Allt borde förbli som det alltid varit
By Erik Laakso at 8 April, 2009, 1:10 am
En klok person berättade en intressant princip om hur man ska nå framgång. Sammanhanget handlade om att bli rik men går att tillämpa på många områden. I korthet handlade det om tre punkter.
- Stig upp tidigt
- Arbeta hårt
- Hitta olja
De två första punkterna handlar om vad vi själva kan göra för att bli framgångsrika, bygga ett välstånd, nå rikedom eller genomföra visioner. Den tredje punkten handlar om turen. Det där lilla extra som får en vågskål att tippa över. Följer man de två första punkterna kommer man nå långt men går man bara och väntar på punkten 3 så kommer man aldrig nå några mål.
En tårta till en arbetskamrat
Jag jobbade en gång ihop med en man, en man som jag är skyldig tårta men eftersom jag sannolikt inte kommer träffa honom igen så får det här bli min ordliga tårta till honom. I en naiv och idealistisk ungdom och med en överförfriskad religiös övertygelse sa han att det enda jag kan påverka är det jag har i mina egna händer och han slog vad med mig om en tårta för jag trodde på det övernaturliga, turen, slumpen eller något utanför det egna initiativet som grund för framgången. Men jag är skyldig honom tårta. Stig upp tidigt & arbeta hårt.
You dont get something for nothing
You dont get freedom for free
You wont get wise
With the sleep still in your eyes
No matter what your dreams might beWhat you own is your own kingdom
What you do is your own glory
What you love is your own power
What you live is your own storySomething for nothing, Rush 1976
Vänsteropinionen har tappat sitt kraftiga övertag bland väljarna, förtroendet för vår starkaste gren, fackföreningsrörelsen, har sjunkit mycket djupt efter de senaste dagarnas röra med extrema löner och bonusbeviljanden och bristande kontroll på det område där facket haft mycket hög svansföring. Detta kommer fortsätta följa oss fram emot de två valdagar som ligger framför oss. Och vi kan inte förlita oss på turen, det enda som finns att tillgå är hårt arbete och att gnida sömnen ur ögonen. Medierna kommer inte hjälpa oss, tvärtom.
Johan Westerholm skriver på sin blogg “mitt i steget”:
“Jag har en bakgrund som organisationsutvecklare och för att uttrycka mig milt så kom mina förväntningar om en organisation som var optimerad för att vinna val på skam. Jag hade kanske en lite väl naiv bild av det hela men att ett politiskt parti har en organisation som var vinstoptimerad var det minsta jag kunde förvänta mig ansåg jag. Jag kan inte påstå att jag får denna känsla till vardags direkt.”
Vi har en partiledare som verkligen visat ambitionen att omstöpa partiapparaten och det är sannerligen inte en enkel uppgift i en partiapparat som inte vill omstöpas. Det finns en stor och välbetald andel partiarbetare som motsätter sig en demokratisering där medlemsskapets värde uppvärderas till något verkligt betydelsefullt. Det finns en tydligt längtan efter en stark ledare som talar om vad man ska tycka, tänka och säga och som står osäker och nervös i väntan på klara direktiv. Och det finns en aktiv kampanjapparat redo att göra allt för att försvara sitt revir, sin ära och sin makt. Inte kan väl en partiledare ensam ändra på det?
Andra intressanta bloggar om: politik, socialdemokraterna, LO, arbetarrörelsen, förnyelse
(1 votes, average: 4.00 out of 5)
Loading ...Trackbacks & Pingbacks
- Pingback by Sossarna är borgare - det behövs ett nytt arbetarparti | Svensson on April 9, 2009 @ 08:49
- Pingback by Analysen som måste göras | Kulturbloggen on April 11, 2009 @ 10:19
Kommentarer
Det går inte att kommentera det här inlägget.
Skjut riksdagen.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4851600.ab
När jag läser ditt avslutande stycke så finner jag att din syn på den förnyelse partiet borde genomgå och ställer den emot Johans syn på medlemmar som bara kommer på möten så ser jag två helt olika bilder – missar jag något?
Peter, jag tycker inte det är två olika bilder som framträder. Att (ett fåtal) medlemmar bara kommer på möten är ett uttryck för att de vill ha den starke ledarens direktiv samt rapporter från de välbetalda företrädarna som är satta att utföra partiarbetet. Att få dessa personer att ingå i en förnyelse där medlemsskapets värde uppgraderas tror jag blir svårt, men en grundläggande förnyelse av det bör göra det intressant för fler börja delta aktivt och själva forma politiken från grunden.
Beskriv hur du ser bilden så kanske vi kan diskutera skillnaderna?
Det du skriver om partiarbetare ochovilja till förändring tror jag finns i alla partier, om man tittar på medlemsantalen sedan 1990 och framåt så har riksdagspartierna förlorat i princip hälften av sina medlemmar (värst för S & M) men partistöden har ökat (Jag har hört siffror om tiodublingar på 20 år men har ingen länk.)
så min gissning är att vi ser en situation där alla partierna blivit mindre demokratiska och mer toppstyrda. med resultat att människor vänder sig till andra organisationer. (det är värt att notera att PP har gått till 14 000 medlemmar på mindre än 5 år)
Om inte partierna knyter åter sina gräsrötter så kommer de att försvinna på sikt. eller ersättas av andra system. Jag tror även att vi ser samma sak med facken, sär medlemmsrasen är av liknande typ.
/C
stödjande länkar.:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_politiska_partier_i_Sverige_efter_antal_medlemmar
Erik, du har samma syn som jag. Arbetar”rörelsen” måste demokratiseras och därmed vitaliseras. Det är bara då som folk blir engagerade när man ser att man kan påverka. Jag var på ett möte för inte så länge sedan där vi skulle välja och där representationen var demokratiskt utförd av förtroendevalda. Av 140 röstberättigade så var det säkert 90% som i en eller annan form hade en inkomst av arbetarrörelsen. Det kunde vara politiskt uppdrag, ombudsman, riksdagsman, landstingsman, LO, Metall, handels med flera facks. Jag satt och räknade bara vid mitt bord så av 13 pers. så var 8 personer avlönade av arbetarrörelsen i någon form.
Vill dessa ha förnyelse, vill dessa utveckla demokratin. Nej. Förutom att det är jobbigt så ser dom ingen vits med det. Partiet tappar fortfarande medlemmar men det gör ingenting så länge partistöd kommer ifrån kommun, stat och fackföreningsrörelse. Idag tror jag inte arbetar”rörelsen” har någon förmåga att förändra sig. Det har redan krakelerat, nu är det bara att vänta att fler upptäcker det och det kommer att ta sin tid. Så det är bara att lugnt ta del av skådespelet och invänta när förändringen och fler upptäcker detta. Men vad som händer då vet man inte. Idag är väl risken stor att SD kommer in i riksdagen. Folk vill ha en stark ledare och det tror man att man får genom Åkesson.
Jag förstår inte att ni inte lyssnar på väljarna och LO-medlemmarna. De vill inte ha Lissabonfördraget – varför drev ni igenom det. Väljarna kommer aldrig att komma tillbaka om inte ledningarna som i så många år motarbetat EU-kritiken byts ut. LO-medlemmarna och S-väljarna är svikna, grovt svikna av sina egna representanter – och så ändrar ni inte politik.
Självklart blir det bara politrukerna kvar.
Ni kan ju försöka vinna val med enbart dem som röstare.
Det kommer inte att gå.
Ni måste ju föra en politik som tillvaratar löntagares intressen och även försvarar demokratin – rösträtten, och de grundlagsenliga medborgerliga och mänskliga fri- och rättigheterna. Med såna som Bodström i täten gör ni inte det. Med en partiledare som Mona Sahlin som drev igenom Lissabonfördraget trots att en förkrossande andel av (de nu f d S-väljarna) var emot. Och sist och slutligen med en LO-ledning som hjälper henne göra det – och stödpartierna V och MP som inte heller ställer krav på kursändring och helt om i Lissabon- Eu och neoliberalfrågan, så går det fullständigt utför i väljarrasbacken. Att lyhördheten för gräsrötterna är som den är visar ju då kanske att vad det hela till sist resulterat i att handla om – är att politruckerna till varje pris klamrar sig fast vid sina lönekuvert från den rörelse som de själva är med om att begrava på detta sätt – gräsrötterna göre sig icke besvär. Det betyder att väljarna går. När ska ni förstå det – ska ni krossa den enda partibildning som finns som kan tillvarata vanliga människors intressen?
Tydligen.
Allt för pengarna och de egna positionerna.
Farväl S.
Nu marscherar SD fram istället. Högerdominansen blir total – då även Piratpartiet är “neutrala i fördelningsfrågorna”.
Jonas Love Almquists “Fattigsverige” är tillbaka.
Nemokrati = Paternalism (bjäbbet börjar gå en på nerverna, t.o.m inne hos Badlands Hyena skämmer du ut dig).
http://dn.se/opinion/kolumner/gor-en-reinfeldt-1.840399
Niklas Ekdal har skrivit en intressant krönika om Sahlins dilemma. Han tror tex att Sahlin gjorde rätt när hon svängde in mot mitten när hon i oktober tillkännagav att samarbetet med V var avslutat. En ståndpunkt som hon tvingades backa ifrån. Erik Laakso tycker sig se att Sahlin står för ett nytt ledarskap ”där medlemskapets värde uppvärderas till något verkligt betydelsefullt”. Men gör hon det?
Jag får en känsla av att Mona hoppar mellan olika ståndpunkter i olika frågor beroende på hur man tolkar att opinionsvindarna blåser just då bland väljarna och inte på grund av var de ca 100.000 medlemmarna tycker. Det gäller utspelet i oktober om V och vad som hände därefter och det gäller även i Wanja-gate där hon först sa att hon stödde Wanja för att bara efter någon dag säga att hon tyckte att hon borde lämna styrelserna.
Ett annat problem med Mona Sahlin är att hon av många upplevs som ett svagt kort och dessutom verkar vilja omge sig med sådana. Persson verkade inte vara lika rädd för starka medarbetare. Ibrahim Baylan har ju inte imponerat i sina framträdanden Östros känns som ett nedköp jämfört med Per Nuder.
Det finns ledare både i näringsliv och annorstädes som helst omger sig med ja-sägare. Nackdelen är ju då att ledningsgrupperna ofta blir sämre då man inte toppat laget utan valt spelare utifrån andra kriterier.
Regeringen Palme II som tillträdde 1982 fick en del intern kritik på grund av att den ansågs som höger med den tidens mått mätt. Det talades om rosornas kris och kanslihushögern. Men trots det så behövde den regeringen inte göra några förnedrande reträtter pga nån intern kritik. Mycket beroende på att alla visste att statsminister Olof Palme, vice statsminister Ingvar Carlsson och finansminister Kjell-Olof Feldt var Socialdemokraternas ”förstakedja”. Dom åtnjöt en respekt som Sahlin, Östros och Baylan aldrig kommer att får uppleva.
Bara tanken på Baylan, Östros, Sahlin gör en tom. Skyddad uppväxt i partiet, broilertyper som aldrig haft ett riktigt jobb. Bara prat och tomma floskler, yta aldrig innehåll, poser istället för ideologi. Ingen riktning, inga idéer… ingenting.
(och sen ovanpå det allt kaos med V och Mp så är misären total)
Robert, angående Baylan har du väl helt fel med tanke på att partiet inte har några SSU-föreningar att bli uppfödd i där han kommer från och alternativen innan statskuppen 1980 var getaherde eller munk, dessutom har han så vitt jag förstått flippat burgare och det är väl ett riktigt jobb. Vad gäller Östros så är nog uppväxten i Malmberget ingen broilergrogrund i skyddad verkstad och att en bergsprängarfamilj kan tillgodose att sonen får en universitetsutbildning är så nära arbetarklassdrömmen man kan komma.
Lite hårdraget och småtjurigt visst. Skulle förstås sagt skyddad uppväxt i partiet efter… sommarjobbet. Sen broilers utan innehåll, pratministrar med näsa för populism. Hur många ministerposter har inte Sahlin kvaddad hittills? Människan är helt inkompetent… men säg inget? Näpp de håller inte!
Sorry! Men sossarna är inte redo för ett regeringsmakten. Basen är för bred och innehåller allt för många viljor. Såhär i backspegeln var Göran Persson den siste av dom stora och buffliga ledarna. På gott och ont kunde han driva partiet mot mitten för att styra och ställa men det krävde att mycket skulle sopas under mattan. Men tiden har sin syn på ledarskap förändrats, därav hans fallande popularitet. Det som gällde då gäller inte nu. Partiet måste processas om och hitta tillbaka till urspunget. Att vara ett 40% parti måste annses vara osunt och vara på gränsen till odemokratiskt. När denna insikt når partiet så kanske är man redo att styra 4-8 år itaget. Dvs i kortare perioder som ger rörelsen tid att omgruppera och reflektera. Man behöver således inga hjältar……
Vad är det frågan om ; stockholm ja vet men vi – villl bli bönder i ssu , okej? coolt
Partiet har skapats för att få fram starka ledare. Partiapparaten har sedan länge centraliserats. Förföljelse av oliktänkande har varit något fundamentalt för partiet.
Grundorganisationer finns inga, bara de som har politiska uppdrag engagerar sig.
Partiet är en hermetisk försluten organisation som tittar inåt och där ingen släpps in utan att ha förstått politikerkulturen och har bundsförvanter. Politiken (partierna) vill ha in folk som går att styra och accepterar (finner sig i) centrala (demokratiska) beslut. Är det egentligen någon inom partiet som vill ha “för mycket medlemmar”. Tror inte det. Det är en intresseroganisation för sina aktiva politiker att få fortsätta med det de håller på med. Då är man beredd till att anpassa sig. Eller har jag fel.