Vi måste hitta andra samverkansformer
By Erik Laakso at 6 April, 2009, 4:37 pm
Är det ändå inte dags att tänka sig noga över hur den facklig-politiska samverkan bäst ska se ut och fungera? Att den svenska fackföreningsrörelsen som samlas under LO är ett av de viktiga benen i svensk traditionell arbetarrörelse är självklart, men är det lika självklart att ledaren för LO ska sitta i Socialdemokraternas partiledning? Vågar man ens problematisera den frågan än? När partiledaren för (s) går ut och säger att LO-ledaren inte bör sitta kvar i styrelsen för ett LO-ägt bolag kan man väl ändå inte med trovärdigheten i behåll, fortsatt hävda att samma person kan sitta kvar i partiledningen?
Tjänstemannafacken har också vårt folk
Om man sedan också tänker sig att tjänstemannafacken växer om och blir de största fackföreningarna och organisationer som samlar en stor andel väljare med (s)-sympatier, varför sitter inte ledare för tjänstemannafacken med samma självklarhet i partiledningen för Socialdemokraterna?
Dubbla lojaliteter lamslår
Allt bottnar till syvende och sidst i att skapandet av dubbla lojaliteter lamslår, i värsta fall, både socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Kan LO berömma ett förslag från en borgerlig regering genom sin ordförande ena dagen och nästa dag stå bakom en kritik från partiledningen i Socialdemokraterna? Är inte LOs huvudsakliga roll att hantera avtalsrörelser medan Socialdemokraternas huvudsakliga roll är att hantera valrörelser? Hur bra blir det i förlängningen om sammanblandningen blir total?
Fack och parti
Jag skulle vilja se en ordning där LO och fackföreningsrörelsen ägnar sig åt samhällspåverkan, opinionsbildning, avtalsförhandlingar och otvetydligt engagemang för sina medlemmars intressen. För att göra det behöver inte några LO-ledamöter ha någon automatik in i beslutande partiorgan utan de får arbeta partipolitiskt på sin övriga tid precis som alla andra medlemmar. På samma sätt kan facken frigöra sig från vad socialdemokratiska kommunalråd och finansministrar antyder i avtalstider och ställa de krav som deras egna, fristående bedömningar gör gällande utan att hamna som gisslan av en “ansvarstagande” partiledning. Fackföreningarnas medlemmar bildade partiet, partiet initierade LO för att förhindra sammanblandning, det är dags att vårda det syftet.
Läs även andra bloggares åsikter om wanja lundby wedin, LO, socialdemokraterna, facket, arbetarrörelsen, mona sahlin
(5 votes, average: 3.40 out of 5)
Loading ...Trackbacks & Pingbacks
- Pingback by Det som behövs är en demokratisk och medlemsstyrd fackförening | Svensson on April 8, 2009 @ 13:37
Kommentarer
Det går inte att kommentera det här inlägget.
Erik, tänkvärda synpunkter som är viktiga att diskutera nu efter den brännheta debatt och kritik som har varit om Wanjas roll i AMF styrelsen och pensionen till Christer Elmhagen. Men det är som du har sagt tidigare att detta är inte bara en fråga som handlar om AMF och Wanjas agerande. Det är en kritik som också blommar upp om den frustration om demokratin, byråkrtin, maktfullkomligheten, visionslösheten osv som finns från många medvetna medlemmar inom facket.
Idag är arbetarrörelsen avideologisera och därmed visionslös. Det finns mycket att diskutera om, vad är det vi vill och vad bör göras. Den eventuella nya LO ordförande har mycket tunga frågor att ta tag i. Själv tror jag inte på en ordförande som är religiös. Att tro tpå sagor är inget bra för att beskriva en verklighet. Men det är en annan historia.
Nar Wanja kostade LO pensionarerna miljonbelopp uttalade Mona Sahlin sitt oreserverade stod for henne trots att revisiorernas utredning inte var klar och hon omojligt kunnde veta om Wanja gjort nagot fel .
Nar nagra dagar senare opponionssiffrorna rasade var Mona Sahlin snabb att fordomma Wanja som ansvarig for detta och kravde hennes avgang.
Mona Sahlin brydde sig inte om nar LO medlemmarnas pensionspengar forslosades men nar opponinssiffror rasade vilket hade betydelse for hennes egen position da vart Wanja plotslgt den skyldiga och maste avlagsnas.
Ett hyckleri av stora matt eftersom det ar Mona Sahlin som egenhandigt kvaddat S- partiet och siffrorna var urusla langt fore AMF affaren och nu agerar hon for att Wanja skall sparkas for hennes egen oduglighet. .
Det ar Mona Sahlin som skall sparkas ingen har fortroende for henne.
Tänkvärt och viktigt. I Norge bröt LO det organiserade samarbetet med AP och intog en fri roll där man diskuterade med SV och tom Röd Valgallianse lika välsom med socialdemokraterna.
Jag kan inte se annat än att det har varit av godo för alla parter, lojaliteter och skyldigheter klavbinder ingen och förutsättnigslösa samtal mellan facket och Arbeiderpartiet förs. Visst har partiet förlorat en del medlemmar och väljare därigenom men det har kunnat utvecklas till ett mycket mera framtidsinriktat och mindre självgott parti. I längden vinner en progressiv samhällsutveckling på det.
En del svenska sk “vänster”-sossar varnar för detta steg och menar att AP lämnat arbetarklassen bakom sig genom att, som de själva skriver har genomfört denna politik
“1. Stoppat all privatisering
2. Stoppat alla skattesänkningar och bevarat skattenivån, gjort skattesystemet mer rättvist.
3. Stoppat liberaliseringarna i arbetslivet.
4. Skapat 50.000 nya årsarbeten i offentlig sektor
5. Genomfört Europas bästa pensionsreform
6. Genom den s k Trondheimsmodellen bevisat att det vänsterpolitik både har en stark folklig förankring och är ekonomiskt effektiv.”
I sanning en högerpoltik att ta skydd emot.
om du vill så kan du få lov att lägga min bloghemvist på din blogrulle, just det och inget annat din snuskhummer…:)
Nyligen meddelade LO att Wanja har alla 15 förbundets stöd för att sitt kvar som ordförande. Ylva Thörn, kommunals ordf. och Stefan Löfven, if metalls ordförande satt bredvid Wanja på presskonferensen och sa ingenting till stöd.
Jag vet¨att det inte finns någora kandidater. Även om man tycker att både Stefan och Ylva borde kunna vara klara kandidater så är de för “fega” och därmed inkompetenta att ta sådant uppdrag. Men egentligen borde dom vara klara kandidater om de hamnat som ordförande i sina förbund. Jag är ganska säker på att det som gjorde att Wanja sitter kvar är att det inte finns någon kandidat från någon annat förbund. Men detta var en pyrrhus seger för Wanja och början till slutet på någonting och början till något nytt. På sikt alltså. Helt klart.
Man kan undra varför en LO-ordförande sitter i 42 styrelser? Kunde man inte tänka sig att fler kompetenta personer inom LO kunde dela på styrelseposterna och LO på det sättet garderade sig mot att en upptagen LO-ordförande missar viktiga kontrollroller? Det finns en förklaring att så inte är fallet.
De olika uppdragen (Folksam-styrelsen etc) är välbetalda jobb och fungerar som ett sätt att smygvägen komplettera en LO-ordförandes låga “grundlön”. Att ge en LO-ordförande en lön som lön i nivå med t ex vad motparten inom näringslivet ger sina representanter det sticker i ögonen på ” vanliga knegare” och är tydligen ideologiskt omöjlig att ge? Så vad är lösningen?
“När partiledaren för (s) går ut och säger att LO-ledaren inte bör sitta kvar i styrelsen för ett LO-ägt bolag kan man väl ändå inte med trovärdigheten i behåll, fortsatt hävda att samma person kan sitta kvar i partiledningen?”
Helt rätt. Och om partiledaren haft någon trovärdighet så hade det ställningstagander varit problematisk men i nuläget så är det nog inte det.
På Newsmill skriver Annika Bahrtine följande:
“Mona är en erfaren politiker, men enligt min mening hade hon sin storhetstid på 90-talet. Även politiker har ibland ett “bäst före” datum. Hon har alltsedan “Toblerone-affären” varit ifrågasatt av många och till den uppförsbacken har inte hennes kondition räckt. Hon är stark, men jag saknar gnistan hon tidigare hade.”
Folks brist på förtroende för partiledaren är ett av partiets problem.
Det behövs onekligen nya samverkansformer mellan fack och parti men med ledarduon Mona Sahlin som ledare för partiet och Wanja Lundby Wedin som ledare för den fackliga grenen blir det antagligen inget med den saken.
Jag är så frustrerad hur våra frågor för ett jämlikt, solidariskt och rättvist samhälle hanteras av de som är förtroendevalda inom socialdemokraterna idag. Detta gäller även den fackliga verksamheten eftersom den är lierad med (s). Idag har toppen inom parti och fack satt upp en stor mur runt sig och jag tror inte det är så man ska möta väljare/medborgare. Det finns inget nytänk inom arbetarrörelsen och det gör mig mycket bekymrad. Jag ser dagligen hur den högerledda politiken drabbar många människor. Detta ser inte makteliten inom arbetarrörelsen.
Måste ta och hålla med dig, sammanblandning av fackrörelse och partirörelse är märklig. Särskilt när LO mer agerar som sossarn än som fackförbund. De senaste tidens kris kanske gör att det blir en diskussion om detta, men ska jag vara ärlig så tror jag inte det. Jag tror inte sossarna har råd att bryta med LO av flera skäl.