om solidaritet, facket, arbetarrörelsen & avtal är pingat på Intressant.se

(1 votes, average: 4.00 out of 5)

 Loading ...

Kommentarer

Det går inte att kommentera det här inlägget.