Jag ligger ännu i min säng på hotellrummet och ser en intensiv dag framför mig. Först blir det sedvanlig bevakning av festivalen för Voltaires räkning. Läs bland annat om den kritik som framförts mot festivalarrangörerna för deras val av huvudsponsor.

Därefter tar jag den sena nattbåten över till Visby för Almedalsveckan. Jag är grymt nyfiken på vad veckan ska bjuda på.  Jag ser också mycket fram emot att träffa mängder av härliga vänner, och att lära känna nya vänner.

Vi ses där eller här eller anywhere. Om du vill, vågar och kan.

Läs även andra bloggares åsikter om jobb

Att i ljuset av detta fundera något över hur tongångarna går inom svensk vänster gör att jag, som demokrat och liberal i förhållande till individens rätt att välja, yttra sig och ha åsikter, blir orolig.

Nu senast handlar det om tidningen Galagos så kallade satir där ledarskribenten Per Gudmundsson i Svenska Dagbladet faktiskt utsätts för dödhot. Detta dödshot under satirflagg upprepas sedan av vänstersympatisörer runt om i landet. Jag kan inte säga att det förvånar mig. Om den sortens vänster kommer till makten så är det högst sannolikt att en lång rad människor kommer bli skjutna. Avrättade av den högre stående ideologin som under humanitär täckmantel för en utrensande totalitär politik. Historien upprepar sig.

Läser man runt lite på kommunist- och socialistbloggarna så ser man att de tycker en sådan “humoristisk” vinkel är klart lämplig och något som motståndare i kampen får finna sig i. Anders Svensson skriver exempelvis: “Men samtidigt är det ju också förståeligt att man känna på det viset inför Per Gudmundson. Ledarskribenten i fråga tycks ju ibland totalt sakna verklighetskontakt och trovärdighet.” Det är alltså skäl nog att önska att någon ska skjutas. Djupare än så ligger inte den solidaritet som sätts på piedestal hos socialisterna. Den är bara ett smycke att pryda samtalet med men den gäller inte människor som saknar verklighetskontakt
.
Bloggen Kunskapssamhället menar att Per Gudmundsson saknar humor som inte kan ta ett dödshot med en klackspark. På kommunisternas blogg kallas det för offermentalitet.

Kanske kommer det som en överraskning att sådant skoj från en ideologi med miljontals dödsoffer på meritlistan trots allt känns lite obehagligt. Lite som när maffiabossen skojar med en underhuggare om att han kan få ett hästhuvud i sängen. Jag tror inte att underhuggaren småflinar när han tänker efter vad ledaren sagt.

Om det nu är så att kommunisterna har en intern jargong där dödshot slungas ut som vardagsmat och något man skojar om så kanske det är hos kommunisterna felet ligger och inte hos den som blir oroad över tonen.

Själv är jag övertygad om att satiren bottnar i en synnerligen väl avvägd seriositet om vad som komma skall om den sortens ideologier kommer till makten.

Läs även andra bloggares åsikter om kommunism

Det är alltså så att SN har släppt en rapport som hävdar att kurser som inte uppfyller grundläggande akademiska krav inte ska kunna generera studiemedel på samma sätt som sker idag. Man exemplifierar givetvis med den sortens kurser som säkert röner muntra skrockanden i de riktigt fina salongerna, nämligen svampkurser och kurser i och om tecknade serier. Sånt är ju inte fint nog och framför allt blir man inte anställningsbar gu bevars.

Anställningsbarhet är urkunden för allt vad kapitalet vill investera pengar i. Leder det inte till avkastning i form av ett yrke, en mätbar förmåga eller en schysst titel så är det bortkastad tid och sånt ska inte uppmuntras genom slapphänt studiemedelshantering. Men livet är mer än anställningsbarheten i kapitalets avkastningsdrivna system. Humankapital är inte alltid mätbart på ett sätt som Svenskt Näringsliv begriper sig på. En världsmästare i matlagning med ryktbarhet över hela världen och med matgäster från företag långt mäktigare än de stora medlemmarna i SN kanske just genom kursen i svampkunskap och påbyggnaden “kreativ matlagning”, tog de avgörande stegen mot den första stjärnan i Michelinguiden. Eller tänk om serietecknaren la grunden till en serie som blev film som blev spel som blev plastfigurer som blev samlarföremål för all världens barn, och som omsatte miljarder dollar. Vilken avkastning bleve det inte för de studiemedlet?

Bilden: Blir du lönsam lille vän? av konstnären Peter Tillberg, 1972

Svenskt Näringsliv anser inte att de utan pengar från början, ska kunna läsa något som är personlighetsutvecklande eller något som främjar individens kreativitet. SN menar med ett sånt här förslag att personlig utveckling inte ska främjas av skattebetalarnas välvilja. Det ska alltså endast vara förbehållet de redan kapitalstarka. Det är inte förvånande att ett sånt förslag kommer ur tankesmedjor i näringslivets ledband. Men när SN å ena sidan vill främja studier genom att avskaffa skatt på utbildning (värnskatt) så visar de samtidigt att det endast är utbildning som leder till anställningsbarhet i kapitalets maskineri som är verkligt värdefull.

Nä, Svenskt Näringsliv. Det här var riktigt dumt. Tänk bättre. Ta en kurs i att tala med blommor och lär er se lite fler värden i livet än bara det krassa avkastningstänkandet som präglar er verksamhet. Människor är mer än bara anställningsbyggstenar i er verksamhet.

Läs även andra bloggares åsikter om anställningsbarhet

Robert Laul på Aftonbladet twittrade i går ut en fråga där han sa: “Nästa match är på lördag klockan 14:00. Får de upp en storbild i Kungsan till dess?”  Då kan man ju analysera vilka de där “De” är som han manar till uppsättning av storbildsskärm. Är det Kungsträdgårdstomtarna? Aftonbladets chefredaktör? Stockholm stad? Svenska Fotbollförbundet? Jag vet inte. Kanske inte Laul heller. Men för att något ska hända så måste någon ta tag i saker och ting och när ingen av ovanstående tänkbara leverantörer av storbildssändning agerar så fick ju någon annan göra det. I det här fallet var det faktiskt jag. Yepp. Så är det.

På fredag börjar Stockholm Green Festival som arrangeras av livstilsföretaget Kraft & Kultur. Alltså bolaget som äger och driver kulturmagasinet Voltaire där du just befinner dig och läser. När jag såg Robert Lauls tweet så slog det mig sekundsnabbt att vi är ju, med hela elbolaget och alla kulturförgreningarna, på plats just i Kungsträdgården på lördag. Ett telefonsamtal till VD:n, ett svarstweet till Robert Laul och mindre än fem minuter efter Lauls frågetweet kunde jag leverera svaret på Twitter, på Facebook och på Voltaires eventblogg. Vi ställer upp en storbildsskärm (90″) utanför, och två mindre skärmar (42″) inne i utställningstältet och vi visar matchen.

Så Robert, “de” fixade det.  Säg tack.

För det är inte den som ställer frågan som skapar något. Det är de som bemöter frågan med en lösning som är de kreativa.

Som sagt, Sverige – Nordkorea, direkt i Kungsträdgården på lördag den 2 juli klockan 14:00 under Stockholm Green festival. Välkommen.

Läs även andra bloggares åsikter om sociala medier

Det motstånd som råder i den här konstellationen av fackföreningsrörelsen, en klar majoritet av de organiserade i Sverige för övrigt, är kritiken mot systemen som fallerar genom att på ett närmast omoraliskt vis beskatta så löntagaren får behålla mindre än hälften av sina intjänade pengar. Må så vara på de allra högsta inkomsterna, men det är dock fortfarande löntagarens pengar och inte statens.

Jag kan bara spekulera kring hur synen på marginalskatterna ser ut inom de LO-förbund där allt fler tjänar över den övre brytpunkten. Om nu inte systemkritiken finns där så torde ändå egenintresset ha något att säga om saken. Vad säger medlemmar i Gruv, Hamnarbetarna, IF Metall och Pappersindustriarbetareförbundet?

I dag på det rundabordssamtal som omgärdade publiceringen av promemorian kom även en diskussion om den första brytpunkten upp. Att vanliga akademiker inom offentlig sektor hamnar i ett läge där 50 % av deras inkomst går bort i skatt torde kanske vara en större fråga än just värnskatten. Men det är tydligt att en klar majoritet av landets fackanslutna löntagare är för ett avskaffande av värnskatten då den, i deras ögon, är en omoraliskt skatt som endast tillfälligt skulle finnas för att rädda statsfinanserna men som nu helt tjänat ut sin roll som något annat än som symbolisk skatt, en skatt på högre utbildning.

Jag är böjd att hålla med dem i deras argumentation. Svaret på gåtan måste troligen bli att det behövs en ny skattereform. Tjänstemannafacken behöver därför, likt 1991, gå i bräschen för en ny skattereform. Genom noggrann systemvetenskap kan ett nytt, modernt och hållbart skattesystem byggas upp. Det måste sedan genomföras i samförstånd över blockgränserna där pragmatiska politiker får möjligheten att bedriva det möjligas konst.

Att adressera värnskatten och stöta på motstånd från en moderatledd regering måste upplevas som underligt, men som Johan Norberg skriver i Expressen idag:

Häromdagen meddelade en av Moderaternas liberalaste och mest frispråkiga riksdagsledamöter att han inte längre tycker att värnskattens avveckling är prioriterad före fler jobbskatteavdrag. Säga vad man vill om partihögkvarteret i finansdepartementet, men det vet hur man får fotfolket att gå åt samma håll

Läs också Sven-Erland Västros rapport från rundabordssamtalet. Tänk om jag vetat att han var där, då hade jag opponerat emot liknelsen med Luca Brasi. Eller inte.

Här kan du ladda hem promemorian i PDF-format.

Läs även andra bloggares åsikter om värnskatt

PS/ Promemorian kommer länkas till här så snart den finns upplagd digitalt på lämpligt ställe.

Han ser inte alls ut som en person som kan spela så vackert. Förstå mig rätt nu, alla kan oavsett utseende framföra konst förstås. Men han ser mer ut som en murare eller slaktare. Kort, satt, lite lagom korpulent, kanske lite rödsprängd i ansiktet. Hans knubbiga armar gör att han ser ut lite som Karlsson på taket. Men han är rörd när han spelar. Hans ögon är känsliga och hans leende varmt.

Jag står kvar till han spelat klart stycket. Vi är några som applåderar och han nickar lite blygt leende mot oss. Jag tömmer min plånbok och mina fickor på den växel jag har och säger ett innerligt tack för framförandet. Jag vet inte om han förstår mig, det är inte säkert att han talar svenska. Men han talar musikens vackra språk och han har förgyllt min dag. Kanske står han kvar än, skynda dig ner och lyssna en stund. Det är värt det.
Läs även andra bloggares åsikter om vardag

Första året jag var där, för tre år sedan, så drev jag tillsammans med några vänner en debattportal som hette Arvid Falk. Vi åkte dit med något som man kunde kalla en liten redaktion. Flera av oss bodde i den mest ruttna husvagn som uthyraren kunde frambringa. Men vi slet hårt. Gick på massor av seminarier, skrev spaltmeter om vad som hände i Visby under veckan och vi gick på så många gratisätar- och rosédrickarmingel vi kunde hitta. Allt för att hålla budgeten på en så låg nivå som möjligt.

Förra året var jag inte i Visby så många dagar. Bara två nätter totalt. Det var rätt lagom. Jag hann gå på några utvalda seminarier med ämnen som jag ville skriva mer utförligt om. Jag hann medverka i någon panel och i någon webbsändning. Och jag hann käka lite mingelmat och dricka lite mingelrosé.

I år åker jag över på måndag och stannar som längst till fredag kväll. Den här gången i första hand för att knyta närmare kontakt med en potentiell kund som vill träffa mig under veckan. Hur kunden fick fatt på mig? Kanske för att vi hade väldigt trevligt på ett sent mingel med efterföljande nattmat vid stora torg förra året.

Så varför åker jag till Almedalsveckan? Jo, därför att det är en plats där jag som skribent och konsult kan knyta bra och givande kontakter för framtida arbetsinsatser. Det är en plats där jag kan träffa goda vänner under avslappnade former och prata om ditten och datten. Det är en plats där nätverksknytandet hör till territoriet vilket gör att det är lätt och naturligt att hamna i samspråk med intressanta personer jag inte träffat förut. I år kanske jag dessutom satsar på att bli Årets Almedalsbloggare. Why not liksom.

Jag läser idag konsulten Erik Lakomaas artikel i Svenska Dagbladet och så läser jag konsulten Jonas Morians invändningar. Men säger de egentligen inte samma sak på sätt och vis? Det är helt rätt att vara i Almedalen om man vill knyta kontakter och träffa centralt placerade människor för informella men betydelsefulla samtal. Det är helt fel att vara i Almedalen om man vill lansera ett nytt koncept som ska förändra marknaden. Men jag tror inte heller att man ska glömma bort att det i Almedalen pågår mycket mer än det som når mediala löpsedlar. Händelser som faktiskt förändrar och påverkar mer än man kanske tror vid första åsynen. Ta förra årets TEDx i Almedalen. Alla som var där var helt tagna av innehållet den kvällen och jag tror alla ser fram emot årets TEDx. Ta bloggplats H12 som gjorde något så unikt att de sammanförde fritidsskribenter med makthavare för utfrågningar och mingel. Den som tror att det inte betyder något tar rejält miste. Eller tänk på Makthavares & Fokus mingel i den urhäftiga ruinen i norra änden av stan. Bättre än så blir nog inte ett mingel trots allt. Jag tänker på de sändningar som Brit Stakston och Jocke Jardenbring sände varje morgon från en liten lokal vid stora torget.  Jag vet inte exakt hur många människor som nåddes av det men jag vet att det inom sociala medier snackats om det såväl innan, under som efter. I år lär det konceptet utvecklas än mer.

Men visst finns det fiaskon också. Jag tror dessutom att en del fiaskon går att koppla direkt till synliga utgifter. Alltså när folk tar i så de spricker. När Schyman eldade upp ett hundra tusen kronor för att belysa lönediskriminering. Allt kan väl sägas sluta i att de enda som fick någon form av reklam var byrån som stod för pengarna. Jag är inte säker på att det var bra reklam heller.

Men ska du till Almedalen och har lust att träffas så tror jag du ska söka dig till bloggplats H12 för där kommer jag vara en hel del. Kanske får vi en trevlig pratstund och det är aldrig ett slöseri.

Läs även andra bloggares åsikter om almedalen

Den stora smällen skulle annars kunna bli en förestående återförening för supergruppen ABBA. Tom Hanks som producerade filmen Mamma Mia tände till på tanken att producera och regissera en återförening av bandet. Björn Ulveus avfärdade givetvis tanken reflexmässigt men jag tror att rätt sammanhang och rätt summa pengar skulle kunna locka fram gruppen för en succéföreställning. Fast å andra sidan kanske det är så att gruppens minne och storhet lever bäst och längst genom att hoppet och spekulationerna om en återförening får leva kvar.

En vanligare smälla idag är annars baksmällan. Jag var helt klart lite mör i morse när jag vaknade. Eller nej, nu ljuger jag. I morse gick jag och la mig, vaknade gjorde jag en god bit in på förmiddagen. Och då var jag mör. Jag tycker om baksmällan som princip även om jag föraktar kroppens svaghet och bristande förmåga att tåla gifter. När man har så roligt som vi hade, utan att på något sätt vara mer än lite lagom rusig, så borde det inte finnas något som smäller bakåt. Andra hade helt klart en midsommar som var långt ifrån roligt. Men efter en stabil frukost, några koppar kaffe och två ibuprofen så var kroppen nästan i ordning. Ett par timmars kompletterande sömn och slutligen en kebabpizza till kvällsmat så är alla negativa spår av gårdagen utsuddade.

Läs även andra bloggares åsikter om smällar

Jag läser hos Micke Kazarnowich att det finns/fanns en facebook-grupp som ville protestera emot midsommarfirandets fallossymboler genom att införa en midsommarfitta istället för stången. Tänk så missriktade protester kan te sig ibland. Så okunnigt och obildat.  Vad vore midsommarkuken utan moder Jords bördiga sköte? Bara en stolpe med gräs på.

Nåja, vi lämnar det ämnet och återvänder till de inledande tankarna. För några år sedan skapades ett påhitt som kallas för nationaldagen. En gammal tråkig flaggdag som inte intresserar någon förutom Herman Lindqvist som tycker det är närmast erotiskt att demokratiavskaffaren Gustav Vasa hedras med en egen högtid. Men säg midsommarafton och snart sagt varje svensk, infödd eller inflyttad, får något lyriskt i blicken. Det är vår enda och vår rätta nationaldag med historiskt perspektiv många tusen år tillbaka i tiden. En högtid som vare sig stat eller kyrka har lyckats utrota och lägga beslag på.

Tänk vilken effektivisering det skulle vara rent samhällsekonomiskt förresten. Plocka bort nationaldagen ur helgdagskalendern och gör midsommarafton till nationaldag. Den behöver inte ens göras röd i almanackan. Det innebär en jobbdag till på årsbasis och ordningen för det största firandet av hela nationen och hela folket störs inte av klåfingriga makthavare.

För egen del lovar jag att dricka starkt, äta sill, potatis och jordgubbar samt grilla en rejäl köttbit på det. Jag lovar att dansa i det gröna och sjunga kärlekens lov. Krama mina närmaste och kyssa min älskade så det känns.

Glad Midsommar tillönskas alla läsare!

Läs även andra bloggares åsikter om midsommar