Som vartannatårsmedlem i SAP, (jag betalar avgiften då och då av nostalgiska skäl, det är ändå det vänsterparti som rent kulturellt står mig närmast…) så ser jag mig ändå som demokratisk socialist. Dvs främst socialist, men med typbestämmningen demokrat, eftersom jag inser att den enda möjligheten till socialism är att vinna kampen om värderingarna och därmed opinionen, alternativet är diktatur ocg den leder alltid till fascism.

Problemet med den socialdemokrati jag ser idag är att så många blivit sossar och så få är demokratiska socialister. Den här utvecklingen tog fart, ungefär vid tiden för K-O Feldts avregleringskampanjer under 80-talet, och tror jag att vi var rätt många som gick i ide och tappade tilltron till partiet då.

Skillnaden mellan de två tycks vara att sossarna är rätt nöjda med att förvalta kapitalismen och putsa lite på de vassaste kanterna, medan de demokratiska socialisterna har nån slags vision om ett annat samhälle där de demokratiska värdena som vi har i politiken även ska finnas på andra ställen, tex i arbetslivet. Att en man en röst ska gälla istället för att den som har mest pengar bestämmer.

Bengt, ett beklagligt hyllande av kommunismen smyger sig förstås in i ett inlägg som ditt här ovan, det är inte heller oväntat. Håller du med Kristoffer om revolutionens fördelar kanske?

Anders.