Kan alla leva på sin lön?

En stor anledning till att man i dag inte klarar sig på en lön är det ökade skattetrycket
se http://www.ekonomifakta.se/sv/Fakta/Skatter/Skattetryck/

vist har vi fått mer för pengarna och vist har “grundstandarden” höjts men frågan är om det förvaltas väl. I ett läge där heltidsarbetande personer betalar skatt och sen tvingas leva på bidrag så känns det väldigt backvänt. Det känns som om vi borde minska på skatterna och bidragen och skicka ut bidragsadministratörerna till att producera välstånd istället för att administrera.

/C

Utgångspunkten för arbetarklassen måste givetvis vara att en arbetare ska kunna leva på sin lön.
Utgångspunkten för socialdemokratin är dock inte det. Inte numera.
Den sida som Cristoffer länkat till illustrerar det hela rätt bra
På 1960 talet var skattetrycket betydligt lägre idag men inte så lågt att dom som inte kunde jobba behövde svälta. Den offentliga sektorn levererade BÅDE trygghet och ett av världens största flygvapen vilket man inte gör idag.
Jag tror inte att ni känner någon som svalt i Sverige på 1960 talet. Jag gör i alla fall inte det.
Efter 1960 talet så började man höja skattetrycket kraftigt och det är boven i dramatt till att :
1. Det är svårt fär många som jobbar att leva på sin lön.
2. Det privata sparandet är lågt i Sverige. En betydligt större andel av svenska hushållen saknar i pricip sparande än i jämförbara länder.
Anne Wibble sa att alla borde ha en årslön på banken. Ingen dum ide egentligen. Men uttalandet fick mycket kritik. Inte minst från som som anser att löntagarna hellre bör skatta bort huvuddelen av sin inkomst.

Hösten 2010 är det ett riksdagsval som kan vara ett viktigt vägval inför framtiden. På ena sidan står de rödgröna som vill höja skattetrycket och försvåra för arbetarna att leva på sin lön.
De Rödgrönas statsministerkandidat är MYCKET kritiska till det faktum att skatten på arbete sänkts av den nuv. regeringen.
PÅ andra sidan står de, som i likhet med Erik, anser att arbetarklassen och tjänstemännen ska kunna leva på sin lön och att bidrag generellt sett inte ska behöva utgå till dom som jobbar.
Valet känns inte så svårt för mig

Vi lever i ett kapitalistiskt samhälle där arbetarrörelsen har skrivit avtal att bara reformera samhället genom bland annat skatter och avgifter. Bland annat har man skrivit på saltsjöbadsavtalet som godkänner kapitalismen som form och att man inför arbetsmarknadsnämn, samarbetorganisationer, arbetsdomstoI med mera. I kapitalistiska värld där vi utsätts för konkurrens och där vi ska sälja produkter till lågt pris eller rätt kvalité till rätt pris. Så finns det i hela världen aktörer som vill ta våra marknadsandelar ifrån oss. I den världen lever även vi svenskar och våra regeringar har alltid accepterat detta. Att kunna leva på sin lön kommer alltid att vara en kamp för arbetarna att kunna sälja sin arbetskraft så dyrt som möjligt. Det gick bra förr när vi kunde vara eniga på stora arbetsplatser och tillväxt samt ena sig kring sin verkstadsklubb. Det är inte så idag. Sedan har vi IMF som ställer krav på hur vårt svenska samhälle styrs. Det gör vi inte själva om nu någon trodde det.

De flesta som har lön kan leva på sin lön. Tyvärr så tvingas många leva på en lön som baseras på utnyttjande. Arbetslösa som tvingas i arbete för 65% av tidigare inkomst.
Sådant är ett skäl till att löner pressas ner och att främst de som jobbar för 65% inte klarar sig.
jag har aldrig förstått när folk inbetalar till en arbetslöshetsförsäkring , blir arbetslösa för att marknaden kräver det , sedan ska de utnyttjas som billigare arbetskraft som i sin tur stör marknadsekonomins tanke.
hela systemet är feltänkt.
Det är en tanke att “vissa” inte SKA klara sig på sin lön utna underkasta sig
“slavarbete” åt en överhet som därmed kan ta för sig mera.
Så enkelt är det .
Ett systemfel alltså.

Sedan 60-talet har flera saker hänt:
1) arbetsgivaravgiften höjdes kraftigt.
2) löneskatter höjdes kraftigt
3) veckoarbetstiden sänktes
4) semestertiden ökade.

Tillsammans innebär dessa saker att företagens kostnader för arbetskraft ökade bra bit mer än nettoinkomsterna. Hade nettoinkomsterna ökat lika snabbt som företagens kostnader för arbetskraft hade de allra flesta industriarbetare kunnat försörja en familj och många av dem med god marginal.

Sedan 60-talet har som sagt en hel del saker hänt

1) vi har byggt ut gymnasieskolan så alla får en plats om de vill
2) vi har byggt ut förskoleverksamheten så alla får en plats. på 60-talet fanns inga daghem ..
3) vi har byggt ut universiteten väldigt mycket.
4) vi har också byggt ut äldreomsorgen och höjt kvaliteten rejält. De gamla ålderdomshemmen är tack och lov borta.
5) människorna blir äldre och de äldre äldre kräver väldigt mycket omsorg i regel
6) sjukvården klarar betydligt mer än på 60-talet. det kostar pengar.
7) Vi har infört psyk-ädel och skrotat de gamla psykiatriska klinikerna. Det har kostat väldigt mycket pengar åtminstone i de kommuner som tog det på allvar
och så vidare.,….

Kort sagt välfärdssamhället har vidareutvecklats och det har varit nödvändigt. Utan dagisverksamhet hade kvinnorna fått stanna hemma och vem vill lämna halva sveriges befolkning kvar vid spisen. Utbyggnad av högre utbildning så att fler får tillgång till den har varit viktigt för Sveriges fortsatta status i forskningsfronten inom många akademiska discipliner.

Det är klart vi kan ju skicka hem kvinnorna så behövs bara hälften av gymnasieplatserna och universitetsplatserna och inga daghem och ingen äldreomsorg. Då kan vi sänka skatten rätt rejält. Men då flyttar jag från Sverige

Hur menar du?
Är antagandet här att alla ensamstående – med barn(?) – lever på bidrag.
Det är en verklighetsbeskrivning som jag inte känner igen.

Att leva på sin lön är en definitionsfråga. Många som har bra lön kan ju många gånger inte klara sig på sin lön därför att man har sådana levnadsomkostnader (standardbehov) med boende, bilar, semestrar, spa med mera. Sedan finns det de som har låg lön (ekonomi) som klarar sig bra därför man är van att leva efter sin ekonomiska verklighet. Frågan är också vem lever bäst av dessa är därför svårt att svara på. Visst måste man ha en ekonomi så att man kan bo bra, äta bra och göra någonting utanför vardagen. Men för den fattiga är det kanske att umgås med sina vänner och äta en bit mat tillsammans. För den rike som har bra lön kanske det är en katastrof och han känner sig utanför när han inte kan behålla sin stora båt. Men vi vill väl inte ha det som i amerika där många är tvungna att ha både två och tre jobb för att kunna leva drägligt. Risken är väl att vi med nuvarande politiska utveckling kan även se en utveckling även här i Sverige åt det hållet. Kunde man mäta livskvalité så behöver den med låg lön leva sämre utan kanske bättre än den rika. Har man bra kunskap och utbildning, läser böcker är social och ser till att vårda sig att man försöker hålla sig frisk. Så kan man nog leva ett bra liv på låg lön. Men det finns ju ingen anledning att acceptera ökade klasskillnader i samhället för det. Att de rika ska bli rikare som nu den borgliga regeringen nu gör.

Till Helena!
Jag skrev utifrån att alla lever i kärnfamilj och så är det ju inte. Din kommentar är mer än befogad. Nu blev jag bara ännu argare.

Ni som tycker att det var så bra på 60 talet. Ta och berätta vad som ska tas bort från listan ovan

jag kan förresten fortsätta

föräldraförsäkringen har byggts ut rejält. När jag fick mitt första barn 1972 fick jag åtta kronor om dan i sex månader. jag fick det som en klumpsumma och det räckte till barnvagn och lite till sen var det slut

Vad ska vi ta bort för att få råd med skattesänkningar? införa avgift till gymnasiet och universiteten, ta bort minst sex månader av föräldraförsäkringen, bygga upp anstalterna igen för psykiskt sjuka och de gamla, stänga alla förskolor och skicka hem ungarna till morsor och svarta dagmammor.

Berätta är ni snälla…. annars är ni inte trovärdiga.

Britta Sethson
En sak som Christoffer länk ovan visar att Socialdemokratisk politik kan stå för något annat än den gör just nu.
Sverige har under socialdemokratisk styre haft ett skattetryck som som legat under OECD:s snitt.
Jag själv och många med mig accepterar och betalar rätt höga skatter. Men vad socialdemokratin av idag står för är inte att vi ska ha höga skatter utan att vi ska ha extremt höga skatter, närmare bestämt dom högsta i hela världen.
Så bra är inte vår offentliga sektor så att jag vill avstå så mycket av det jag tjänar.
Det där du pratar om att vi byggt ut högre utbildningar, att folk lever längre och att sjukvården klarar mer är inget unikt för Sverige utan det gäller för hela västvärlden

Vad gäller sjukvården så borde vi med världens högsta skatter haft världens bästa sjukvård. Tyvärr så var det inte fallet. Vi hade inte ens Europas bästa sjukvård. I EU:s ranking av sjukvården 2007 så kom Sverige på en sjundeplats.
http://www.healthpowerhouse.com/files/press_releases/Sweden%202007%20EHCI.pdf

Under en tid så var det oklart om hur S skulle sälla sig till det faktum att skatten på arbete sänkts av den nuvarande regeringen. Det antyddes att gjorda skattesänkningar skulle komma att accepteras av S.
I utspel och debatter innan EU valet så tog Mona Sahlin m.fl oss ur den villfarelsen för innan EU valet så gjordes kritiken mot skattesänkningarna till Socialdemokraternas huvudfråga.
Idag så råder det ingen tvekan om att Sverige får världens högsta skatter med en s-ledd regering.

Varje år kostar de skador som människor åsamkas i vårdenmellan 80 och 100 miljarder kronor. Detta inte pga människor var sjuka utan pga de skador som de åsamkades därför att de sökt sig till vården för helt andra skador och sjukdomar. Jag har svårt att jubla över det resultatet. Och för mig handlar det inte pengarna i första hand, utan om de 3000 människor som dör och deras familjer och de 105000 människor som skadas och tvingas till långa sjukskrivningar, handikapp och ibland livslånga plågor.

Så Britta, det är en kostnad som jag gärna skulle kunna tänka mig avstå ifrån.

Nu har jag inskränkt mig till att studera sjukvården, som belastar statens utgifter till 13%, Tänk om andra statliga och skattefinansierade verksamheter “slösar” i samma omfattning.

Jag tror att det finns en del att skära bort utan att kvinnor tvingas tillbaka till hemmet, åldringar missköts i omsorgen, ungdomar får en undermålig utbildning, de psykiskt sjuka får bristande vård … men vänta nu, varför får jag en sådan märklig känsla av att jag beskriver något redan känt?

Jag har haft Socialdemokraterna som arbetsgivare (Kommunalt arbete) och de gav mig 59 kr i timmen….. blev inte mycket över när även Socialdemokraterna skulle behålla 33 % av dessa (Kommunalskatten).

Hej Britta!
Varför ska vi betala idag en kommunal byråkrati som kostar massor med pengar eftersom de ska följa byråkratiska lagar och förordningar som staten har bestämt och som gör att kostnaden bara ökar i den kommunala byråkratin. Det är inte att förbättra eller att utöka välfärden det är att befästa och betrygga den statliga och kommunala verksamheten. Ingen ska ifrågastätta den. Jag ifrågasätter den och jag kräver effektivitet och resultat liksom man gör inom all annan verksamhet i samhället. Framförallt vi som har jobbat inom den privata sektorn eftersom vi är konkurrensutsatta så krävs att vi i alla sammanhang är resultatinriktade och värnar om bästa resultat efter de pengar vi förvaltar. Men det verkar inte finnas inom den kommunala verksamheten som lever i någon slags skön tillvara genom att hävda att man har ambitionen och jobbar för att vara effektiv och leverera välfärd… Men givetvis kräver jag att de också ska vara effektiva för att så lite går till byråkratin och mera till konkreta åtgärder för vår gemensamma välfärd. Då ska skattenivån alltid diskutteras och ifrågasättas men givetvis ska vi ha gemensam välfärd som ska betalas gemensamt. Det hoppas jag ingen är emot. Tack för ordet.

Jag kan fylla på Brittas lista:
normal boendestandard för Eriks arbetarfamilj, två vuxna med två barn, en tvårumslägenhet, sexdagars arbetsvecka, ingen bil, sommarstuga eller utlandsresor, tre veckors semester fram till 1963 då den fjärde semesterveckan infördes … listan kan bli lång.

Eva, vi har ju bägge upplevt den här utvecklingen men det förklarar ju ändå inte varför ensamstående mammor måste välja bort akassan för att ha råd att ge sina barn mat den sista veckan innan lön, att familjer inte har råd att åka hemifrån på semestern, att 10000-tals psykiskt handikappade bor på gatan, att folk i tusentals dör på våra sjukhus därför att de får fel vård, att 30000 arbetar utan papper, att mer eller mindre än en miljon funktionshindrade ställs utanför arbetsmarknaden, att lika många invandrare också står utanför arbetsmarknaden, att offentliga arbetsgivare självmant har tagit på sig rollen som negativt löneledande, vilket i realiteten betyder att kvinnor i offentlig ställning skall ha sämst betalt.

Eva vårt samhälle har större problem än att det förtjänar en debatt som fastnar i ett nostalgiskt tillbakablickande. Jag tror att debatten förtjänar att ställa frågan varför alla de stora förhoppningarna från 70-talet slutade så här. Kan det vara så att vi hade fundamentalt fel den gången? Jag tror i vilket fall att vi inte kommer att finna någon lösning om vi inte är beredda att lyfta på varje sten, och då menar jag verkligen varje sten. Det om något betyder inte att man överger sin ideoogi. Blundar vi för verkligheten däremot så gör vi just det.

Intressant. Det är lätt att vara “normblind” som i klippet ur en kommentar:
>Är antagandet här att alla ensamstående – med barn(?) – lever på bidrag.<
Vilken svensk barnfamilj klarar sin ekonomi utan BARNBIDRAG?
Att ändra på normer tar TID – speciellt lång tid i ett parti där många hellre vill ta ett steg bakåt än framåt. Hoppas att den offentliga sektorn, där man har stränga budgetar och jobbar häcken av sig oavsett vad Leffe TROR, blir ordentligt debatterad på kongressen i höst och att någon tar upp 30-tim arbetsvecka…

Hej Anders
Vi är nog alldeles överens om vilken svår situation många ensamstående föräldrar lever i. För att inte tala om barnen. Även i familjer med två föräldrar och en inkomst, eller där båda är utan. Jag har tjatat om detta i ett oändligt antal blogginlägg. Likaså instämmer jag, det vet du också, i din övriga uppräkning av dagens bedrövelser som pågått både under vårt partis regeringsinnehav och under den nuvarande alliansregeringen.

Det jag menade, när jag fyllde på Brittas lista, var att uppräkningarna var ett delvis svar på Eriks funderingar, såsom jag uppfattade dem, varför en inkomst inte längre räcker att försörja hans exempelfamilj. Det finns absolut ingen nostalgi i min kommentar och den betyder inte alls att det var bättre förr.

Och vi måste sluta att blunda för verkligheten. Absolut!

/Eva

Eva, det visste jag ju förstås .

Men jag får erkänna att de senaste dagarnas storm kring Carin Jämtins kloka och hovsamma artikel i DN gör mig lite skrämd. Det ligger en hel del krafter i buskarna och hoppas på att få återgå till 70-talet och ta i med hårdhandskarna.

“Att kunna leva på sin lön kommer alltid att vara en kamp för arbetarna att kunna sälja sin arbetskraft så dyrt som möjligt.”

Att sälja sin arbetskraft så dyrt som möjligt är helt OK. Men nyckelordet är “som möjligt”. Det finns ett absolut lönetak, och det taket är produktiviteten.

Vinstmarginalerna för en företagare ligger i allmänhet på mellan 5% och 15%. Om man vill driva upp lönen genom att kräva den av arbetsgivaren är det alltså dessa 5-15% man har att spela på. Och frågan är då om arbetsgivaren har lust att fortsätta, om marginalerna sjunker alltför mycket.

Om man istället vill driva upp lönen genom att kräva den av kunden, så kommer inte kunderna att vilja köpa. Och dessutom är köparna och arbetarna ofta samma personer, så det blir nära nog ett nollsummespel.

Det enda sättet att driva upp lönen utan gräns är istället genom ökad produktivitet. Produktivitet förutsätter innovation och nya sätt att arbeta på (för dygnet lär inte få fler timmar). Så sätt igång att innovera. Var påhittiga!

Vi lever fortfarande på en lön.
Då skötte kvinnan:
Barnpassningen sköttes av kvinnan ända tills barnen började skolan, vet inte vad dom yrkesgrupperna heter idag.
När barnen börjat skolan övergick kvinnan till att jobba i ‘fritis’, barnen går ju idag på fritis när dom slutar skolan, tills föräldrarna kommer hem efter jobbet.

Kvinnan jobbade samtidigt i åldringsvården, hon skötte ju nån av föräldrarna, dom bodde ju inte så långt borta på den tiden.

Kvinnan var också jordbruksarbetare.
Hon matade grisen i grishuset samt skötte om trädgården med förmodligen ätliga rötter.

Allt ovan sköts idag av någon annan, vem?
Jo precis samma kvinna.
Efter 1-år så lämnas barnet över till ‘barnpassningen’, vem jobbar där?
Jo 1 av 5, av kvinnorna ovan.
Åldringsvården, vem?
Vem odlar och fixar halvfabrikaten?

Kvinnorna som jobbar betalar till sin egen lön.
Mannens ökade skatt går till att avlöna SIN kvinna för det jobb hon idag, jämfört med då utför.
Tidigare fick hon inte betalt för barnpassningen, för trädgårdstäppan, långkoken, mjölkningen av korna, passningen av farsan . . . . .
Tidigare var kvinnan nästintill helt bunden, men inte i dag.

Till ‘skattehatarna’, alla pengarna går tillbaka.
Inget försnillas som det försöks att påstå genom ‘skatt är stöld’.
Skatt är en omfördelning från ‘rik till fattig’ och ‘tidsförflyttning’ av egna pengar.
Om man betalar till nån privat – - för ålderdomen så !!! ja då kallas det Närande försäkring!!
Om man betalar till nån kommun för ålderdomen så !!! ja då kallas det Tärande skatt!!
Samma peng.

Jag betalar till min egen skolgång, barnpassning, ålderdom, pension etc.

Vårdbiträdet har inte en chans i helv#& etet att ro hem sina egna kostnader under livscykeln, ens om hon INTE betalar nån skatt alls.

“Vårdbiträdet har inte en chans i helv#& etet att ro hem sina egna kostnader under livscykeln, ens om hon INTE betalar nån skatt alls.”

Jojomensan.

Vårdbiträdet med en bruttolön på 17000 spänn tjänar i själva verket in uppemot 24000 kr. Ungefär tolvtusen går in i dolda och öppna skatter, och ungefär tolvtusen går ut i näven.

Det räcker till både sjukförsäkring, mat och marknadshyra,

Det försnillas i form av effektivitetsförluster. Även om skatterna används till välfärd, så är du inte garanterad att de används effektivt nog, om du inte har själv har möjlighet att styra vilka det är som ska stå för den välfärd du har betalat för.

“Utgångspunkten för arbetarklassen måste vara att man måste kunna leva på sin lön, bidrag ska generellt sett inte behöva utgå till lönearbetare.”

När jag försöker mig på ett enkelt överslagsresonemang, så kommer jag ganska snart fram till att alla människor kan helt enkelt inte KAN leva på sin lön idag! Då utgår jag förstås ifrån att det gäller att alla människor i hela världen, i framtiden samtidigt skall kunna leva på sin inkomst! Gäller det hela världen så gäller det förstås samtidigt en helt sluten global ekonomi.

För att förenkla så antas att alla barn fram till 20 år ses som att de “lånar” till sin försörjning, och att alla pensionärer lever på det som de har sparat under sina arbetsår. De pengar som pensionärerna konsumerar för, ses alltså makroekonomiskt som att det är exakt de pengar som barn och ungdomar lånar för sin konsumtion. På så sätt kompliceras inte resonemanget av att det finns människor som inte har inkomster från produktionen.

De som arbetar är alltså mellan 20 och 60 års ålder. Mellan 20 – 40 ses det som att de försörjer sig själva, samtidigt som de betalar av “lånen”, och mellan 40 -60 så ses det som att de samtidigt sparar till sin pension. De mellan 20 – 60 som ändå inte arbetar lever på försäkringsavgifter som är obligatoriska. Det antas dessutom att den överväldigande majoriteten av hushållen har regelbundna månadsinkomster. I varje fall gäller detta i genomsnitt och utjämnat under tiden ett år.

Om nu alla skall kunna leva på sin lön så får ju inget hushåll få ha mer i inkomster från produktionen, än vad hushållet har i utgifter för sin konsumtion och sina investeringar. Detta gäller förstås i genomsnitt och utjämnat över tid. Finns inte denna balans så blir det ju ovillkorligen hushåll som över huvud taget inte KAN behövas för att producera något eftersom det inte finns någon på marknaden som vill eller kan betala för att konsumera och skapa inkomst till den som saknar arbetsgivare.

forts…
Det spelar förstås ingen roll om produktionen och konsumtionen sker inom privat eller offentlig sektor. En stor del av offentlig produktion och konsumtion bekostas ju av försäkringsavgifter. Det intressanta var ju om alla individer [hushåll] kan leva på lönen!

Något som komplicerar är förstås att löner betalas ut spekulativt! Dvs. löner, arbetsgivaravgifter och skatter betalas ut, innan någon köpt (hyrt, leasat) och betalt sånt som redan har producerats. Det produceras alltså otroligt mycket som aldrig blir konsumerat, men det betyder ju egentligen bara att det som faktiskt konsumeras är onödigt kostsamt, dyrt och miljöförstörande alldeles i onödan, om marknaden istället helt hade dominerats av förhandsbeställningar via Internet med deponering av betalningen, istället för helt onödig spekulation!

Så länge som det alltså finns hushåll och klaner som har inkomster från miljoner andra människors konsumtion – eller bara att det globalt sett kanske finns miljoner hushåll som har inkomster från tusentals andras konsumtion – så länge kommer det att finnas miljarder människor som inte ens någonsin ens teoretiskt KAN ges något arbete så att de kan leva på sin lön. Det finns ingen som kan eller vill betala något för att konsumera mera. Miljontals “högproducerande” hushåll har sannolikt varken lust, tid eller ork att konsumera mera!

Det som radikalt måste förändras för att lösa hela detta dilemma är att radikalt förändra produktions- och konsumtionsmönstren! Det måste skapas en myllrande mångfald av tjänsteverksamheter som kan betalas helt privat av den del av de miljontals “högproducerande”, som har tid, ork och lust att efterfråga dessa individuellt “skräddarsydda” upplevelsetjänster.

På socialdemokratiska hemsidan så står det att man ska utforma en ny politik för stjärnfamiljen. Vad menas med det..? Måsta man vara någon stjärna eller kändis för att få ta del av detta. “http://www.socialdemokraterna.se/

har varit på semester i jämtland utan bredband.

nej jag tycker faktiskt inte att vi ska vara nostalgiska och längta tillbaka till den korta period som vi hade hemmafruar som lät sig försörjas av en karlslok. Jag tror inte att det var särskilt roligt att som det var då ge upp hela sin egen yrkesroll och stationera sig vid spisen. Det är arbetslinjen som gäller. För alla. Hur kul var det när den kuvade hemmafrun fick stryk och fick finna sig i att mannen bedrog. Hon kunde inte lämna honom eftersom hon var ekonomiskt beroende. Sånt förekom på den gamla onda tiden. Min mamma var en mycket tydlig feminist och hon var otroligt övertygande med att båda hennes döttrar skulle skaffa sig egen yrkesidentitet och egen inkomst.

Själv kan jag nog klara mig på min lön. och min man skulle klara sig på sin. Men sen dyker det upp barn och sånt och då behöver vi bådas löner för att klara oss och dem. Under en period var jag också ensamstående med två ungar och då fick jag underhållsbidrag från mitt ex. Det gick väl det också trots att lönen kanske inte var så hög som den jag har nu.

Eller också har jag helt missuppfattat ditt inlägg Erik. vad ville du egentligen med det?

Men det är hög tid att vi jobbar för en arbetstidsförkortning.

Till frågan om att kunna leva på sin lön och jämförelsen med 60-talet: – då det sägs att det kunde man då:
Om facken varit stridbarare och kunnat genomdriva högre löneökningar, om vi bara tar som exempel att utfallet kunnat bli två procents ökning mer i genomsnitt per år. så får man: 1.02 upphöjt till 40 intryckt på miniräknaren ger på skärmen 2,20. Dvs lönerna kunde varit fördubblade.
Även om skatterna också varit fördubblade hade återstoden räckt till en hel del.
Alltså den socialdemokratiska välfärdspolitiken finansierad med skatter är inte boven – utan den av socialdemokratiska politiker hårt drivna återhållsamheten vid fackens löneförhandlingar. Man trodde att det var priset man fick betala för standardförhöjningarna,som så många här med rätta har vidimerat.
Men tänk på kapitalisten Robert Wells som tackar arbetarna för att de skänkt kapitalisterna så mycket mer än de behövde!
Tänk på det! Förutom att hålla tillbaka arbetarklassen har det ju hjälpt till att förvärra spekulationerna – för mycket pengar i omlopp.

Det ligger en del i det du skriver också Sixten

Naturligtvis är det tillspetsat med mitt räkneexempel, men det ligger nog en del i vad jag skriver. Det jag skrev om socialdemokratiska hårt hållna återhållsamhet vid fackens löneförhandlingar går nog inte att förneka.
Glömt är väl inte ännu vårdpersonals militanta strejker, Kommunals för inte så länge sen och sjuksköterskornas,laboratoriepersonals i fjor.
I båda fallen hade man stort stöd från allmänheten – och förlorade ändå. Hur kom det sig?
Socialdemokraternas ledning bör göra självkritik och be de nämnda grupperna av arbetarklassen om förlåtelse. För dessa uttalade feminister svek.
Att gå i fåniga parader eller försöka sitta i 24 styrelser var tydligen viktigare!

Som tur är har de offentliganställda förhandlingsrätt. Det har de inte alltid haft.